”De ideologiproducerande myndigheterna, de bidragsförsörjda föreningarna och deras proffslobbyister kan liknas vid ett furstehov med en garnison av legoknektar som huserar i en medeltida borg högt uppe på en kulle. Vid kullens fot ligger en stad med omgivande landsbygd. Nu har det blivit så att ett flertal av rådmännen i stadens rådhus och dess borgmästare har blivit kritiska till hovet där uppe på höjden”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

”Tidöavtalet motverkar integration”, skriver tretton företrädare för någonting som har kommit att kallas för ”civilsamhället” på Sydsvenskan debattsida. Som brukligt, när skribenterna består av en drös sådana representanter, är budskapet i artikeln banalt och texten skulle kunna vara skriven av en dator. Ändå tycks det som att organisationer av den här typen har livstidsabonnemang när det gäller utrymme hos de stora tidningarna.

Söker man på organisationernas namn och får tag i några årsredovisningar, återkommer samma sak: de statliga och kommunala bidragen. Stöden flödar direkt och indirekt, antingen genom rena utbetalningar eller via gemensamma projekt där myndigheter ofta ingår. I ett fall utgör ”föreningen” i själva verket bara en styrgrupp bestående av företrädare för flera av de andra föreningarna som står bakom debattartikeln. Ofta är personerna som står som undertecknare vd:ar, verksamhetschefer och konsulter.

Läs även: Sadé: Alla måste inte bli vigselförrättare

Det som i Sverige går under namnet ”civilsamhället” är helt enkelt ett eget ekosystem av skattefinansierade bidragsentreprenörer, vilka tycks föröka sig genom delning, korsbefruktning, närgånget umgänge med myndigheter och tillfälliga samarbeten – allt beroende på bidragsgivarens villkor. Antalet personer i Sverige som tjänar sitt levebröd genom att jobba och opinionsbilda för sådana föreningar, stiftelser och närstående bolag lär kunna räknas i tusental. Vi har att göra med en enorm maktfaktor.

Maktspelet fungerar enligt följande. Staten pumpar in skattepengar i de bidragsanpassade organisationerna. Bidragen kan ofta vara villkorade av att verksamheten ska spegla det som staten tycker är viktigt. Föreningarna levererar genom att framställa den propaganda som beställaren direkt eller mellan raderna har bett om. Detta hamnar i massmedia, där det låter som att ”civilsamhället” har talat, slagit larm, kommit med färska rapporter, och så vidare. Politiker och myndigheter som såg till att föreningarna fick bidragen kan nu säga: ”Oj, nu måste vi göra det som civilsamhället säger. Dessutom måste vi ge mer pengar till civilsamhället för att lösa problemen.”

Så går det runt med nya pengar, nya rapporter med innehåll som givaren förväntade sig, mer påverkan via massmedia och därmed förstärkning av den världsbild som dessa föreningar står för. Etablissemangets ideologiska underbyggnad stärks och föreningarna kan få ännu mer av dina skattepengar.

Frågan inställer sig då: Vad tänker Tidöpartierna – ni vet, de som enligt ”civilsamhället” vill motverka integrationen – göra åt detta? Tror de att Sverige på riktigt kan förändras i en mer liberal och/eller konservativ riktning samtidigt som man låter fienden behålla denna mäktiga kommandohöjd?

Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?

De ideologiproducerande myndigheterna, de bidragsförsörjda föreningarna och deras proffslobbyister kan liknas vid ett furstehov med en garnison av legoknektar som huserar i en medeltida borg högt uppe på en kulle. Vid kullens fot ligger en stad med omgivande landsbygd. Nu har det blivit så att ett flertal av rådmännen i stadens rådhus och dess borgmästare har blivit kritiska till hovet där uppe på höjden. De hårt beskattade stadsborna har fått nog av förfallet och har gett nya krafter förtroendet att leda i rådhuset. Det finns dock ett bekymmer. Det är bara den som har borgen uppe på kullen i sina händer som har den verkliga makten.

Från borgen kan man ständigt prickskjuta och skicka ned knektarna i riktade räder mot stadens civila styre. Furstehovet har dessutom kyrkorna och prästerskapet i sitt våld. Därmed styr hovet över vad man förväntas tänka och tycka för att vara en god människa. Därför brukar hovet också ha kontroll över rådhuset, eftersom flertalet stadsbor – skrämda av knektarnas prickskytte och påverkade av prästernas förkunnelse – ofta stöder rådmän som faller furstehovet i smaken.

Men hovet och knektarna har en akilleshäl: De är helt beroende av staden och den omgivande landsbygden för sin försörjning.

Hur svårt ska det då vara att göra det enda rätta, nämligen att sluta tvinga stadsborna att betala för plågoandarnas försörjning? Om man bestämmer sig för att sluta att skicka mat, guld och andra förnödenheter till borgen, kommer det inte att dröja länge innan hovet och dess utsvultna soldater måste lämna stället. Innan dess kommer de givetvis att kämpa som trängda djur. Pilarna uppifrån höjden kommer att regna, de nattliga räderna kommer att bli kraftfullare och i kyrkorna kommer prästerna att bannlysa stadens borgmästare och råd. Men det är bara att härda ut. Lagren där uppe tar slut ganska snabbt. När hovet har skingrats och knektarna har bytt om till civila kläder för att försöka hitta riktiga jobb hos stadens alla skickliga, nu lägre beskattade mästare, kan rådhuset besluta att jämna borgen med marken. Om man nu vill ta det steget.

Att döma av vad vi hittills har sett har Tidöpartierna inte fattat någonting i denna fråga. Tvärtom. Vi ser inga stängda bidragskranar. Ingen frigörelse av det svenska civilsamhället, så att vi får ett verkligt, starkt sådant som kan växa underifrån. Nya folkrörelser, som är på riktigt, är uppriktiga och förhåller sig till riktiga problem. Nej nej, det verkar faktiskt som att MER pengar ska skickas upp till det där dårhuset uppe på höjden. Handlar det om något slags underdånig masochism? Är artiklar i Sydsvenskan-stilen någonting som egentligen gillas i stadens rådhus? Vill man egentligen bli beskjuten av knektar som man själv har fött och gött, med pilar som man själv har bekostat?

Kanske. Jag säger som Håkan Boström, ledarskribent på Göteborgs-Posten: Om inte den här regeringen lägger ned Jämställdhetsmyndigheten, vem f-n ska då göra det? Nej, Boström använde inte kraftuttrycket. Men det gör däremot jag.

Läs även: Sadé: Vad skulle Jesus säga om plastpåseskatten?

Läs även: Sadé: Våldtäkt enligt lagen och våldtäkt på riktigt