Vill du vara dig själv utan en PK-fasad? Vill du kunna diskutera din hjärtas mening på ett intellektuellt sätt, utan de sedvanliga personpåhoppen och misstänkliggörandena? Vill du känna att du rör dig bland vuxna människor där var och en behandlas jämlikt och med respekt? Då kan jag varmt rekommendera Norge.

Klockan är halv åtta på onsdagsmorgonen och jag surplar kaffe halvsovandes samtidigt som barnen gör sig klara för dagis. Jag upptäcker ett missat samtal från Norge och ringer upp samtidigt som barnen lämnas av.

– Kan du hoppa in i panelsamtal och debatt på de nordiska mediedagarna? frågar dom.

Det visar sig att Ann Heberlein, som är krönikör på Nyheter Idag, var tvungen att ställa in varför frågan nu kom till mig istället. Vilka datum, undrade jag som var i färd att dubbelkolla kalendern.

– Det går nog ett flyg om ett par, tre timmar till Bergen, får jag till svar.

Någon timme senare var det bara att hämta ungarna igen och åka till Norge med familjen, ett land jag faktiskt aldrig besökt tidigare. På vägen dit fick jag veta att jag ska möta programdirektör Jan Helin från SVT i ett panelsamtal. Jag skulle även delta i en annan panel och diskutera alternativa medier.

Även om Nyheter Idag når runt tio procent av mediekonsumenterna och att vi ofta är föremål för debatt, är det ändå första gången jag faktiskt mött en representant från SVT i ett panelsamtal där det förväntas att vi tycker olika. Ämnet för samtalet var ”det svenska tillståndet”.

I höstas arrangerades Torgny Segerstedt-seminariet utanför Göteborg där journalister och medier från Norge och Sverige möttes för att diskutera ”den bräckliga demokratin”.

Det norrmännen kommer ihåg från mötet var att de kollektivt, från höger till vänster, stämplades av svenskarna som ”blåbruna”. Norrmännen lät mig förstå att jag ska inte hålla igen, utan berätta hur jag uppfattar medieklimatet i Sverige.

Och där stod jag på scen, med ett par andra norrmän och så Jan Helin från SVT. Jag uppskattar att det åtminstone satt 500 personer i publiken, men det kan säkert varit fler. Journalister, tv-chefer, redaktörer, you name it. Mer eller mindre hela Norges samlade mediala etablissemang var representerat.

Och det var inte jag som var i frysboxen.

Några timmar efter paneldiskussionen, som du kan ta del av ovan, var det så dags för det stora numret. Norrmännen hade bjudit in Steve Bannon, känd från Breitbart och som PR-spinndoktorn runt Donald Trump i den amerikanska valrörelsen. Det är inte så att norrmännen tvunget håller med Bannon politiskt, det gör de inte – men de finner honom intressant ändå.

Skulle detta kunna ske på motsvarande sätt i Sverige? Inte en chans.

Efter Bannons föredrag såg jag att SVT:s verkställande direktör Hanna Stjärne var på plats. Men hon stod för sig själv, knappade på sin mobiltelefon, gick några meter och tittade sig omkring. Det är förstås mycket vanskligt att beskriva något utifrån sin subjektiva upplevelse, men jag fick intrycket av att hon var ensam. Efter en stund försvann hon iväg i en taxi.

För egen del var det flera glada norrmän som ville skaka hand, snacka lite, diskutera både det ena och det andra. Man var kort sagt välkommen.

Alla som varit talare på eventet var inbjudna på båttur senare på kvällen. Jag visste inte vad som väntade, men jag följde med. Det var trots allt första gången jag var i Norge och jag ville passa på att se så mycket det går. Färden gick till en liten ö där vi besökte en restaurang. Det var fri dricka, öl, vin, snittar och sådana där småportioner man plockar på sig på ”finmingel”.

Inte en sekund upplevde jag mig ensam eller utanför. Tvärtom, oavsett om norrmännen höll med mig eller var kritiska till det jag gör, var jag ändå välkommen och behandlades med respekt. Skulle detta kunna ske i Sverige? Inte en chans.

Dessa människor vill genuint diskutera, ställa frågor, vrida och vända på argument. De var nyfikna, de ville veta mer. De ville förstå.

Inte någonstans på kvällens finmingel såg jag varken Jan Helin eller Hanna Stjärne. Jag upptäckte inte en enda människa från Sverige där. Jag var kanske ensam svensk, men jag var inte ensam. När det var dags att åka tillbaka in till Bergen kom jag att prata med en man från norska motsvarigheten till Timbro. Han var nyfiken, hur upplevde jag Norge och mediedagarna?

– Det är som att lämna Sovjet och upptäcka den fria världen, svarade jag.

Vad skulle jag säga? Jag var genuint chockad. Att befinna sig i en miljö  bland mediefolk där jag inte konstant behöver ha garden uppe, vara beredd att försvara mig mot personliga påhopp, insinuanta frågor eller det kanske vanligaste – mötas av iskall kyla, det var något nytt.

På fredag morgon kliver jag in på flygplatsen med sambo och ungar. Där sitter Jan Helin och väntar vid samma gate. Det är inget ont i mannen, tvärtom är han väldigt trevlig privat och det går alldeles utmärkt att resonera om ditt och datt. Jag berättar om minglet ute på ön och frågar varför inte han var där?

Han hade tydligen något viktigt möte som kom emellan denna kväll. Det var det han sade iallafall.

När jag kommer hem får jag veta att Moderaternas tyngsta distrikt, förbundet i Stockholms län, beslutat att de ska verka för en nedläggning av SVT och SR. Alltså skrota public service helt och hållet. Förslaget hyllas i sociala medier.

Nog fan finns det ett ”svenskt tillstånd”.