”Fler än i dag borde ta Paludans ovärdiga föreställningar med en axelryckning. Mer än så förtjänar de inte. Yttrandefriheten förtjänar däremot ett starkare försvar”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

Polisen i Stockholms län har nu förklarat att offentlig bränning av koranen under allmän sammankomst ”i regel” inte kommer att tillåtas. Detta efter att ett par nya ansökningar har avslagits. För att förebygga ytterligare trubbel vill polisen helt enkelt ge ett förhandsbesked till dem som är hugade. Det är inte lönt att ens försöka få tillstånd.

Jag har tidigare skrivit om det och jag kan, för tydlighetens skull, skriva det igen: Att demonstrativt förstöra en skrift som är en viktig referenspunkt för människors identitet och världsåskådning är, enligt min uppfattning, en ful och nedrig handling som bara symboliserar totalt tillintetgörande. Har du synpunkter på islams heliga bok? Skriv en egen bok! Driv för all del med religionen, om du vill och kan. Offentlig bokbränning är ju bara en spegelbild av exakt den fanatism som förekommer hos måltavlan för denna så kallade kritik.

Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda

Grejen med yttrande- och demonstrationsfrihet är dock att det måste finnas en rejäl marginal mellan det som de flesta människor finner rätt och riktigt och det som är förbjudet. I den breda buffertzonen hittar vi alla möjliga ledsamheter, såsom Aftonbladets ledarsida, Morgan Johansson och fanatiska covidister. Och…just det, Rasmus Paludan. Om inte det där området mitt emellan det rätta och det förbjudna är riktigt, riktigt brett, kommer vi snart att ha förbuden stående i farstun. Om vi dessutom betänker vilka som kan inneha statsmakten, kommer yttrandefriheten att ryka all världens väg.

En kulturs seder och dess lagar är intimt sammanlänkade med varandra på ett sätt som vi sällan reflekterar över. Det handlar inte bara om det ytliga – vad som enligt lagboken är tillåtet och förbjudet – utan framför allt om hur begreppen fylls med innehåll. Vad utgör egentligen ofredande? Förtal? Förargelseväckande beteende? Listan kan göras lång. Dessa begrepp är meningslösa utan det kulturella sammanhang ur vilket de är sprungna. Yttrandefrihetens gränser bestäms således med utgångspunkt i en viss kultur, oavsett om det avgränsade området blir ovanligt vidsträckt eller snävt – vilket också har med kultur och historia att göra.

Journalisten Göran Rosenberg har skrivit om varför han menar att dagens yttrandefrihet inte längre fungerar. Rosenbergs resonemang lyder ungefär så här: Det allmänna samförståndet kring yttrandefrihetens moraliska gränser är inte längre så allmänt. Sociala medier har medfört att alla ohämmat kan säga vad som helst med omedelbar spridning. Därför måste lagstiftaren bli mer aktiv och förbjuda vissa typer av yttranden.

Rosenberg utelämnar en viktig faktor i sin samtidsbeskrivning, nämligen att Sverige och Europa har växande muslimska minoritetsgrupper, inom vilka det finns en betydande andel som har en helt annan syn på yttrandefrihet än den övriga befolkningen. I ett mer mångkulturellt samhälle blir samförståndet kring dessa frågor svårare att uppnå. När olika subkulturer och politiska gemenskaper skapas i den digitala världen, blir det inte så socialt kostsamt för en person som Paludan att hålla på med sin återkommande cirkus.

Det stora problemet med Rosenbergs tankegångar är dock att de bereder vägen rakt mot en återgång till tillståndet före upplysningstiden. För att kompensera det bristande samförståndet kring vad som får sägas i det offentliga samtalet vill Rosenberg ha en mer repressiv lagstiftare. Vad som då händer är att om en viss grupp bara blir tillräckligt upprörd över något yttrande, kommer Rosenbergs statsmakt för husfridens skull att införa förbud. Argast vinner. Hot, upplopp och våld kommer ofrånkomligen att löna sig. Den som blir kränkt och förnärmad sätter dagordningen, eftersom bristen på samförstånd om yttrandefrihetens moraliska gränser måste gå ut över den som yttrar sig, enligt de rosenbergska tankegångarna.

Läs även: Sadé: Turken spelar purken – del 2

Många svenskar uppfattar det nog inte som en särskilt stor uppoffring att bestraffa koranbränning. Det är ju, som sagt, knappast en handling som främjar de goda ändamål som yttrandefriheten är till för. Folk blir arga. Allt verkar onödigt. Emellertid är risken mycket stor att detta bara blir början på en resa mot en alltmer inskränkt yttrandefrihet, med hänvisning till ord som respekt, värdegrund och att grupper inte ska kränkas. Varför ska det vara tillåtet att avbilda en viss profet som rondellhund (Lars Vilks)? Är det verkligen nödvändigt? Eller, för den delen, skriva en allegorisk roman som driver med och kritiserar muslimsk fanatism (Salman Rushdie)? Argast vinner och Göran Rosenberg och hans meningsfränder kommer inte att ha några hållbara argument mot ytterligare inskränkningar, eftersom avsaknaden av kulturellt samförstånd kring yttrandefrihetens gränser enligt dem bör föranleda statliga ingrepp.

Om nu stor splittring råder när det gäller tolerans inför yttranden som man inte håller med om, skulle man ju kunna tänka sig att det vore bättre att kämpa för att stärka och utöka det kulturella samförståndet i den frågan. Att det är en krävande och ständigt pågående kamp innebär inte att den skulle vara utsiktslös och att förbudsstaten skulle vara det enda alternativet. Tvärtom ser jag splittringen och bristen på kulturellt samförstånd som ett skäl för att vara ännu mer på sin vakt mot krav på inskränkningar och förbud. Eller mot polismyndigheter som i praktiken inför sådana förbud.

Fler än i dag borde ta Paludans ovärdiga föreställningar med en axelryckning. Mer än så förtjänar de inte. Yttrandefriheten förtjänar däremot ett starkare försvar.

Läs även: Sadé: Imperiet slår tillbaka