KRÖNIKA I senaste avsnittet av Uppdrag Granskning undersöker SVT vad alla skjutningarna och grova våldet i Göteborgs förorter beror på. Men ingen lokalpolis vill uttala sig framför kameran. Enligt Örebropolisens utredare på grova brott, Peter Springare, beror detta på att poliser inte vill tvingas ljuga framför kameran – då avstår de hellre från att säga något alls.

Vilka mekanismer är det som styr över att tillsynes snälla trevliga och många gånger mer än normalbegåvade människor, förvandlas till notoriska lögnare och manipulatörer? Svaren på den frågan är säkert många, men ett svar torde sannolikt vara en total brist på konsekvensneutralitet och en vilja till en överdriven politisk korrekthet i den allmänna debatten. Detta är för mig helt obegripligt och gör dessa personer till små grå ickefigurer. Gör man anspråk på att ha kunskap och vill uttala sig eller beskriva om hur saker o ting förhåller sig, är det minsta man kan begära att man håller sig till sanningen och inte skönmålar och ljuger.

Även om det man förmedlar medför olägenhet och besvär för vissa individer eller institutioner. Detta är att vara konsekvensneutral. Detta är dock en egenskap som ingen av våra högre polischefer besitter.

Frågan tog fart hos mig efter att ha sett programmet Uppdrag Granskning igår. När man inte ljuger eller manipulerar hukar man inför sanningen som små minikopior av en känd informationschef från Bagdad. Det måste bli ett slut på detta spektakel. Det handlar om reportaget om den utbredda och eskalerande våldskultur som finns i bostadsområdet Biskopsgården i Göteborg. Om polisens brister och oförmåga att fokusera på rätt saker och kanske än värre, oförmågan att analysera och dra slutsatser av egna underrättelserapporter och andra forskares rapporter.

Vi fick också svart på vitt veta om det som bland annat jag under flera år torgfört i olika sammanhang. Nämligen att det flaggskepp vi lutar oss emot inom polisen, samverkan, inte har någon effekt på polisverksamheten, genom det sätt samverkansprojekten är utformade på idag. Att tycka att man ligger långt fram i utvecklandet av olika samverkansformer och samverkansprojekt, är i sig ingen lösning eller förbättringsfaktor vad beträffar konkret polisverksamhet. Vi har samverkat sönder oss och klappar oss för bröstet på grund av samverkansinstitutet i sig.

Men rekryteringen av unga till kriminalitet har inte stoppats. Kriminaliteten har inte minskat. Vår förmåga att utreda och lagföra kriminella har inte ökat. Tryggheten har inte ökat. Förtroendet för polisen har inte ökat. Till exempel har samverkan i form av avhopparverksamheten i Göteborg under hela sex år inte givit något konkret resultat alls. Inte en enda avhoppad kriminell kunde redovisas.

Och sista sågningen av ett annat flaggskepp, medborgardialogen med tillhörande medborgarlöften. Totalt verkningslöst att genom medborgarlöften samverka med medborgarna om vad polisen skall göra. Medborgarna har ingen som helst aning om detta. Detta måste professionen sköta. Detta enligt en forskare på området och tillika kriminolog på universitetet i Cambridge. Samverkan måste ha ett professionellt handlingskraftigt innehåll och inte bara bestå av strukturer, möten, personliga kontakter, byten av telefonnummer, avstämningar av kalendrar och dylikt.

De högre polischefer som nu gång efter annan offentligt uttalar sig och manipulerar uppenbara sanningar om olika förhållanden när det gäller brott och kriminalitet, undergräver tryggheten för medborgarna och undergräver i allt väsentligt förtroendet för polismyndigheten i stort. I stället är cheferna benägna att flytta fokus mot oftast interna kritiker och pådyvla dem skuld. Det är dessa som undergräver förtroende för polisen. Cheferna drar sig heller inte för att både internt och externt förminska och förlöjliga alla som kritiserar polisens organisation, inriktning och förmåga. Det gäller både kritiker från den allmänna världen och intern kritik från poliser eller andra polisanställda.

När det gäller interna kritiker tar det sig inte sällan utryck i rena trakasserier och mobbing av medarbetare. En mycket vanlig härskarteknik i detta sammanhang är att offentligt svara interna kritiker och insinuera att kritikerna bara lever i en liten bubbla präglad av rättshaveri och begränsad kunskap och skapar sina uppfattningar utifrån det. Dessa har heller inte intellekt för att se saker och ting i ett vidare, mer akademiskt perspektiv. Men cheferna själva placerar sig många gånger, på ett grandiost sätt, högt över alla andra med ett enormt helhetsperspektiv på allt som rör sig. Man kan likna det vid att deras egon skriver ut checkar som inte deras verkliga förmågor kan visa täckning för.

I Uppdrag Gransknings reportage redogjorde reportern också för hur hon hade försökt få till stånd intervjuer med poliser som verkligen jobbade med kriminaliteten i Biskopsgården. Det handlade om områdespoliser och kommunpoliser. Ingen ville ställa upp och berätta om sitt arbete och situationen i Biskopsgården. För mig är orsakerna till polisernas ovilja att medverka uppenbara.

För det första är detta en solklar indikation på vilken dysfunktionell struktur vi har inom vår organisation, när det gäller de hierarkiska skotten mellan chefer och anställda. Det går inte att som polis eller polisanställd uttrycka vad man tycker och känner i olika frågor som rör ens profession. Denna rädsla är lika stor både när det gäller att kommentera internt och externt. En annan orsak är att en absolut majoritet av alla polisanställda skulle må mycket dåligt av att ljuga och manipulera sanningen och därför avstår man helt från att låta sig intervjuas eller beskriva sin situation. I stället hänvisar man till den lilla klick inom organisationen som klarar av detta med att ljuga och manipulera sanningen.

En annan reflektion jag gjorde, var att vår rikspolischef Dan Eliasson, vilken är ytterst ansvarig och fram till nu inte haft några problem med att mässa och rabbla mantran som står i skarp kontrast till verkligheten, vägrade låta sig intervjuas. Håller verkligheten månne på att hinna ikapp honom och flåsande förbereder ett ansvarsutkrävande inom en snar framtid. I stället skickas en sympatisk och i vissa kretsar omtyckt möjliggörare i form av regionpolischef Klas Friberg fram och knuffas handlöst framför stora stygga vargen Janne Josefsson.

Friberg, stackarn, fick inte bara byxorna neddragna till knäna utan det som gjorde det ytterligare pinsamt var att även kalsongerna åkte med. Men idag på morgonen kom ett som alltid politiskt korrekt uttalande på Twitter. Det ständigt återkommande temat dammades av; felvinklat, fel bild, orättvist och så vidare. Men självklart i korrekt anda var reportaget intressant. Ja , Erik Nord, verkligheten och sanningen kan vara brysk ibland när man får den slängd rakt i ansiktet. Men avslutningsvis vädjar jag till våra högre polischefer. Sluta skäm ut svensk polis.

Allt fler medborgare börjar kommentera och ifrågasätta era kommentarer och bortförklaringar. Risken är uppenbar att ni ger Fake News ett nytt ansikte.