”Det som saknas i debatten är att man i dag burar in mängder av företrädesvis unga män på ytterst lösa grunder. Om inte den frågan adresseras på riktigt, framstår krav på straffskärpningar, kemisk kastrering för villkorlig frigivning med mera som fullständigt orimliga”, skriver Nyheter Idags krönikör Ilan Sadé.

I senaste utgåvan av SVT:s debattprogram ”Sverige möts” var mansrollen på tapeten, med anledning av att det nu är fem år sedan kampanjen ”Metoo” drog fram genom stora delar av världen.

Koreografin och regin är spikad. Två bredsidor är uppställda i form av långbord bestyckade med krigare som riktar sina salvor mot det motsatta långbordet. En ”slumpmässigt utvald” yngling från publiken dyker upp i halvtid och säger några ord som av någon anledning är i linje med vänstersidans världsbild.

Ja, du vet. Du har sett och hört det förut.

Men så kommer en advokat från Malmö, Kristina Bandrup, in i diskussionen och för fram någonting som förmodligen är svårt att ta in för många och som vi inte brukar höra lika ofta i statstelevisionen.

Bandrup påtalar att unga män i Sverige döms för våldtäkt för att inte, enligt vad som anses bevisat i domstol, ha varit tillräckligt lyhörda och försiktiga under det i övrigt ömsesidigt frivilliga, intima umgänget. Hennes krassa råd till killarna: ”Inga one night stand på fyllan”.

Läs även: Sadé: Rädda gaykulturen från barnen

Om du som läser dessa rader händelsevis inte visste det, är våldtäktslagstiftningen och framförallt den praxis som har utvecklats i Sverige numera sådan att det som Bandrup säger inte bara stämmer då och då, utan det är fråga om många fall. Riktigt många. Den som läser domsluten i våldtäktsmål finner så småningom samma historia som ständigt upprepar sig.

Han och hon känner varandra lite ytligt sedan tidigare, eller kopplas ihop genom någon gemensam vän. Båda är unga och båda är fulla. De hamnar i ett eget rum, i samma säng. Där ska de tillbringa natten. De kommer efteråt att vara eniga om att de i viss mån hade ett intimt, frivilligt umgänge i det där rummet.

Hon menar dock att den frivilliga delen slutade tidigare än vad han anser att den gjorde. Ofta handlar det om frågan ifall samtycke har funnits till direkt sexuella handlingar. Ibland är parterna faktiskt eniga om att ett komplett samlag har omfattats av samtycke, varvid det som läggs mannen till last är att han då har gjort någonting som kvinnan inte har gillat, vilket hon säger sig ha uttryckt.

Som alla förstår är bevisläget extremt svårt. Två berusade personer ensamma i ett rum, utan att det finns någon teknisk bevisning av betydelse, eftersom det inte handlar om huruvida de har varit intima med varandra eller ej, utan huruvida vissa specifika händelser har ägt rum och om samtyckets gränser.
Åklagaren har bevisbördan och det brukar ju heta att den är väldigt tung i brottmål. Hur är det då i våldtäktsmål?

Jo, domstolspraxis har nu drivits dithän att följande räcker för en fällande dom. 1) En berättelse från målsägandens (det vill säga anmälarens) sida som rätten anser vara trovärdig. 2) Någon form av indiciebevisning. Det handlar ofta om att målsäganden har kontaktat någon annan – vän eller familj – och i upprivet tillstånd berättat att hon har varit utsatt för någonting som går bortom hennes samtycke.

Om hon dessutom åker in och genomgår särskild läkarundersökning på sjukhusets specialmottagning kan det beslutet i sig anses vara en omständighet som har bevisvärde. Detta alldeles oavsett om undersökningen har någon mening eller ej. Vidare hjälper det att få till en fällande dom om 3) den tilltalades berättelse inte framstår som lika trovärdig och detaljerad som målsägandens. Minnesluckor eller oklarheter hålls då emot den tilltalade.

Så här ser det ut i dom efter dom. Fylla, ganska gränslöst beteende från båda håll, inga åsyna vittnen och ingen teknisk bevisning som kan ge tydliga svar. Hur många domar rör det sig om totalt? Svårt att veta.

Problemet med fällande domar i sexualmål grundade på svag bevisning är dessvärre inte nytt i Sverige. Men det förefaller ha trappats upp efter Metoo-kampanjen och – inte minst – efter de senaste lagändringarna, varigenom avsaknad av uttryckligt samtycke inför varje enskild handling i sig anses utgöra våldtäkt.

Läs även: Sadé: Vad skulle Jesus säga om plastpåseskatten?

Vidare har brottet ”oaktsam våldtäkt” införts. Uppklarningsprocenten när det gäller anmälda våldtäkter ökar, säger många och tycker att det låter utmärkt. Eller förhåller det sig som så att andelen oskyldigt dömda och dömda på grunder som enligt det allmänna rättsmedvetandet inte tillnärmelsevis utgör våldtäkt är det som har ökat.

Apropå det allmänna rättsmedvetandet, är våldtäkt i ordets rätta bemärkelse ett vedervärdigt brott, som de flesta anser bör leda till ett långt fängelsestraff och kanske mer än så. I Tidöavtalet står hårdare straff för sexualbrott på agendan. Fallet med den så kallade Nytorgsmannen i Stockholm – det vill säga en serievåldtäktsman av värsta slag – användes flitigt i valrörelsen. Är det rimligt att bura in sådana typer i 15-20 år eller så? Ja! Men har det någon bäring på de typiska fallen som dagligen hanteras i våra domstolar?

Det som saknas i debatten är att man i dag burar in mängder av företrädesvis unga män på ytterst lösa grunder. Om inte den frågan adresseras på riktigt, framstår krav på straffskärpningar, kemisk kastrering för villkorlig frigivning med mera som fullständigt orimliga.

De unga killar som har dömts som våldtäktsmän för att ha betett sig plumpt och överilat under en ömsesidig sexakt eller i nära samvaro, eller som har dömts på svagt bevisunderlag, kommer ut efter halvtannat års fängelse med ett kainsmärke i pannan (eller snarare på Lexbase och i sitt CV). Ja, du kan ju tänka dig själv vad det kan betyda för framtida jobb och socialt liv.

Slagorden i debatterna om sexualbrott om vikten av god kommunikation och att ingen ska utgå från att någon annans kropp är tillgänglig låter förstås bra. Ingen vettig människa kan vara däremot. Problemet är att lagstiftning och praxis inte längre verkar beakta det viktigaste, nämligen att de också ska vara anpassade till den mänskliga verkligheten, som sällan låter sig pressas in i de upplysta politikernas mallar. Allra minst när vi har att göra med ungdom, sexualitet och hårfina gränser mellan vad som är påbjudet och vad som leder till evig fördömelse.

Varje tid har sina kultursjukdomar och varje era har sina missgrepp. Eftervärlden dömer och fördömer. Vilka är vår tids kultursjukdomar? Jag skulle vilja påstå att du precis har läst om en av dem och jag skulle också vilja påstå att frågan behöver hanteras. Av oss, här och nu, och inte av eftervärlden.

Läs även: Sadé: Alla måste inte bli vigselförrättare