OPINION/VALET 2014 Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ägnade stor del av sitt vårtal på Långholmen med att adressera Socialdemokraterna. Han vill utmana Stefan Löfven om arbetarklassens gunst. Men kommer vi få se en strid mellan SD och S?

Det är katten på råttan och råttan på repet. Feminister, Miljöpartister och även Centern tävlar om att få vara ”huvudmotståndare” till SD. De vill bli relevanta och då måste de ha något att stångas emot. Sverigedemokraterna bryr sig föga och söker i sin tur öppen konflikt med största partiet Socialdemokraterna. Men Löfven ignorerar, precis som SD knappast lägger energi på att möta Feministisk initiativs utspel.

Men här finns en skillnad. En debatt mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman skulle visserligen vara underhållande rent medialt, men politiskt skulle den knappast vara en kioskvältare. Det finns egentligen ingen relevant konfliktyta mellan de bägge partierna. De vänder sig till helt olika typer av människor och driver helt olika typer av frågor.

Med Stefan Löfven däremot hade det varit skillnad. Både Åkesson och Löfven tilltalar samma väljargrupper. Människor som inte får plats på creddiga mingelbjudningar innanför Stockholms tullar. Människor som arbetar utanför PR och politik-sfären. I vården, på byggarbetsplatserna men även dem som står vid sidan av och vill ha ett jobb.

De senaste deciennerna har det varit allt svårare att känna igen sig i Socialdemokratin. Från att ha varit ett parti för arbetarklassen har fokus gradvis gått över till vad jag vill kalla ”särintressen”. Det kan vara HBT-frågor, könsneutrala toaletter eller någon annan livsviktig fråga för en väljargrupp om maximalt fyra individer. Det har varit enklare att prata om lyxproblem än situationen för det nya såkallade ”prekariatet”, det vill säga de människor som har svårt att få arbete och i övrigt står utanför det etablerade samhället.

Till prekariatet hör såväl många invandrare som ”arga unga arbetslösa män”. Den senare gruppen har Socialdemokraterna inte bara övergett utan aktivt hånat, detta med en god portion draghjälp från journalister och media. Närmast religiöst har den tidigare partiledaren Mona Sahlin tävlat i att ta avstånd från dessa arga, unga och arbetslösa män. Svansen runt Sahlin har inte heller varit sena med att peka på dessa grupper som outbildade, fördomsfulla och rentav främlingsfientliga.

Jag menar att prekariatet startade ett eget parti för dem som inte får vara representerade i de finare sammanhangen. Partiet växte och nu hotar det att bita Socialdemokraterna i baken. Jimmie Åkesson utmanar gång på gång Löfven, sist med en kycklingdräkt som present. Sverigedemokraterna har allt att vinna, Stefan Löfven som partiledare för det största partiet, har allt att förlora.

Men Löfven är i grunden ingen sådan Socialdemokrat som gjort karriär genom att mingla med PR-konsulter. Han kommer från tung industri, han har säkert suttit runt fikaborden som många andra arbetare. Han vet hur folket utanför Stockholms tullar fungerar. Han är av en äldre skola. Det är därför han är tyst. Det är därför han undviker konfrontation med Jimmie Åkesson. Hur ska Löfven argumentera emot Åkesson som i sin tur har Per-Albin Hansson som husgud?

Stefan vill ha Jimmies väljare. Det är trots allt dem han kämpat för inom Metall-facket och LO. Dem med en otrygg anställning, dem som hotas av att bruket på orten läggs ner, de som sliter i vården med alldeles för låg lön eller de som förtvivlat vill ta sig in på arbetsmarknaden. Men för att nå den gruppen av väljare finns det ett enklare sätt för Löfven än att möta Åkesson i debatt.

Det finns ett parti där han hade känt sig mer hemma. Där han hade kunnat argumentera för mer kärnkraft, basindustri, riktiga jobb, ordning och reda på arbetsmarknaden – även vad gäller arbetskraftsinvandring. Jämlikhet där alla hanteras likadant istället för jämställdhet med sin kvoteringsiver.

Han kan själv gå med i Sverigedemokraterna.