Sedan när blev det vänster att se ner på människor?

Olof Palme. Foto: Folke Hellberg (Public domain)
  • Lördag 22 maj 2021 2021-05-22
E-post 283

Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk, sade Karl Marx. Svaga och utsatta gruppers omhändertagande måste vara statens verk, säger dagens vänster. Hur blev det så här? Trådarna går tillbaka till Olof Palme, skriver Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Jag har länge gått och grunnat på frågan om när det blev en vänsterposition att se sina medmänniskor som offer och svaga stackare.

Det korta svaret är: När vänstern bytte ut Karl Marx mot Jesus. Tyvärr inte ens den tuffe Jesus som ville driva månglarna ur templet, utmana de rika och som kommit till jorden med svärd istället för fred. Utan en fesljummen liberal Jesus som förkunnar alla människors lika värde, moralisk godhet och ett underdånigt vädjande om rättigheter som pappa staten ska tillgodose. Ingen personifierar denna kristna omvändelse bättre än Göran Greider. Han kallar till och med en av sina senaste böcker för en liten bergspredikan för socialister.

Det längre svaret på frågan börjar med Greiders idol Olof Palme. Samma år som Palme tillträdde 1969 presenterade Socialdemokraterna den så kallade Jämlikhetsrapporten som skisserade grunderna för en ny socialpolitik. Det är kanske ett av de tydligaste klasskampsdokument vi har i svensk politisk historia, saken är bara den att det inte är arbetarklassens kamp som den formulerar.

Med nästan 40 år vid makten och ambitiösa utbyggnadsplaner inom den skattefinansierade sektorn tog den klass av administratörer och byråkrater som vuxit fram taktpinnen i att formulera politiken. Vid den kongress som valde Palme utgjorde arbetarna bara 14 procent av delegaterna, övriga bestod till stor del av dessa byråkrater.

Jämlikhetsrapporten förespråkar en ny ”ideologi” som ”utgår från att vi alla är mer eller mindre svaga” och att utifrån en ”en sådan ideologi kan nya lagar stiftas och nya behandlingsmetoder” införas. Och att det ”måste byggas upp en socialvård som utgår från att dess främsta och mest angelägna uppgift är att ge service till de människor som av en eller annan anledning har hamnat utanför de ramar som karriärsamhället godkänner. Ett samhälle med våra resurser har råd till detta och har skyldighet att på så vis öka jämlikheten.”

Helt i linje med dessa resonemang byttes vid samma tid namnet på samhällsvisionen från folkhemmet till det starka samhället, där det starka samhället skulle ta hand om de svaga medborgarna.

I ett tal 1970 angav Olof Palme ambitionerna utifrån en OECD-rapport som spådde att den svenska produktionsökningen under 1970-talet skulle bli hela 70 procent. Han frågade sig om det var önskvärt med en så kraftig ökning och svarade ja, ”en 70% produktionsökning kan ge de människor som drabbas av svårigheter deras rätt och utjämna de sociala klyftorna i det svenska samhället”. En enorm expansion tog sin början.

I Sverige till skillnad från i många andra länder finns ingen begränsning som förhindrar att de byråkrater som har intresse av att lägga vantarna på allt mer av skattepengarna också kan kandidera i val och sitta i de politiska församlingar som har makten över skattekistan. Och för den som endast har en hammare framstår, som ordspråket lyder, allt som en spik. Och den byråkratklass som åtagit sig att ta hand om de ”svaga” kommer med ljus och lykta att söka nya grupper av ”svaga” att erbjuda sin service, ju ”svagare” desto bättre.

Ett socialpolitiskt komplex – en omhändertagandeindustri – växte fram som är så snårigt och fullt av konstigheter att varken makthavare och ännu mindre den befolkning som betalar för det begriper hur det funkar. Nedskärningar drabbar ofta de skötsamma, som först när de själva blir sjuka inser att det trygghetssystem som de betalat för inte omfattar dem själva.

New Public Manegement – som till delar infördes för att få kontroll på monstret – har ökat den funktionella dumheten i systemet. Och en ständigt växande rättighetskatalog får olika grupper att jaga rollen som offer och därmed kräva pengar och insatser från staten. Byråkratklassen behöver sina offer liksom prästerskapet en gång i tiden behövde sina fattiga att förbarma sig över.

I sin bergspredikan har Göran Greider skrivit ett socialpolitiskt principprogram. Den tiondena punkten lyder: ”Planera samhället för ett permanent och så stort flyktingmottagande som möjligt”. Detta är kanske inte bara det tydligaste uttrycket för intressena hos denna byråkratklass, utan även det mest nationalchauvinistiska politiska program som författats i Sverige.

Sverige ska alltså planera för att permanent dränera andra länder på deras befolkningar och inte nog med det, det ska göras i så stort antal som möjligt. För byråkratklassen finns en värld full av potentiella kunder, vad vore väl inte bättre än att permanenta inflödet och se till att göra detta inflöde så stort som möjligt. Vad gör väl det om det är analfabeter och människor som aldrig kommer att komma in i arbete och det svenska samhället – uppstår det problem så kan omhändertagandeindustrin alltid tillsätta fler byråkrater.

Läs även: Tiggeriet beror inte på rasism och fattigdom

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag