”Sverigedemokraternas utgångspunkt är glasklar. Kulturen ska vara fri och konsten ska vara fri. Men den här naturliga premissen betyder inte att all konst och kultur ska vara berättigad till skattefinansiering eller ges garanterat utrymme till våra offentliga ytor” skriver Leonid Yurkovskiy (SD), kulturpolitiskt ansvarig i Region Stockholm.

Sverigedemokraternas koncensusbrytande inträde i kulturpolitiken har ytterligare populariserat den kanske redan mest överanvända termen inom detta känsliga politiska område, nämligen ”en armlängds avstånd”. Som det ofta är, ligger en mycket sympatisk idé till grund för den här principen, idén om en fri kultur, utan politiska pekpinnar, där kulturutövarna ges goda förutsättningar till att verka utan att deras innehåll styrs ovanifrån.

Men när termen börjar användas som en administrativ kliché eller ett svepskäl för att inte ansvara för hur offentliga medel spenderas, då bildas en oskärpa i kulturpolitikens sikte. Då den kulturpolitiska debatten präglas så starkt av principen om en armlängds avstånd, reser sig naturligtvis frågan: hur lång är armen, och vad är det den egentligen greppar tag om?

Myndigheten för kulturanalys presenterade en, vid det här laget, mycket omtalad rapport med namnet ”Så fri är konsten”. I den konkretiseras något som blev en ögonöppnare för vissa kulturpolitiska aktörer, men som främst blev en bekräftelse för oss sverigedemokrater och den kritik som vi länge har riktat mot vissa delar av det offentliga kulturlandskapet; att kulturen har varit politiskt färgad.

Ett tydligt exempel från rapporten är hur bidragssökande tillfrågas av Kulturrådet, som är en statlig myndighet, om och hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet eller projekt. Det här förhållningssättet till kulturaktörer sträcker sig över samtliga parlamentariska nivåer. Rapporten ifrågasätter även om principen om armlängds avstånd, inom den lokala politiken, överhuvudtaget är förenlig med kommunallagen och det politiska ansvaret.

Samtidigt som principen om armlängds avstånd inte befriar kulturen från politisk styrning, ger den upphov till en förutsättningslös och ibland tvivelaktig bidragsgivning: islamistiska studieförbund, menskonst i tunnelbanan och importerade kommunkoreografer är alla exempel på bidragstagare från bara stockholmsregionen. När finansieringen av dessa exempel ifrågasätts, kan man förvänta sig att bli hänvisad till principen i fråga.

Vidare förekommer tendenser av etnisk och könsgrundad kvotering inom Region Stockholms kulturverksamhet. Under kulturnämndens målområden och miljökrav fastställer Region Stockholm att organisationer som beviljas stöd, bland annat, ska föra könsuppdelad statistik, bygga styrelser med hänsyn till könsidentitet och ”gynna mångfalden”.

På Region Stockholms webbsida för verksamheten som rör kultur stod det även: ”Upphovspersoner och medverkande ska helst också vara av olika kön och kulturell och etnisk bakgrund”. Den sistnämnda formuleringen raderades efter en motion från Sverigedemokraterna.

För oss blir det uppenbart att sättet som allmänhetens resurser fördelas på idag, inte alltid har just allmänhetens intresse i fokus. Vi ser också att kravet på en armlängds avstånd inte alls är så principfast när det kommer till att premiera vissa värderingar. Det här är en dubbelmoral och en attityd som är fullständigt främmande ur en sverigedemokratisk synvinkel.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är glasklar. Kulturen ska vara fri och konsten ska vara fri. Men den här naturliga premissen betyder inte att all konst och kultur ska vara berättigad till skattefinansiering eller ges garanterat utrymme till våra offentliga ytor.

Med kulturpolitikens breda pensel kan man inte måla med endast svart eller vitt. Olika kulturformer och målgrupper är i olika utsträckning beroende av stöd från det offentliga. Exempelvis råder en väsentlig skillnad mellan samtidskulturen och kulturarvet. Samtidens skapare kan själva förvalta och förädla sin kultur, medan kulturarvet, vars skapare ofta inte är i livet, måste förlita sig på oss för att finnas tillgänglig för allmänheten, nu och i framtiden.

Likaså finns det varierande behov av innehållsanpassning av ett visst kulturutbud, beroende på målgrupp och situation. Det måste exempelvis förekomma begränsningar för vilket innehåll som ska anses vara lämpligt för väldigt små barn i ett skolsammanhang. Likaså när kultur beställs för att utsmycka det offentliga utrymmet. Det är konst som allmänheten tvingas att betala för och ta del av, vilket lägger ett ansvar på beslutsfattare för att upprätthålla en viss standard.

Allt detta mynnar ut i en viktig insikt om att kulturpolitik i slutändan just är politik, och politik innebär styrning, oavsett vilket parti som ligger bakom den. Principen om en armlängds avstånd har, i dess hittills ej konkretiserade tillstånd, inte lyckats skydda kulturen från politiskt inflytande, samtidigt som den märkbart har försvårat ansvarsutkrävande från allmänhetens sida. Med andra ord har de övriga partiernas ideologiska vägval lett till en förvånansvärt kort arm, som håller i någon annans plånbok.

Sverigedemokraterna väljer en annan väg framåt. Vi klär kulturen i en ringbrynja av folkligt inflytande och verkar för att normalisera alternativa finansieringsformer. Vi vill skapa en demokratiseringsanda, med rimliga mål om att minska kulturens beroende av politiken över tid. Den vägen kommer leda oss till en livskraftigare kultur, med ett större intresse hos allmänheten och en tydligare relevans för skattebetalarna.