Vi bör vara försiktig med de gåvor vi tar emot. Men idag övertrumfas försiktigheten av girigheten. För det är just till girigheten som staten talar med det eviga löftet att vi ska få vad vi vill utan att betala. Eller åtminstone att någon annan ska betala. Problemet är bara att staten lovar samma sak till alla, och förr eller senare blir den ”någon annan” som ska betala vi själva.

Men vad driver oss djupare i denna fälla? Girigheten ja, men även tacksamheten. Vi kan inte ta emot statens gåvor utan att känna tacksamhet. Och tacksamhet är en sorts skuld. Och den skuldsatte avkrävs förr eller senare betalning. Ju fler av statens gåvor vi accepterar, desto djupare blir vår skuldsättning. På så vis tilltvingar sig staten lojalitet, och dess makt ökar. För varje muta vi tar minskar vår frihet, och vi byter bort ännu en bit av vår själ.

Människor är oförmögna att bara se en gåva som en gåva. Den sätter oss alltid i skuld. Detta är en av våra finaste egenskaper – önskan att visa tacksamhet, att betala våra skulder. Det är bra att vi har sådana känslor, då alternativet vore psykopati.

Men just i detta fall orsakar vår tacksamhet problem. För det första så ger staten inga gåvor. Den förmedlar bara dessa. ”Statens pengar” kommer från skattebetalarna. Staten kan inte skapa välstånd, den kan bara flytta runt det. Staten tar med den ena handen och ger (delvis) tillbaka med den andra.

Det finns ingen egentlig orsak till att känna tacksamhet, då statens skänker mestadels är sådant vi skulle haft råd att köpa själva om vi inte hade beskattats från första början.

Men skattebetalarnas bidrag är indirekt, vilket gör dem ansiktslösa och svåra att känna tacksamhet till. Alltså får staten hela äran och rätten att utkräva tacksamhetsskulden. Detta trots att de som känner tacksamheten vanligtvis själva är skattebetalare, och därmed har betalat sig själva.

Till saker hör att statens givande är så mycket synligare än dess tagande. Tagandet sker genom beskattning, vilket sker i det tysta. Att vi får mindre pengar märks knappt eftersom det är en avsaknad. Ingen kan se den resa, gåva, bok, bil, eller medicin de hade köpt i en alternativ verklighet med lägre skatter. Men alla kan se vad staten förser oss med, i form av bidrag på bankkontot och stora byggnader fyllda folk som på pappret är allmänhetens tjänare.

Inget är gratis, och om något verkar gratis så är det för att någon annan betalar. Men faktum är att även den som får gratislunchen betalar. Denne betalar med tacksamhet och en känsla av att återgälda gratislunchen. Vi är moraliskt oförmögna att bli kvitt denna skuld. Staten köper vår tacksamhet med våra egna pengar, vilket gör det svårt att motsätta sig dess maktanspråk.