Ska man behöva tåla att kallas för ”nassepyssling” i en humorpodcast? Ja, menar Nyheter Idags Johannes Nilsson, med en bakgrund inom vänstern, som varnar för frestelsen att utveckla en egen kränkthetskultur till höger. ”I en sådan kultur är de med kränkthetsprivilegiet överkänsliga, övriga är ängsliga och ingen har roligt” skriver Nilsson.

I veckan hölls den första förhandlingen i ett förtalsmål som väckt stor munterhet på sociala medier. Det handlar om youtubern och poddaren Nick Alinia som stämmer poddaren och komikern Bianca Meyer för grovt förtal, efter att Meyers poddkollega Jonatan Unge kallat Alinia för ”nassepyssling” i deras gemensamma podcast Unge Meyers lidanden.

Alinia nämndes inte vid namn i avsnittet, men hävdar i sin stämningsansökan att han ändå har kunnat identifieras, bland annat eftersom han beskrivs som en ”pyssling” samtidigt som han är ”något kortare än medellängden”.

Jonatan Unge själv ställer sig frågande till varför det är Bianca Meyer som stäms då det var han som yttrade de uttalanden som nämns i stämningsansökan.

– Jag tror att det beror på att han stör sig på henne för att hon gjorde sig lustig och sade att han inte var så snygg. Och sedan är det svårt att stämma någon för förtal för att någon sagt att man inte är så snygg. Men däremot kan man stämma någon för att man blir kallad för nazist. Gissar jag, säger Unge till Nyheter Idag.

Läs även: Jonatan Unge lämnar podcast efter stämning om ”nazistpyssling”

Unge kan mycket väl ha en poäng, eftersom upprinnelsen till det hela var att Meyer i ett samtal på Twitter Spaces sagt att Alinia – som av andra beskrivits som ”snygg” – var mindre sexig än Chang Frick som han nyligen hade intervjuat, och ser ut som ”en liten kort bög i jämförelse” med Nyheter Idags grundare.

Komikern Aron Flam säger å sin sida till Nyheter Idag att han tror att Meyer är föremål för stämningen då hon är ”den tydligaste juden”, som ofta tar upp sin judiska identitet i olika sammanhang, och bland annat beskrivit sig själv som ”poddare och sionist”.

Även detta kan ha betydelse då ”Förtalsombudsmannen” Christian Peterson, som hjälpt Alinia med stämningsansökan, har en bakgrund i NMR och AfS, politiska grupperingar på den yttersta högerkanten för vilka judisk identitet betraktas som suspekt, för att uttrycka det diplomatiskt.

En annan sak som sticker ut med stämningen mot Meyer är att Förtalsombudsmannen Christian Petersons tidigare stämningar riktat sig mot tydliga vänsterprofiler som Loan Sundman, Mathias Wåg och fackombudsmannen Henrik Johansson, mest känd från den ökända mobbarpodden ”Haveristerna”.

Duon bakom poddden ”Unge Meyers lidanden” kan däremot knappast beskrivas som vänster, såvida man själv inte befinner sig så långt ut på högerkanten att alla till vänster om Adolf Hitler är rödingar. Jonatan Unge har tidigare beskrivit sig själv i som höger i relation till poddkollegor. Den stämda Bianca Meyer hävdar själv att hon är helt opolitisk, men hennes ställningstaganden för staten Israel och konservativa åsikter om könsroller, för att ta några exempel, kan knappast beskrivas som ”vänster” av någon med en gnutta politiskt förnuft i behåll.

När Alinias stämning blev känd genom publiceringar i Dagens ETC och Expressen uppstod förutsägbart nog det som brukar kallas för ”Streisand-effekten”, alltså när försök att tysta ned något leder till att det hela får betydligt större spridning än det annars hade fått.

Vänstertidningen Dagens ETC tog den chans som nyhetsvärdet ger att peka ut Alinia som ”högerextrem”, och gav med stor skadeglädje ytterligare spridning åt uttrycket ”nazistpyssling”, vilket blev en av veckans största twittersnackisar.

Ännu värre för Alinia var att den betydligt större tidningen Expressen tog upp nyheten. Där kunde en bredare allmänhet, för vilken Alinia tidigare var helt okänd, läsa om hur ”På Spåret”-vinnaren Jonatan Unge beskriver den i artikeln namngivna Alinia som ”en liten bögnazist” och ”en liten nassepyssling”.

