”Infantiliseringen har gått långt. ’Mello’ (bara namnet) är ett barnkalas insvept i fjäderboa. Pride är numera sjanghajat av PK-staten och barnsliga ’vi sätter oss i ringen och tar varann i hand’-budskap. Värdegrundskommissarien har tagit över. Och nu ska även burlesken tämjas, sättas på bibblan och föreläsa om hur fina alla är inför saglande tvååringar”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika, med anledning av den uppmärksammade drag queen-sagostunden i Kalmar.

I veckan gick det ut på riksnyheterna att en ung SD-politiker i Kalmar, Jonathan Sager, hade invändningar mot att ett par ordentligt spacklade drag queens, Lady Busty och Miss Shameless, ska hålla i en sagostund för småbarn på det kommunala biblioteket, med boktitlar som ”Leo, pojken med snippan”. Den titel i ämnet som jag kan hitta vid en snabb sökning är ”Jag är Linus – En pojke med snippa”, men låt oss lämna den obetydliga detaljen därhän. Den intressanta frågan är väl snarare vad det här egentligen är för ett fenomen, detta att festklädda drugor ska hålla högläsning för småttingar på bibliotek.

Om du googlar ”drag queen” kommer sökmotorn med stor sannolikhet att föreslå ”story hour” som första tillägg, med uppåt tio miljoner träffar. Det rör sig alltså om ett väletablerat koncept som är importerat från – ja, var annars? – USA. En av de översta bildträffarna hör till en ganska underhållande recension i Wall Street Journal, skriven av en viss Charlotte Allen som hade gått och beskådat Venus Valhallas bedrifter i en samlingslokal i en av Washington D.C:s proggiga stadsdelar. Allens intryck var att ungarna var måttligt roade, till skillnad från deras föräldrar, som verkade desto mer begeistrade. Nå, lämna småglinen hemma och låt Venus Valhalla köra en sagostund enbart för mamma och pappa nästa gång, föreslår Allen.

Nog är Charlotte Allen någonting på spåret?

Företeelsen ”drag” kan på sätt och vis anses vara lika gammal som teaterkonsten. Alla skådespelare i antikens Grekland var, såvitt känt, män. Likaså på The Globe i London under Shakespeares bästa dagar. Kvinnorollerna krävde i någon mening vad vi i dag kallar för dragshow.

Läs även: Sadé: Rysslands försvarare liknar woke-vänstern

De fullständigt översminkade karlar som numera förknippas med genren är en mer sentida företeelse från gayvärldens nöjesscen, med burleska, humoristiska föreställningar – därav överdrifterna. After Dark med Christer Lindarw i spetsen plockade upp konceptet, ansade det något och introducerade det för det svenska folkhemmet. Att gå på After Dark en lördagskväll blev hur vanilj som helst. Inga konstigheter alls. Inte ens om man skulle råka springa in i grannen i pausen.

Men märk väl att nyckelorden här är skådespel, burlesk och nattklubb. Att sätta en dragartist som sagoberättare för småbarn i kommunbiblioteket ter sig för mig lika märkligt som att placera en genomsnittlig svensk kommunbibliotekarie på nattklubbsscenen. Vad är poängen? Varför kan inte mamma och pappa vid behov få roa sig lite vuxet, medan ungarna får lyssna på en bibliotekarie som brinner för litteratur och högläsning?

Kan inte skilja på sagostund och nattklubb

I ett välfungerande samhälle brukar var sak ha sin plats och sitt syfte. Bara ett förvirrat samhälle – eller ännu värre, ett totalitärt samhälle – har svårt att skilja mellan sagostund och nattklubb. Framför allt riskerar allt att bli tråkigare. Nöjeslivet ockuperas och moraliseras av självgoda bibliotekarier och värdegrundsdokument. Det är ungefär som med sådan där modellera som man lekte med som barn. Knådar man ihop alla färgerna blir det bara en grågrön sörja.

Naturligtvis ligger det en medveten provokation i att låta Lady Busty och Miss Shameless läsa högt för tvååringar ur boken om den snippförsedde Linus. Drugorna, litteraturvalet och barnens låga ålder blir en del i ett kulturkrig för att flytta på gränser och mothugget från SD-killen i Kalmar är precis vad man innerst inne hade hoppats på. Äntligen! Nu kan QX:s ledarsida på nytt skriva om att Tredje Riket står för dörren.

Det vanliga värdekonservativa tugget brukar lyda att vi måste skydda våra barn från sexualisering och könsförvirring i form av prideparader och sagostunder i Fru Bystigs och Fröken Skamlös regi. Jag skulle dock vilja vända på kuttingen. Kanske finns det ett ännu större behov av att skydda dragshowen och gaykulturen i stort från barnen och från överspända, vänsterliberala småbarnsmorsor.

När Charlotte Allen – hon som skrev i Wall Street Journal – motiverade varför hon tyckte att det vore bra att lämna ungarna hemma och låta föräldrarna ta del av Venus Valhallas alla konster, menade hon att vuxna ju numera är så glada i barnsysslor såsom ritböcker och lego att de säkert gärna på nytt vill uppleva att sitta i ring på golvet för att prova smycken och godhetssignalera i flock. Men detta är ju något av en tankeställare. Ska dragshow numera förknippas med barnslighet och moralisering? Ärligt talat, vad säger detta om dagens gaykultur?

Infantiliseringen har gått långt. ”Mello” (bara namnet) är ett barnkalas insvept i fjäderboa. Pride är numera sjanghajat av PK-staten och barnsliga ”vi sätter oss i ringen och tar varann i hand”-budskap. Värdegrundskommissarien har tagit över. Och nu ska även burlesken tämjas, sättas på bibblan och föreläsa om hur fina alla är inför saglande tvååringar.

Jag tror ärligt talat att vi måste rädda gaykulturen från barnen. Kanske var det just detta som SD-killen i Kalmar var inne på, och i så fall skickar jag ett varmt tack.

Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?