KRÖNIKA Ett filmklipp där tre kvinnliga poliser misslyckas med att omhänderta en man som löper amok vid ett asylboende i Fagersjö har fått mycket stor spridning i sociala medier. Många som kommenterar menar att det inte fungerar med kvinnliga poliser eller att polisen blivit för mesig. Men riktigt så enkelt är det inte förklarar Peter Springare som samtidigt poängterar att polisutbildningen har förändrats, i en inte helt positiv riktning.

I helgen som var, spreds ett filmklipp som en löpeld över sociala medier. Det som filmats var ett polisingripande på en flyktingförläggning i Fagersjö utanför Stockholm. Det framgick med all önskvärd tydlighet av filmsekvensen, att allt gick snett för de tre ordningspoliser som skulle gripa en våldsam yngre man. Det är heller inte nödvändigt att ha varit på plats för att kunna konstatera att de tre ingripande polisernas agerande och taktik lämnade mycket i övrigt att önska. Dessutom var det fråga om tre, som det verkade, yngre kvinnliga poliser som ”skämde ut” poliskåren genom sitt miserabla agerande. Ingen skall dock påstå annat än att, är det några som mycket väl vet att detta blev fel, så är det dessa kolleger. Det behöver ingen skriva dem på näsan. De har inte agerat nonchalant eller slappt. De har gjort vad de kunnat och gjort sitt bästa, helt utefter de förutsättningar vi gett dem.

Eftersom det inte fanns en enda manlig polis på platsen för ingripandet, blev det dessutom legitimt att omedelbart starta ett ohämmat raljerande och kommenterande över kvinnliga poliser i allmänhet och unga kvinnliga poliser i synnerhet. Dessa kommentarer och raljerande skulle aldrig kommit till stånd, om det varit tre manliga poliser eller låt oss säga två manliga och en kvinnlig. Och det värsta av allt tycker jag är, att den värsta häxjakten anfördes av andra poliser. Kollegor som kastade sig som vargar över dessa tre kvinnliga poliser. Skulle då detta som hände, som inte får hända, ha hänt om det varit manliga poliser med på plats. Självklart skulle det kunna ha gjort det. Det är jag helt övertygad om.

Vad var det då för ingripande som gick så fundamentalt snett? Var det en upploppsliknade situation eller var det något annat exceptionellt med omständigheterna? Jag vill påstå att detta inte var något annat än ett vanligt rutiningripande mot en ensam utflippad person som med ett tillhygge gick bärsärkagång. Kanske berusad och eller påtänd, kanske inte. Om jag ser tillbaka på min 40-åriga karriär som polis och mina 15 år i radiobil mellan 1976-1991, har jag ställts inför samma typ av rutiningripande ett stort antal gånger. Och många gånger löst uppgiften i par med en kvinnlig kollega, utan problem. Så något speciellt kring själva uppdraget var det inte.

I det här fallet är jag helt övertygad om att det inte handlade om någon allmän oförmåga eller att de skulle vara olämpliga som poliser, eller att de skulle vara särskilt mesiga och tafatta. Det här handlar inte om det. Jag är av den bestämda uppfattningen att deras agerande är frukten av dels en grundläggande brist när det gäller själva polisutbildningen. Men framför allt vilka förutsättningar arbetsgivaren ger våra nya poliser efter den teoretiska utbildningen. Möjligheten att kunna växa in i, dels det rent fackmässiga hantverket i vardagen, och dels framför allt genom mentorskap växa in i rollen som polis och skaffa sig en hållbar identitet som polis. Allt för att sedan med mental och fysisk kraft gå in och lösa liknande situationer. Dessa incitament har inte funnits på många år, när det gäller utbildningen av poliser.

Att många äldre poliser anser att de skulle ha hanterat situationen på ett mycket bättre sätt, äger nog sin riktighet. Men det har inte så mycket att göra med manligt eller kvinnligt. Det är bara ett korkat resonemang. Vi äldre har haft mycket bättre förutsättningar som nya poliser i jämförelse med dagens polisaspiranter. Hade dessa tre poliser fått möjlighet till samma utbildning, samma mentorskap, som vi äldre kom i åtnjutande av under 70-80 och 90-talet, skulle de löst situationen på ett mycket bättre sätt. Då hade de fått möjlighet att både mentalt och identitetsmässigt hålla jämna steg med de krav som efterhand skulle ställas på dem som poliser. I lugn och ro över tid fått växa in i rollen som polis. Där finns idag mycket i övrigt att önska när det gäller polisutbildningen och omhändertagandet av ”nybakade” poliser. Dessa tillkortakommanden handlar inte enbart om tjänstgöring och agerande i yttre tjänst, utan i lika stor utsträckning när det gäller exempelvis kraven på att unga nyutbildade poliser också skall agera utredare på passen när de jobbar i yttre tjänst.

Det är helt orimliga krav som idag ställs på de unga kollegerna och som jag anser inte får den utbildning, mentorskap de förtjänar. Arbetsgivaren Polismyndigheten, sätter för stor tilltro till det mesta idag. Man sätter för stor tilltro till dagens utbildningskoncept, bara av den anledningen att man knutit den till olika universitet och högskolor. Detta är inget som per automatik innebär att utbildningskonceptet faktiskt ger dagens polisstudenter mer kunskap som poliser. Man sätter för stor tilltro till att akademisera utbildningen och prioritera sökande till polisen med någon form av akademisk utbildning. Här är tydligen Polismyndigheten och polisförbundet överens, men som jag tror, på olika bevekelsegrunder.

Jag tror vi är helt fel ute när det gäller akademiseringen, vilket vi kommer bli än mer varse längre fram. Både när det gäller omsättningen på poliser i anställning och nivån på resultat i arbetet. Det finns även polisforskare som ser problem i akademiseringen av svensk polis.

Jag har också kunnat konstatera via de trådar som skapats om filmen på Facebook, att frågan verkligen polariserat mellan de yngre och de lite äldre poliserna. Det är också något jag ser mer och mer i vardagen och som inte är bra för polisens fortsatta utveckling. Detta förekom i stort sett inte före mitten av 90-talet. Då jobbade äldre och yngre sida vid sida och de äldre gav de yngre trygghet och förutsättningar till en bra bottenplatta från vilken de kunde ta språnget och efter hand utveckla verksamheten.

Kort sagt tror jag att vi måste reformera yrkesutbildningen till ordningspolis och fokusera på hantverket, för att skapa förutsättningar att möta det allt hårdare och brutalare klimatet på gator och torg. För att tillgodose behovet av nytänkande poliser och polisverksamhet för bekämpning av den eskalerande digitala brottsligheten och den mera allmänna kriminalpolisverksamheten, måste en särskild utbildningsinriktning skapas. Den verksamheten bör också kopplas loss från ordnings- och brottsförebyggande polisverksamhet, kanske inom ramen för en egen myndighet.