Så kan det gå när man blir kränkt.

En förtjust fnittrande vänster har förstått vinklat det hela till att Alinia stämmer Meyer för att han kallats för ”pyssling”, vilket inte är korrekt. Enligt anmälan är det utpekandet som ”nazist” och ”alt-right” som ska utgöra förtal, medan påståendet om att han är en ”pyssling” ska ha bidragit till att Alinia kunde identifieras.

Naturligtvis ska ett utpekande som ”nazist” kunna utgöra förtal, då det är en marginaliserad och extrem ideologi som väcker stark avsky från vänster till höger. En överväldigande majoritet av alla svenskar, oavsett om de röstar på Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna, tycker att en nazist är en föraktlig individ.

Samtidigt kräver en fungerande yttrandefrihet vissa nyanser, som att ta hänsyn till i vilket sammanhang någonting yttras. Unge Meyers lidande är en podcast som drivs av två komiker. Syftet med podden är inte att driva samhällsdebatt, utan att skapa humor. I denna typ av sammanhang bör det finnas betydligt större utrymme för att uttrycka sig grovt och nedsättande än i exempelvis en politisk debatt. En komiker har helt enkelt mer rätt än andra att kränka människor och grupper av människor, och det ska självklart gälla skämt om både transvestiter och nassepysslingar.

Men stämningen mot Bianca Meyer är dessutom en del av en större, oroande trend vars konturer jag tycker mig kunna skönja i flödet, nämligen att dagens höger visar tecken på att upprepa ett av vänsterns misstag: att upphöja kränkthet till politisk metod.

Jag har själv en bakgrund inom kulturvänstern. Innan jag värvades till Nyheter Idag skrev jag främst för vänstertidningar som Galago och Det Grymma Svärdet. Det fanns flera skäl till att jag kunde tillåta mig själv att byta läger. Det viktigaste var min privatekonomi, tätt följt av att Chang Frick är en skön snubbe och ännu skönare chef (jag kan exempelvis skriva vad fan jag vill på Nyheter Idag, inklusive denna krönika som eventuellt kan stryka en och annan läsare mothårs).

Men jag kände mig också oerhört alienerad från den vänster som man i praktiken måste tillhöra för att kunna göra de ynkliga små karriärer den svenska kulturvärldens ankdamm har utrymme för.

Dels var jag oense med vänstern i ett antal frågor, i synnerhet invandringsfrågan där jag tyckte att vi släppt in alldeles för många av fel sort (unga män) på alldeles för kort tid. Som alla utom Socialdemokraterna minns så var allt annat än Fredrik Reinfeldts och Annie Lööfs vision om en moralisk stormakt med vidöppna gränser ren och skär högerextremism för inte så länge sedan, och detta gällde med särskild stränghet inom vänstern.

Men ännu värre var den interna kultur som rådde inom vänstern på den här tiden. Den amerikanska woke-feber vi svenskar gärna skrattar åt idag var tidigare fullständigt dominant inom den svenska vänstern, med en peak år 2014, då Feministiskt Initiativ var på fitthåret att ta sig in i riksdagen.

På den tiden hade begreppet ”woke” inte etablerats, utan fenomenet betecknades som ”politiskt korrekt” av kritiker och ”anständighet” av de troende. Men det var fråga om samma sak: den mest förtryckta hade företräde (”intersektionalitet” enligt den interna lingon) vilket ledde till framväxten av en kränkthetskultur, där mest kränkt vinner.

I en sådan kultur är de med kränkthetsprivilegiet överkänsliga, övriga är ängsliga och ingen har roligt. Att komma från den inskränkta och paranoida miljön till en konservativ höger som just vädrat morgonluft var som att gå från ett kvartsamtal med arga och besvikna lärare till en föräldrafri fest, ungefär.

På samma sätt som det var på Twitter 2014 är det viktigt att i en förtalsstämning framställa hur allvarlig kränkning man har utsatts för. I Alinias stämningsansökan kan man därför läsa att publiceringen av poddavsnittet ”Att håna en nazist-pyssling” där de stämda uttalandena gjordes ”ledde till att gamla klasskamrater, kollegor, vänner och okända sökte upp Nick Alinia för att uttrycka sin avsky och besvikelse över målsägande.”

