Sadé: Svaret finns i Bryssel
Snart kommer vartenda anställningsavtal att se ut som Apples allmänna villkor. Varför? Svaret finner du förstås i Bryssel, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.
Från och med den 1 oktober i år gäller att ett korrekt skriftligt anställningsavtal eller anställningsbevis måste innehålla en upplysning om att arbetsgivaravgifter ska betalas till staten, samt att den anställde har rätt till sjuklön vid sjukfrånvaro. Lagen om anställningsskydd har ändrats och byggts ut på flera ställen, vilket bland annat gäller reglerna om anställningsavtalets innehåll.
Men vänta ett slag! Alla som har ett hum om de skatteregler som gäller för anställningar vet ju att arbetsgivaren ändå enligt lag är skyldig att deklarera och betala in arbetsgivaravgifterna. Likaså är sjuklön inte precis en förhandlingsfråga. Vad sjutton är då poängen med att det nu måste skrivas in i miljontals anställningsavtal att chefen betalar det som chefen måste? Det finns rätt mycket som arbetsgivare är skyldiga att göra, som inte uttryckligen måste nämnas i avtalen.
Svaret finner man förstås i Bryssel.
För den som händelsevis inte vet det, kan jag berätta att EU genom en mängd olika direktiv styr en väldigt stor del av all ny lagstiftning i Sverige. Unionen ändrade sitt arbetsvillkorsdirektiv för ett par år sedan, varför riksdagen nu har sett det som nödvändigt att föra in nya paragrafer i LAS om skyldigheten för arbetsgivaren att ge information av typen ”björnen uträttar sina behov i skogen”. Någon byråkrat i EU-kommissionen har förmodligen kommit på att det kan underlätta för en tysk eller en slovak som får ett jobb i Sverige om det står svart på vitt i avtalet att arbetsgivaravgifter och sjuklön är chefens huvudvärk. Och omvänt kan det väl inte skada om en svensk som får jobb i Tyskland eller Slovakien blir påmind i sitt kontrakt om vad som gäller där?
Nja. Kruxet är att om upplysningar om precis allt som kan ha betydelse och som kan skilja sig åt från land till land måste tryckas in i vanliga avtal, kommer snart vartenda anställningsavtal och hyreskontrakt att se ut som Apples allmänna villkor. Och vem står då som vinnare? Ja, inte är det vanliga arbetstagare och hyresgäster – den saken är klar.
Och hur var det med nu med mångfalden? Var inte mångfald ett nyckelord för vår samtid och någonting som vi skulle hylla? Då borde det väl också gälla inom Europa, när vi är nere i vardagens alla små glädjeämnen och sorger.
Läs även: Sadé: Rädda gaykulturen från barnen
Bryssels avsikter må vara de bästa, men utfallet blir en ständigt ökad regelmängd och ett allt större avstånd mellan lag och sedvänja. Eller, om man så vill, mellan lag och moral. Centralstyrda imperier brukar ofta till slut tyngas ned av sin egen regelmassa. Det är nästan som om bestämmelserna förökar sig själva när de är inlåsta i Big Brother-huset, avskärmade från vardagslivets realiteter. Lagarna blir på något sätt alltmer konstlade, som vore de gjorda av något slags syntetiskt material.
Lag är förresten ett riktigt urnordiskt ord som har samma ordstam som laga, läge och ligga. Det som ligger, det vill säga det som finns och består, det är lagen. Det är någonting som har vuxit fram i samspel mellan härskare och lokalsamhällen, varvid Norden sticker ut som ovanligt decentraliserat och präglat av sedvänja. Domstolarnas avgöranden – det som vi i dag kallar för rättspraxis – får då stor vikt. Ur enskilda fall kan man dra allmängiltiga slutsatser.
Så var även de gamla landskapslagarna uppbyggda. Den gamla Västgötalagen är inte bara känd för sin bötestariff, med olika belopp beroende på om man har råkat ha ihjäl en västgöte, smålänning, dansk eller tysk (EU skulle nog ha synpunkter på detta), utan även för att lagen ibland är skriven som enskilda rättsfall. Om en bonde säger att han ska dra till Rom, lämnar gården och utnämner en särskild förvaltare, får arvingen ta över förvaltningen om bonden inte har återvänt inom ett år. Gäller detta bara om bonden har uppgett att han ska fara just till Rom? Knappast. Rom är ett exempel. Eftersom Västergötland var katolskt ansåg troligen lagförfattaren att vallfart till den eviga staden var ovanligt hedervärt. Rom = väldigt långt bort.
Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?
Denna förståelse av lagen och dess uppkomst och roll har fördelen att vi får regler och principer som är anpassade efter vardagens knot, eftersom de i någon mening är sprungna därur. Den nordiska rättstraditionen har på sätt och vis mer gemensamt med den anglosaxiska – och särskilt då den engelska rätten – än den tradition som är förhärskande i Kontinentaleuropa, som har mer att göra med imperiemodellen: Rom, Bysans, Napoleon. Stora, sammanhängande lagverk tas fram av den kejserliga administrationen och läggs som ett raster över hela riket. Och eftersom förankringen i lokalsamhällets seder och bruk inte är så stark, kan man rycka lite på axlarna åt det hela och köra dubbelspel. Om man inte är tysk, förstås.
Den tråkiga nyheten är att EU verkar vara en imperiemodell på steroider. Då blir det lätt stökigt i paragraferna.
Inom vilken tid måste då arbetsgivaren i skrift ge sina anställda glädjebudet att han betalar arbetsgivaravgifter och sjuklön? Jo, inom en månad från anställningens början. Däremot måste skriftlig uppgift om exempelvis överenskommen lön lämnas inom sju dagar. Och om anställningen är tidsbegränsad, måste besked om slutdag lämnas omedelbart när avtalet ingås. Hängde du med? Eftersom allt sådant brukar samlas på ett och samma papper, blir egentligen bestämmelsen om en månad mest för syns skull.
Det blir ofta så, när regler staplas på regler, och verkligheten inte riktigt vill passa i de enhetliga formar som den upplysta EU-kommissionen vill trycka ned på hela kontinenten.
