”Skandalen med de socialdemokratiska nämndemännen har vi i färskt minne. Hur tålig är egentligen vår demokrati? Den politiska konfliktnivån i samhället lär knappast avta under de närmaste åren. Desto större anledning att se till att vi har en författning som är anpassad därefter”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

Frågor som gäller hur grundlag ska stiftas, hur domarutnämning ska gå till och hur självständiga domstolarna ska vara väcker föga engagemang i Sverige. Den parlamentariskt sammansatta grundlagskommittén lämnade för ett par veckor sedan sitt slutbetänkande i ämnet: ”Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende” (SOU 2023:12). Ingen verkar ha tagit notis.

På annat håll är ämnet desto mer laddat.

I Israel har just förfarandet vid utnämning till landets högsta domstol, samt domstolens makt i förhållande till lagstiftaren, rört upp den kanske största inrikespolitiska krisen i statens 75-åriga historia. Efter att ha varit fast besluten om att driva igenom lagändringar utan pardon och utan att låta sig störas av oppositionen, såg premiärminister Benjamin Netanyahu sig tvungen i måndags kväll att dra i nödbromsen och kungöra att lagstiftningen är satt på vänt. Det råder upprorsstämning på gator och torg och demonstrationerna har stundtals lamslagit landet.

I grunden handlar det om makt. Regeringen, som har egen majoritet i parlamentet, består av det stora, statsbärande högerpartiet Likud, samt av ett nationalreligiöst och två ultraortodoxa partier. Länge har regeringspartierna haft ett ont öga till Högsta domstolen, som sedan 1990-talet har utvidgat gränserna för vad som kan underställas dess prövning. Större delen av högern i Israel anser att Högsta domstolen är en vänsterliberal högborg som har tagit sig alldeles för stora friheter när det gäller ogiltigförklaring av lagar och beslut. Därför vill man snabbt få igenom en ”rättslig reform”, innebärande att den parlamentariska makten över Högsta domstolen stärks i flera avseenden. Eftersom demokrati innebär majoritetsstyre, är reformen demokratisk, menar regeringssidan.

Läs även: Sadé: Nämndemannasystemet närmar sig vägs ände

Oppositionen, bestående av ett spann från sekulär höger och liberaler till den yttersta vänstern, ser däremot Högsta domstolen som rättsstatens och det liberala Israels främsta – för att inte säga enda – beskyddare. Lagar, beslut och utnämningar som strider mot grundläggande fri- och rättigheter måste, enligt principen om maktdelning, kunna prövas och upphävas. Vad majoriteten för tillfället har röstat fram ska inte omgående kunna få genomslag. Israel har visserligen ett antal grundlagar vilka har högre ställning än andra lagar, men det går ändå att ändra nästan alla paragrafer med antingen enkel eller absolut majoritet och landet saknar fortfarande en sammanhållen författning. Högsta domstolens roll blir därmed ännu viktigare. Eftersom demokrati innebär maktdelning och hänsyn till mindretalet, är reformen odemokratisk, menar oppositionen.

Man kan således se det som att två motstridiga principer, vilka båda brukar finnas med i själva definitionen av demokrati, stångas med varandra. Och med tanke på de politiska och demografiska förändringarna i Israel är respektive lägers val av princip att hänga sig fast vid ingen slump. Intresset ljuger aldrig, som Marx sade.

Den andel av befolkningen som är benägen att rösta höger i betydelsen att stödja partier vilka genom politik och lagar vill stärka judendomens plats i samhället har vuxit med tiden. När högern fick makten första gången 1977 sågs det som en enorm omvälvning. Med årtiondena har den allmänna tendensen varit att högern har stärkts för att i dag ha blivit närmast hegemonisk. Liberaler och vänsterorienterade har konstaterat att det tycks vara omöjligt att vinna val. Därmed har det blivit allt viktigare för dem att den som har ett flertal i parlamentet och regeringsmakten inte ska få härja fritt.

Läs även: Sadé: Josef och elkrisen

Ibland talas det lite halvt på skämt om att klyftan mellan det nationalreligiösa och det liberalsekulära Israel har blivit så djup att man borde organisera sig i två stater, Judéen åt de ena och Israel åt de andra. Enligt en undersökning, vars resultat nyligen publicerades i Public service-kanalen ”Kan”, påstås 16 % stödja idén om två judiska stater. Bland väljare som har röstat på något av oppositionspartierna uppgår stödet till drygt 25 % – en av fyra! Detta är anmärkningsvärda siffror, vilka dessutom väcker gamla spöken från förr till liv, med sisådär 3 000 år på nacken.

