KRÖNIKA Korruption och nepotism präglar stora delar av polisledningen i Sverige. Det menar Peter Springare som följt turerna runt polischefen Lena Tysk som friats från ett åtal om ofredande. Springare föreslår en kraftig utrensning av högre polischefer och att dessa bör ersättas med mer kompetent personal.

Leif GW Persson har naturligtvis alldeles rätt i sin kritik av polismyndighetens höga chefer, i ljuset av den nyss avslutade rättegången mot polischefen Lena Tysk. Tysk åtalades för att ha ofredat en underlydande chef, som skulle tystas på grund av att hon kritiserat den nya polisorganisationen.

Jag kan själv intyga att liknande trakasserier och förföljelse av medarbetare är en rådande kultur som frodats under många år inom polischefsskiktet. Jag har själv beskrivit fenomenet i olika sammanhang, vilket jag fått betala ett högt pris för.

Vanliga trakasserier är att lönepåslag uteblir, karriärmöjligheter stoppas och det till och med hotas om våld. Även anklagelser om psykisk sjukdom förekommer, där chefer pekar ut medarbetare och rekommenderar dem att söka psykiatrisk vård. Därutöver finns ytterligare exempel på regelrätt utfrysning och mobbning.

Låt mig berätta om den utbredda trakasserikulturen inom polisen. Den bottnar i den utbredda korruption som idag finns bland de högsta polischeferna. Bland lägre chefer och övriga polisanställda är den i princip obefintlig, men i de högre skikten är den skrämmande vanlig. Man begår brott och åsidosätter regelbundet de lagar och regler polisen har att förhålla sig till i det dagliga förvaltningsarbetet. Därför är det en överlevnadsinstinkt för polischeferna att med alla medel försöka få tyst på dem, som framför kritik inifrån organisationen.

En konkret åtgärd för att befästa och göda korruptionskulturen är att noga välja ut vilka som placeras på chefspositioner. I hög grad väljer man till dessa poster därför ja-sägare som man från början med lätthet dominerar och har kontroll över. I förlängningen innebär detta att lagar och föreskrifter som finns om anställningar i offentlig förvaltning, sätts ur spel. Om dessa lagar och regler följdes, skulle säkert mer än hälften av alla dem som idag är polischefer i den nya organisationen fått sina befattningar.

Även vid tillsättning av obefordrad personal förbehåller sig chefer rätten att hitta på egna antagningsregler och föreskrifter. Det finns exempel på att när sådana tillsättningar överklagats och den klagande fått rätt, att myndigheten ändå väljer att strunta i dessa direktiv.

Detta maktmissbruk är ytterst allvarligt. De lagar och förordningar som finns på området är till för att säkerställa att allmänheten som betalar skatt och i förlängningen finansierar polisens verksamhet, skall känna trygghet i att nyckelposter tilldelas de skickligaste och bäst lämpade. Så sker inte idag. Effekterna av korruptionen har självfallet en negativ inverkan på polisens förmåga och effektivitet, inte minst när det gäller den utredande verksamheten.

Drivkraften att tysta kritiker är dessvärre så stark att man är beredd att gå hur långt som helst. För att vidmakthålla korruptionen och dess fördelaktiga effekter för polischeferna, har också olika agendor befästs för hur man behandlar skilda personalgrupper. Till exempel har man två olika system för arbetsordningen när det gäller poliser som begått allvarliga övertramp eller brott. Dessa två system går ut på att utåt ge en bild av att polischefer i det närmaste är helt oförvitliga och håller sig inom lagarnas och reglernas råmärken. Medan de lägst stående cheferna och obefordrad personal är de som begår brott och rena övertramp. Dessa ”rötägg” lägger de högre polischeferna ned oändliga resurser på att jaga och ställa inför rätta. Först oftast genom brottsanmälningar som skickas till åklagare och sedan i den interna ”domstolen”, ansvarsnämnden, där straff ska utmätas och som många gånger stoppar en persons yrkesbana för gott.

Naturligtvis ska man aldrig se mellan fingrarna när poliser begår brott, man ska då få konsekvenser och adekvat straff. Men att enbart visa handlingskraft när det gäller att jaga lägre tjänstemän samtidigt som man flyttar fokus från högdjuren och de problem som finns i verksamhetens övre skikt är enligt mig fullständigt horribelt.

Vid övertramp begångna av högre polischefer är agendan nämligen en annan. Vad det gäller rena brottsbalksbrott är gången till åklagare densamma. Men därefter skiljer det sig. Polisledningarna gör allt för att slippa skicka en chef till polisens egen domstol ansvarsnämnden. Nepotismen och vänskapskulturen dyker upp även här. Ofta hjälper polisledningen till att skaffa fram likvärdiga tjänster i andra myndigheter eller kommuner. Vid en sådan manöver behöver polisledningen nämligen inte anmäla vederbörande till ansvarsnämnden. Man kan säga att man ”köper ut” den chef som gjort bort sig och som skulle kunna bli en belastning. Utköpet ger dessutom också ofta en högre lön som extra bonus.

Inte så sällan heter det, att personen sökt sig till nya spännande utmaningar. Där kan vederbörande sedan fortsätta bedriva sin korrupta verksamhet för en bättre peng. En lägre stående chef får en helt annan behandling. Där slutar det istället med varningar, löneavdrag eller till och med avsked.

Efter att ha läst hela förundersökningsprotokollet i ärendet Lena Tysk, kan jag bara konstatera att polisens toppstyrning och korruption åter bekräftas. Denna gång är det Carin Götblad som utnyttjat sin makt för att ”ordna upp situationen”, vilket inneburit att man trakasserat och skrämt skiten ur den lägre polischefen Agneta Kumlin, som kritiserat oegentligheter inom polismyndigheten inför en journalist.

Den här subkulturen bland polischeferna måste omedelbart upphöra. En kraftig utrensning av ett stort antal högre polischefer, med början högst upp i hierarkin, bör omgående påbörjas. Dessa ska sedan ersättas med mer kompetenta personer. Därigenom får man bort rekryteringen av alla kontraproducerande mellanchefer. Bara så kan professionalismen sättas i främsta rummet, vilket hela samhället är i ett skriande behov av.