2019 blev ett katastrofår för svenska filmer på biograferna. Inte så konstigt när S-MP-regeringen är där och kladdar och kräver att ”jämställdhet och mångfald präglar filmområdet”. Något som lett till en rad olika krav och åtgärder för mer normkritik och mångfald. Det är dags att sätta stopp för vansinnet och låta svensk film vara fri och kommersiell, skriver Jonas Andersson från Linköping, Sverigedemokraterna.

Under 2017 med Alice Bah Kuhnke som kultur- och demokratiminister började en ny helförstatligad filmpolitik att gälla. Den nya politiska inriktningen, som vi på flera punkter vände oss emot, har inneburit ökad politisering och vänstervridning på filmområdet i Sverige. Det statliga inflytandet över filmpolitiken har också ökat markant. Nu ser vi effekterna.

Det statliga stödet till svensk film ligger i månghundramiljonersklassen och delas ut via Svenska Filminstitutet (SFI). Vilka filmprojekt som ska få ta del av stödet råder SFI över, därmed har man också stor makt och ansvar över svensk film. Samtidigt påverkas SFI stort av den rödgröna regeringens politiska inriktning.

Regeringen styr bland annat filmpolitiken via ett antal mål. Ett av dem är att ”jämställdhet och mångfald präglar filmområdet”. Konsekvensen av detta otydliga mål är att normkritik och identitetspolitik lagt sig som en kvävande våt filt över film-Sverige. Resultatet? Kompententa människor blir åsidosatta för att de saknar vissa attribut.

För att få stöd till filmprojekt hos SFI krävs i praktiken ”rätt” uppsättning av kön och hudfärg på personerna som medverkar i filmproduktionerna. De filmkonsulenter hos SFI som ska bedöma vilka filmprojekt som ges stöd, ska alltså säkerställa att de ”rätta” värderingarna framträder hos de projekt som beviljas finansiering. Hos SFI vill man se en 50/50-fördelning av män och kvinnor – både framför och bakom kameran.

SFI:s VD Anna Serner har till och med gått så långt som att hota med att dra in allt stöd till manliga filmskapare. Vidare så har SFI verkat för att införa obligatoriska utbildningar i normkritik för de som vill erhålla filmstöd.

Allt detta har skett med den rödgröna regeringens goda minne. Det är inte bara inom filmpolitiken som regeringen klåfingrigt ger sig på kulturen, utan det har också skett på andra kulturpolitiska områden, exempelvis museerna.

Medan detta sker så har företrädare för regeringspartierna gjort det till ett mantra att tala om vikten av ”armlängds avstånd” och konstnärlig frihet inom kulturpolitiken. Samtidigt anklagar regeringen SD-politiker ute i kommunerna för att vilja detaljstyra kulturen. Det finns ett ord för detta – hyckleri.

SFI satsar på normkritik och en vänstervriden syn på jämställdhet och mångfald, men samtidigt är svensk filmindustri i ett pressat läge. 2019 blev ett katastrofår för svenska filmer på biograferna.

Biobesöken till svenska filmer minskade med 31 procent i jämförelse med 2018, enligt en rapport från Sveriges Biografägareförbund. Svenska filmer stod 2019 för 13,2 procent av besöken till svenska biografer – en halvering sedan 2014. Detta trots att biograferna visar fler och fler svenska filmer.

Amanda Lind och regeringen Löfven är till stor del ansvariga för den svåra situation som svensk filmindustri befinner sig i. Regeringens helförstatligade filmpolitik har inneburit en ökad vänsterpolitisering som kringskär den konstnärliga friheten och som bevisligen inte heller levererar på biograferna.

Att det ser ut så är inte förvånande när vänsterns identitetspolitik sätts före kompetens.

Det är dags att skrota vänsterfokuset i svensk filmpolitik och ställa om i en riktning som tilltalar en bredare allmänhet och som har en reell gångbarhet kommersiellt.

Dessa viktiga frågor för svensk filmpolitik kommer jag kräva Amanda Lind på svar om i riksdagens kammare. Det rödgröna greppet om den statliga kulturpolitiken behöver brytas om film-Sverige ska kunna återhämta sig från dagens svåra läge och i stället nå nya höjder.