I ett avsnitt om vilken psykologisk skada han åsamkats skriver Alinia att “i snart en månad har händelsen med Bianca Meyers anklagelser präglat mitt liv. Ända sedan jag hörde om poddavsnittet har jag varje dag oroat mig för hur många personer som kan ha tagit anklagelserna för sanning”.

Alinia får ursäkta, men jag är en aning skeptisk till dessa påståenden. Jag har nämligen själv erfarenhet av att utsättas för grova anklagelser i en relativt populär podcast. I samband med att jag skrev och publicerade artikeln ”Mobbning som affärsmodell” om fackombudet Henrik Johanssons podcast Haveristerna blev jag föremål för flera avsnitt av podcasten, där jag utmålades som klandervärd på alla möjliga sätt.

Läs även: Mobbning som affärsmodell

Jag påstods ha ljusskygga samarbeten med nazister och våldtäktsmän, jag kallades för ”jävla fascist-äckel” och ”äcklig horunge” och fick till och med min penis sågad som ful av peniskännarna Henrik Johansson och Axel Luo Öhman, som kommit över ett stycke privat (och samtyckande) kommunikation mellan mig och en kvinna i Haveristernas närhet. Allt med namns nämnande.

Läs även: Henrik Johansson till Nyheter Idags reporter: ”Ditt jävla äckel”

Haveristerna har visserligen något mindre spridning än den mer populära podcasten Unge Meyers lidande, men Haveristernas lyssnare var samtidigt kända som en mycket aktiv grupp nätkrigare, vilka ofta följde upp poddens personangrepp med kampanjer mot den utpekade i sociala medier, något exempelvis medieprofilen Cissi Wallin kunde berätta om när jag intervjuade henne under arbetet med artikeln.

Så vad fick Haveristernas publika påhopp för påverkan på mitt liv? Blev jag kontaktad av ”gamla klasskamrater, kollegor, vänner och okända” som uttryckte avsky och besvikelse över mitt påstådda samarbete med nazister och våldtäktsmän, min fula penis eller att jag utpekats som ”fascist-äckel”?

Inte alls. Inte en enda av mina privata vänner eller bekanta fick överhuvudtaget höra talas om dessa grova påhopp. Det enda som hände var att några för mig okända och ointressanta personer upprepade anklagelserna mot mig på Twitter, utan att någon verkade bry sig nämnvärt. Jag har väldigt svårt att tro att Alinia, som utpekades utan namns nämnande i en opolitisk humorpodd, upplevde något särskilt mycket värre.

Men eftersom han stämmer Bianca Meyer för förtal måste han alltså hävda att Jonatan Unges uttalanden utgjorde ett svårt trauma, och därmed framställa sig själv som en kränkt snöflinga, eller en grinande tönt som vi skulle sagt när jag var ung.

Alinia stämmer Bianca Meyer på 20 000 kronor. Tidigare förtalsmål som Förtalsombudsmannen drivit pekar på att beloppet, om han vinner, snarare hamnar någonstans runt 5 000 kronor. Är det verkligen värt det, om priset man betalar är att utmåla sig själv som en grinande tönt?

För mig framstår den eventuella vinsten som löjligt futtig, när priset jag betalar i grund och botten är min manlighet. En riktig karl springer inte till rätten med överdrivna skitsaker i den värld där jag har fostrats.

Det här är väl främst Nick Alinias personliga problem. Men för mig, som för bara några år sedan gick från en kränkt och ängslig vänster till en pigg, energisk höger där frispråkighet hörde till de främsta dygderna, är stämningen mot Bianca Meyer ett oroväckande tecken på att även högern börjat upptäcka den kraft som finns i kränkt gnäll.

Men liksom härskarringen i Sagan om Ringen ger kränktheten sin bärare en viss makt över sin omvärld, så sker det till priset av att själv reduceras till en förvriden, avskyvärd Gollum.

Gå inte på den frestelsen, du nyss så frispråkiga och frihetliga höger. Ni vill inte bli som woke-vänstern, tro mig. Behåll den goda takhöjden.