”Vladimir Putins anfallskrig i Ukraina för oss inte bara tillbaka till den gamla vanliga historien om imperiet och dess strävan att växa genom anfall och införlivning av olyckliga grannar. Nej, den som har lyssnat på vad Putin själv har sagt i sina senaste anföranden, kan inte ha undgått att snappa upp att han vill tillbaka till en multipolär världsordning”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

Ända sedan flodkulturernas uppkomst har historien varit en ständig upprepning av samma visa: Statsbildningar som blir starkare än sina grannområden är strax också inne med trupp i grannområdena. Den lille måste underkasta sig den store. Ibland kan den lille förstås kämpa emot och göra underverk. Har man lite hjälp av geografin, såsom höga berg, stormiga hav eller stora avstånd, kan styrkeförhållandena delvis ändras.

I långa loppet brukar dock de små behöva någon mäktigare bundsförvant för att klara sig. Tråkigt nog är den där bundsförvanten oftast inte heller någon drömprins, utan visar sig också vara en maktspelare med imperieambitioner.

Så har det i regel hållit på. Mucka inte med imperiet om du är liten och saknar beskydd, för då får du på truten. Och ju fler imperier, desto mer trubbel.

Läs även: Sadé: Turken spelar purken – och Sverige går i fällan

Efter andra världskriget uppstod en ny, bipolär världsordning, eftersom det bara fanns två globala supermakter, vilka dessutom byggde upp arsenaler av domedagsvapen. Om vi dessutom ska vara ärliga, var inte styrkeförhållandena mellan de båda blocken helt jämna. För stora delar av Europa infann sig Pax Americana, understött av ett par-tre regionala stormakter väster om järnridån. Den del av Europa som hade turen att inordnas under stjärnbanerets inflytandesfär fick en härskare av en typ som, med tanke på alternativen, ligger så nära drömprinsen man kan komma. Efter 1989 spred sig denna maktsfär snabbt vidare österut.

I den nya maktordning som byggdes upp 1945 ingick den tämligen revolutionerande idén att alla stater ska ha en grundläggande rätt till självbestämmande och att den multipolära världsordningen med ett flertal aggressiva imperier inte längre ska gälla. Framför allt skulle anfallskrig syftande till att införliva andra staters områden i den egna statsbildningen undvikas och fördömas. Sedan statsbildningarna alltmer har kommit att utgöras av nationalstater har sådana ockupationer blivit allt värre, eftersom det direkt brukar bli fråga om etnisk rensning, likriktning och massmord.

Men låt oss inte göra oss några illusioner. FN-stadgan och fina ord om självbestämmande i alla ära, men till syvende och sist har ordningen byggt på ett förbund av starka, demokratiska stater med en militär och ekonomisk jätte som ordförande.

Vladimir Putins anfallskrig i Ukraina för oss inte bara tillbaka till den gamla vanliga historien om imperiet och dess strävan att växa genom anfall och införlivning av olyckliga grannar. Nej, den som har lyssnat på vad Putin själv har sagt i sina senaste anföranden, kan inte ha undgått att snappa upp att han vill tillbaka till en multipolär världsordning. Han tror sig vädra morgonluft. ”Väst är dekadent och på nedgång”, menar Kreml. Västvärldens och inte minst Sveriges besatthet av identitetspolitik och woke tar stor plats i den putinistiska tankevärlden.

Läs även: Sadé: Rysslands försvarare liknar woke-vänstern

Mindre stabilitet, skiftande allianser och fler krig är vad en multipolär världsordning har att erbjuda. Varför vill Putin ha det så? Svaret är uppenbart. Bara en sådan världsordning ger ju hans statsbildning en verklig chans att utvidgas enligt det uråldriga mönstret. Ett USA som går ned sig i ett träsk av inrikespolitisk polarisering och ett Europa som inte klarar av att hålla ihop i säkerhetsfrågor utgör då ett drömscenario. När faran är liten för drastiska följder ifall man tallar på grannens mark, kommer grannarna obönhörligen att våldgästas.

Så har det alltid varit.

Man kan givetvis spekulera i att det inte längre måste vara så. Att allt blir bra om vi bara nedrustar och slutar ”provocera”. Att lammen och vargarna nuförtiden kan dela en etta med kokvrå, om bara vargarna känner en trygghet i att lammen inte är på väg till något annat hushåll. Men det låter inte helt övertygande.

Därför har jag svårt för alla självspäkare, som bemöter överfallet på Ukraina med att framhäva fel och övergrepp som USA med flera har begått i den nära historien. Ja, och? Vad trodde ni? Att vi är deltagare i något slags lek, där endast den fläckfrie som inte har anfallit någon har talerätt? Eller att det på sikt kanske inte spelar någon roll om det är Washington, Moskva eller Peking som är vår beskyddare?

Kom till sans. Pakten mellan USA och Europa behöver vårdas. De fria demokratierna på vår kontinent, med alla deras brister och tillkortakommanden, behöver lyfta sig i kragen och stärka sina militära muskler. Den multipolära världsordningen är ingenting att sträva efter, om det block som vi själva är en del av har visat sig överlägset när det gäller frihet, välstånd och demokrati.

PS. På grund av den allmänna arbetsanhopningen kommer jag sannolikt framöver att gå ned till en krönika varannan lördag i stället för varje lördag.

Läs även: Sadé: Turken spelar purken – del 2

Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda