”Man kan och man bör ha flera bollar i luften samtidigt. Sverige har lämnat in sin ansökan till NATO. Även om man, liksom jag, är för att ansökan lämnades in, måste den turkiska regeringen få klart för sig att saker som händer på gator och torg och i svenska tidningar inte nödvändigtvis har den svenska regeringens välsignelse”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

I veckan har vi verkligen påmints om hur ding världen kan vara när det gäller att sätta saker och ting i rätt proportioner. Jag har tidigare skrivit några rader om affären med Turkiet. Nu har jag ett antal frågor.

Läs även: Sadé: Turken spelar purken – och Sverige går i fällan

Först en snabb rekapitulering.

När Sverige under 2022 ansökte om att bli fullfärdig medlem i NATO förklarade sig Turkiet ha invändningar. Inte för att Sveriges medlemskap skulle vara farligt eller destabiliserande för NATO. Inte för att vår försvarsförmåga skulle vara undermålig (host host). Nej, Turkiet ville passa på att göra upp räkningen med Sverige i frågan om svenskt stöd till kurdiska organisationer, samt svenska uppehållstillstånd till turkiska medborgare som är politiska motståndare till Erdogan.

Med tanke på att den socialdemokratiska regeringen som avlöstes i höstas hade kommit på plats efter ett märkligt avtal med den politiska vilden Amineh Kakabaveh, innebärande att Socialdemokraterna lovade att regeringen skulle ge stort stöd till kurdiska separatister, kan man säga att Sverige har gett turkarna ett och annat skäl att vara missnöjda. Detta sagt utan att värdera vad som är rätt och fel i sak. Hur som helst – Turkiet tog tillfället i akt för att pressa Sverige på eftergifter och utlämning av turkiska medborgare.

Så hände det sig att Högsta domstolen alldeles före jul underkände utlämningen av en man som påstås vara medlem i den så kallande Gülenrörelsen, som är något av Erdogans personliga ärkefiende. Styret i Ankara härsknade till. Den svenska regeringen meddelade att den inte kan sätta sig på Högsta domstolen. Sverige strävar ändå efter att vara en rättsstat.

Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda

Därefter tog affären en ny vändning i och med den hängande dockan och den hysteriska uppståndelsen kring den händelsen. Fokus har flyttats från sådant som en regering verkligen kan styra över till vad som händer i den svenska offentligheten. Turkarna ställer in möte efter möte.

Det är här mina frågor kommer in i bilden.

1. Varför gav Sveriges regering upptåget med dockan så stor uppmärksamhet – så till den grad att Ulf Kristersson sade att Sverige skulle ha ilsknat till på samma sätt som Turkiet ifall vi vore i deras kläder? Det var ju mellan raderna ett innerligt erkännande av att allt som händer på gator och torg i Sverige skulle utgöra den svenska regeringens ansvar. Inställsamheten gentemot Turkiet slår bara tillbaka.
2. Varför ge Cirkus Paludans koranbränningar så stor uppmärksamhet, om det nu inte tjänar någonting gott och i grunden handlar om en man som tänder eld på sin egen bok? Varför piska upp ett intresse kring någonting som i grunden är väldigt ointressant? Jag tycker visserligen att demonstrativ bränning av en bok som har stor betydelse för många, som varande symbol för deras religion och traditioner, bara är nedrigt, fult och barbariskt. Kom för all del med kritik, eller driv med bokens innehåll. Skriv en egen bok! Att bara sätta fyr på texter som andra håller för viktiga och utgör en del av deras identitet är en handling som symboliserar raka motsatsen till de upplysningsideal som möjligtvis Rasmus Paludan anser sig företräda. Men ponnyn kan tydligen bara ett trick och det blev en koran den här gången också. Cirkusen fortsatte i Danmark i fredags, men inför ganska tomma läktare. Danska massmedier är för närvarande bara fulla av handboll.
3. Hur kommer det sig att publicering av en satirtävling i Liberal Debatt, där Erdogan framställs som Saturnus med huggtänder som slukar sitt eget barn (baserat på Goya) och en brinnande turkisk flagga läggs ut med ordet ”KUKEN” skrivet på sned (baserat på De Geer), anses vara ett uttryck för yttrandefrihet, medan Paludan, som inte ens fick med sig någon turkisk flagga när han skulle utföra sitt tröttsamma trick, påstås vara en rysk påverkansoperation och/eller någonting som Sverigedemokraterna står bakom? Liberal Debatt är formellt partipolitiskt fristående, men kryllar av folkpartister. Varför anses inte Liberal Debatt i så fall i lika hög grad vara en ”påverkansoperation”, om det nu är den typen av häxjakt som ska bedrivas? Varför inte ställa Liberalerna till svars?

Man kan och man bör ha flera bollar i luften samtidigt. Sverige har lämnat in sin ansökan till NATO. Även om man, liksom jag, är för att ansökan lämnades in, måste den turkiska regeringen få klart för sig att saker som händer på gator och torg och i svenska tidningar inte nödvändigtvis har den svenska regeringens välsignelse. Vi utgår ju inte från att allt som händer i Turkiet och andra muslimska länder med svenska symboler är ett uttryck för deras regeringars vilja (även om det är betydligt mer sannolikt i de fallen).

Slutligen – lägg ned alla häxjakter grundade på resonemang i stil med ”den-känner-den-som-jobbar-där-som-känner-den”. Med sådana kriterier kan man leda vad som helst i bevis, efter att man på förhand har bestämt sig för vad som ska bevisas. Såsom att folkpartister skulle vara lejda av Putin.

Tillbaka till rimliga proportioner.

Lyssna även på: På GRU:s lönelista?

Läs även: Sadé: Får politiker kritisera domar?