”Vi är några stycken som var ute i den offentliga debatten för ganska många år sedan och varnade för att den rådande invandringen, med dess lutning mot asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och de stora mängderna, i vart fall utgör en väldigt stor risk. Följderna för sammanhållningen i landet, skolan, arbetsmarknaden, välståndet och lojaliteten gentemot det gemensamma var helt uppenbara”, skriver Ilan Sadé med anledning av de gängkrig som blivit en allt vanligare företeelse i Sverige.

I huvudstadsområdet pågår det i skrivande stund ett gängkrig med en intensitet som vi inte har sett förr. Det handlar numera om dagliga sprängdåd och skjutningar. Hela regionen har blivit en arena för dåden. Det sägs handla om kontrollen över droghandeln i norrländska Sundsvall.

Under 2022 sköts det ihjäl fyra personer i Danmark, som för övrigt, i och med Köpenhamn med omgivning, innehar en storstadsregion som i stort sett är jämstor med Storstockholm. I Norge handlar det också om fyra dödsskjutningar. I Finland två.

Antalet i Sverige var 63.

Skillnaderna är svåra att ta in. 2023 ser än så länge inte ut att avvika, utan det inleds tvärtom med en upptrappning av sällan skådat slag. Hur går det egentligen med föresatsen att ”knäcka gängen”? Sisådär va?

Läs även: Sadé: Får politiker kritisera domar?

Det som framför allt slår mig är den vanliga bristen på självrannsakan. När man blickar tillbaka på de senaste årtiondena måste ju orsakerna till att Sverige – välfärdens apostel i världen – har blivit Europas gängfavela finnas där någonstans bland alla lager. Kanske inte någonting som har inträffat en viss dag eller något enskilt beslut, men i vart fall en eller flera trender som har bidragit. Allt annat är ju otänkbart.

Naturligtvis har gängkrigen väldigt mycket att göra med Sveriges vägval att under ganska lång tid utforma sin invandringspolitik på så vis att landet har blivit en socialbyrå för hela världen. Inte så att stor invandring från Mellanöstern, östra Afrika och främre Asien med nödvändighet måste leda till gängkrig 2023. Inte heller så att det skulle vara omöjligt att på längre sikt övervinna denna typ av brottslighet. 90-talets invandring från före detta Jugoslavien bidrog till att vi hade näst intill paramilitära grupper i landet, med ett våldskapital och operativ förmåga som får dagens gäng att framstå som småglin. Den typen av brottslighet har mer eller mindre dött ut. Visst, i antal inblandade rörde det sig säkert om en bråkdel av dagens vitt förgrenade gäng, med mer diffusa gränser. Men ändå.

Vi är några stycken som var ute i den offentliga debatten för ganska många år sedan och varnade för att den rådande invandringen, med dess lutning mot asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och de stora mängderna, i vart fall utgör en väldigt stor risk. Följderna för sammanhållningen i landet, skolan, arbetsmarknaden, välståndet och lojaliteten gentemot det gemensamma var helt uppenbara. Går det utför inom dessa områden ligger det i farans riktning att vi får problem med våld. Lägger vi till detta en misslyckad drogpolitik är saken klar. Det här var förutsägbart. Men i etablissemangets ögon var det kätteri att lyfta dessa frågor.

Läs även: Sadé: Turken spelar purken – och Sverige går i fällan

Vi är också några stycket som minns samtalsklimatet under tidigare decennier. Många lär däremot ha ett stort behov av att glömma.

Kanske är det lite av historiens ironi att det är reportern Diamant Salihu, prisbelönt författare till reportageboken Tills alla dör och medarbetare på SVT, som är något av en huvudfigur när det gäller att kommentera gängkrigen. Samme Diamant Salihu var förr journalist på Expressen. Så sent som 2014 var han i stället huvudfigur tidningens stora kampanj för att invandringspolitiken inte skulle ifrågasättas och att Sverigedemokraterna var ondskan personifierad. Vill man vara en smula cynisk, skulle man kunna säga att Salihu både har sått och skördat.

Nej, det är inte min avsikt att peka ut just honom framför alla andra för att han i dag har bråda dagar som kriminalreporter. Dagens gängproblematik uppstod inte som en direkt följd av politiken år 2014. Vad jag däremot vill peka på är de stora dragen. Den inställning och den opinionsbildning som Salihu stod för år 2014 är i hög grad en orsak till att Salihu i 2023 års utgåva har ett och annat att rapportera om.

Vi lever i en glömskans kultur, där det saknas personligt ansvarstagande och självrannsakan bland makthavare och kända opinionsbildare. En fiskstimskultur, om man så vill. När stimmet vänder, som på en given signal, är det bara nuet som gäller.

Om man vill fortsätta att vara lite cynisk och en smula profetisk i tonen, är det lätt att hålla med samhällsdebattören Josefin Utas, som i ett pinfärskt inlägg på Twitter skriver:

”Rejäl våldsvåg i Stockholm just nu. Men, det var ju så här en majoritet ville ha det. De har röstat för kriminalpolitiken, invandringspolitiken, bidragspolitiken, kulturpolitiken, skolpolitiken osv, som lett till detta. Så här blev det. Som man sår får man skörda.”

Ja, självrannsakan bör inte endast omfatta makthavare. Det är ju trots allt ganska många väljare som har gett dessa makthavare och proffstyckare förnyat förtroende – om och om igen.

Läs även: Sadé: Elkrisen klurigare än att vifta med en falukorv