KRÖNIKA Polisens kris beror inte bara på vad som händer i toppen. Örebropolisen Peter Springare menar att polisorganisationen måste göras om i grunden och att chefer i hela kedjan saknar förmåga att leda verksamheten. ”De har tillåtit sig själva att fördummas i en från början dödsdömd dröm om den perfekta organisationen.”

Många som deltar i debatten om den ifrågasatta rättssäkerheten och den allt mer utbredda otryggheten i samhället efterlyser svar på vad som är orsaken till polisens ineffektivitet och vad som måste till för att vända den allt snabbare utförslöpan för polisen. Jag är en av dem som regelbundet  de senaste åren kritiserat polisen och dess ineffektivitet, inte minst vad gäller utredningsverksamheten. Jag kan också förklara orsakerna och vad som måste till för att vända på skutan.

Jag har i en mängd artiklar och inlägg på sociala medier framfört kritik  både mot organisationen och Polismyndighetens högre chefer. Inte minst har min kritik varit, och är fortfarande, mycket skarp och bestämd vad beträffar vår nuvarande rikspolischef Dan Eliasson. Han är i mitt tycke den största katastrof vi har haft inom polischefsskiktet. Han tillför inget överhuvudtaget till polisens utveckling. Han är heller inte den ledare som vi inom polisen så väl behöver, i synnerhet vad gäller omorganisationen 1 januari 2015. I stället är Dan Eliasson en politruk med charlatanliknande beteenden, som enbart har kapacitet att förvalta ekonomiska och administrativa styrsystem.

Är han då den främsta orsaken till den stora härdsmältan vi ser idag inom polisen? Nej, inte alls. Jag skulle vilja påstå att objektivt sett har Dan Eliasson inte någon avgörande skuld till den misär som brett ut sig inom polisens kärnverksamhet de senaste åren. Likafullt borde han ha sparkats ut ur polisorganisationen för länge sedan eftersom han är just en charlatanliknande pajas som enbart har åstadkommit en implementering av funktionell dumhet i organisationen. Dessutom sprider han offentligt felaktigheter och lögner om polisens resultat och kapacitet. Nu senast i lördagsintervjun i radions P1. Dessa lögner och felaktigheter får han serverade av dåliga rådgivare i sin omedelbara närhet. Allt för att försköna för politikerna och för att vilseleda skattebetalarna.

De som istället är de största bovarna i dramat är de ”oförvitliga” möjliggörarna, i form av de lägre cheferna, från lokalpolisområdeschefer och upp till regionpolischefer. ”Godhetsknarkande” och positiva polischefer, som lever i en drömliknande utopi. Dessa hade kunnat förena sig och satt ner foten för länge sedan. De borde ha vågat öppna sina annars bara ja-sägande munnar och utifrån ett professionellt ställningstagande värnat polisens kärnverksamhet och pekat på de uppenbara bristerna vilka leder till de uppenbara konsekvenser vi nu ser.

Istället har de tillåtit sig själva att fördummas i en från början dödsdömd dröm om den perfekta organisationen. De flesta av dessa chefer har lång polisiär bana bakom sig, så de borde ha sett det uppenbara. Nu vet jag att i vart fall några har sett detta och förstått att hela omorganisationen är ett fiasko. Det är bland annat de som hört av sig till mig med sina klagomål men samtidigt sagt att de valt att spela med för att värna sin egen karriär. Fegt kan tyckas, men de är i alla fall ärliga och står för sitt ställningstagande.

Det räcker alltså inte att sparka Dan Eliasson. Det handlar inte primärt om brist på resurser. Visst, vi kommer på sikt behöva öka vår numerär väsentligt, men nu är det inte det som är det primära. I stället är det mer angeläget hur vi använder våra nuvarande polisiära och civila resurser. Det handlar om hur vi strukturellt organiserar oss och vad vi fokuserar på. Vi måste börja rekrytera ledare och riktiga verksamhetsutvecklare inom polisen. Folk som är professionella poliser. Inte som att idag tillsätta uppdrivna polisiära chefer som bara har förmåga att ”leda” via funktionell dumhet.

Det skulle inte göra någon skillnad om vi i morgon dag på ett bräde tillförde myndigheten 5 000 nya poliser. Detta eftersom de nuvarande cheferna inte besitter det ledarskap som behövs och att vår struktur på organisationen inte är kompatibel med adekvat polisverksamhet, inte minst när det gäller brottsutredningar. Det handlar inte heller om en ”tam” lagstiftning. Ropen på hårdare lagstiftning och krav på skarpare påföljdssystem är inte heller relevant. Det som kommer ut av detta är inte sådana straffskärpningar eller lagändringar att det har någon effekt på den brottslighet och de brottslingar man vill komma åt. Istället är ropen efter sådana lag- och strafförändringar ytterst signifikativt för en organisation som leds inom ramen för funktionell dumhet.

De åtgärder som omedelbart måste till för att vända utredningsverksamheten och dess resultat skrivs inte i fler poliser/civila utredare. Inte heller är det relevant med ändrad lagstiftning och straffskärpning hit och dit. I stället krävs att inte bara minutoperativa beslut och mandat trycks ner på ”golvet” utan också mandat till de mer strategiska besluten kring utredningsverksamheten. Professionen måste ha ett helhetsgrepp om verksamheten. Vidare måste en strukturförändring komma till stånd, där man skapar en mer sammanhållen utredningsverksamhet på polisområdesnivån. Lokalpolisområdena skall i stort sett inte bedriva någon utredningsverksamhet alls.

I princip måste utredningsverksamheten i stort ligga under samma paraply, vilket skapar förutsättningar för bättre samordning och överblick över prioriteringar, både vad gäller ärenden och personal. Detta skapar också vinster vad beträffar internutbildning och mentorskap, vilket är en förutsättning för en ständig utveckling av utredningsverksamheten. Som det är nu spretar utredningsverksamheten åt alla håll och kanter vilket gör att nuvarande chefer inte har någon koll på verksamheten. Alternativet till detta är att all utredningsverksamhet läggs på regionnivå och att polisområdesnivån tas bort helt.

Om inte dessa förändringar omedelbart kommer till stånd kommer utredningsverksamheten att fortsätta sin kräftgång i allt högre hastighet. Då återstår bara det mer radikala förslaget, att lyfta ut utredningsverksamheten från Polismyndigheten och inrätta en ny myndighet för utredningsverksamhet. Kanske i symbios med åklagarmyndigheten, ungefär i stil med den nuvarande ekobrottsmyndigheten. För som det nu ser ut, med nuvarande chefer och kompetensnivåer på dessa, är inte Polismyndigheten ”byxad” att leda och driva utredningsverksamhet. Kunskapen och organisationen räcker bara till för utryckningsverksamhet, kommunpoliser, brottsförebyggande arbete och medborgarlöften.