Enligt den bibliska historieskrivningen fanns det först ett enat kungarike under Saul, David och Salomo, som därefter tudelades till följd av att Salomo korrumperades av kvinnor och guld. I norr uppstod kungariket Israel, med kärnan i området runt Shechem (även kallat Nablus på dagens arabiska) och i söder bildades Judéen, med Jerusalem som huvudstad. Israel blev större och mäktigare än tvillingen i söder, såväl ekonomiskt som militärt. Tudelningen i två riken anses dock ha lett till en bestående försvagning i förhållande till yttre fiender, vilket ska ha bidragit till att Israel gick under i slutet av 700-talet före Kristus när det Assyriska imperiet anföll. Lilla Judéen klarade sig fram till dess att nästa imperium, Babylonien, slog till år 586 före Kristus, men lyckades dock återuppstå ganska kort tid därefter, sedan det persiska väldet hade gjort entré, slagit babylonierna och släppt de till Babylon fördrivna judéerna fria. Resten är, som det brukar heta, historia.

Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda

De bibliska berättarrösterna är, av skäl som jag inte hinner gå in på här, starkt vinklade till Judéens förmån. Nordriket Israel påstås mer eller mindre ha fötts i synd, genom att dess förste kung, Jerov’am, smällde upp två guldkalvar och altaren lite varstans för gudadyrkan. Kungarna i norr beskrivs genomgående som syndare och avgudadyrkare, medan Judéens kungar betygssätts med större variation. Ideologiskt spinn och efterhandskonstruktioner kan anas.

Bland dagens arkeologer och kritiska bibelforskare lyder den gängse uppfattningen att det enade kungariket under Saul, David och Salomo sannolikt inte har funnits. Som verkliga, historiska personer knyts Saul till nordriket och David till södern, medan Salomos existens är mer oklar. Dagens kritiska skola lutar alltså åt att det från början uppstod två hebreiska stadsstater, varav Israel var störst och mest utvecklad. Det enade kungadömet blir då en ideologisk efterhandskonstruktion om en gyllene forntid, då det mindre och svagare Judéen och Jerusalem påstås ha utgjort ett storslaget maktcentrum. Eftersom Judéen överlevde den assyriska anstormningen på 700-talet och de bibliska texterna sammanställdes och sattes på pränt efter det att nordriket hade försvunnit från kartan, har Judéens historieskrivning helt enkelt fått ett stort övertag.

Tillbaka till 2023. Att börja tala om en uppdelning i två stater beroende på människors ideologiska och religiösa övertygelser har alltså en historisk klangbotten som heter duga. Budskapet från förr består dessutom i en enda stor varning: Gör det inte. Har ni nu lyckats hålla ihop i 75 år är det bäst att fortsätta så. Splittring försvagar.

Läs även: Sadé: Yttrandefriheten förtjänar ett starkare försvar

En annan nation där mångfalden och uppdelningen i olika läger har mer att göra med världsåskådning och idéer än etnicitet är dagens USA. Där har det gått så långt att det finns tendenser till folkomflyttningar inom federationen grundade på ideologiska ståndpunkter. New York och Kalifornien mot Texas och Florida. Toleransen mellan lägren och beredskapen att ge efter för att nå samförstånd har minskat med tiden. Om den tendensen förstärks kan var och en själv föreställa sig vad som kan hända i framtiden.

Detta för oss tillbaka till kampen om Högsta domstolens roll och befogenheter. Förmodligen är det så att länder där inbördes bråk mellan olika världsåskådningar och livsstilar är förhållandevis stora behöver mer maktdelning och ett rättsväsende som faktiskt begränsar flertalets möjlighet att omedelbart kunna stifta lag. Den grupp som befinner sig i mindretal, oavsett om det är tillfälligt eller bestående, måste ha något slags garanti för att flertalet inte bestämmer sig för att i demokratins namn hänsynslöst köra sitt eget race.

Sverige har under hela 1900-talet varit ett ovanligt homogent och enat land, med utomordentligt stark ömsesidig tillit inom befolkningen. Därför gäspar flertalet svenskar när ett utredningsbetänkande på drygt 600 sidor om de svenska grundlagarnas och domstolarnas ställning släpps en fredag i mars 2023, strax innan tacos ska inhandlas och fredagsvinet korkas upp.

Det är dock hög tid att även svenska väljare börjar intressera sig för dessa saker. Skandalen med de socialdemokratiska nämndemännen har vi i färskt minne. Hur tålig är egentligen vår demokrati? Den politiska konfliktnivån i samhället lär knappast avta under de närmaste åren. Desto större anledning att se till att vi har en författning som är anpassad därefter.

Läs även: Sadé: Förvärva, förvalta, fördärva – frihet kräver ansträngning