Det är i tider av kris som prioriteringar och beredskap prövas. Och allt för länge har Sveriges resurser gått till andra saker än kärnverksamheter som vård, skola och trygghet. Sverige kommer att behöva prioritera. Men vi kommer också att behöva hitta en nationell sammanhållning och stå enade när vi nu prövas kanske hårdare än någonsin, skriver Jessica Stegrud (SD), EU-parlamentariker. 

När en verklig kris slår till måste många frågor läggas åt sidan och den politiska polemiken ta en paus. Det gemensamma målet just nu är att bromsa smittspridningen och på olika sätt stödja drabbade och de som i främsta ledet med sin egen hälsa som insats vårdar smittade och svårt sjuka.

Det är också uppenbart att många företag och deras anställda i Sverige och runtom i Europa kommer behöva samhällets stöd för att rida ut stormen.

När en kris slår till, tvingas vi göra det vi länge har undlåtit. Att fundera på vad som verkligen är viktigt. EU:s institutioner står till exempel i begrepp att kanalisera hisnande 1 000 miljarder euro, alltså över 10 000 miljarder kronor, på projekt knutna till ”The Green Deal”, som väsentligen handlar om satsningar på lägre koldioxidutsläpp.

En del av dessa pengar kommer säkert att komma till god användning och jag ifrågasätter inte den långsiktiga ambitionen. Men precis som jag ställde frågan innan coronakrisen var ett faktum, ställer jag den nu. Skulle inte en del av dessa pengar göra större nytta i medlemsländernas hälso- och sjukvårdssystem eller allmänna krisberedskap? Eller i medicinsk forskning med fokus på framtidens antibiotika?

Detta är inte en påhittad målkonflikt, när 1 000 miljarder euro går till ”The Green Deal” måste annat stå tillbaka. Det som investeras i en sak, investeras helt enkelt inte i en annan. Det är enkel matematik.

När en kris slår till har vi också all anledning att se över villkoren i samhällskontraktet. Betalar vi skattepengar får att få klimatångestterapi, kamelfarmer och genuspiloter eller vill vi ha tillräckligt med poliser, sjuksköterskor och ett fungerande rättsystem?

Inte heller detta är en fiktiv konflikt, utan en ytterst verklig och något väljarna bör ta ställning till i allmänna val.

I Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet kan man ibland få en känsla av att politiken är på låtsas. Kostsamma, skattefinansierade projekt dras igång som i första hand tycks handla om politikernas behov att profilera sig på olika sätt.

Nu har vi till exempel brist på skyddsmasker, respiratorer och vårdmateriel medan skattebetalarna de senaste åren har finansierat menskonst, hemspråksundervisning i tigrinja och studieverksamheter i islamistisk regi.

Den ansvariga myndigheten för svensk krisberedskap, MSB, har genom åren ägnat sig åt att undersöka genus och satsat pengar på mångfald och jämställdhet.

Återigen – det handlar hela tiden om prioriteringar.

Utopiska målsättningar har målats upp utan en tanke på vad vi måste avstå från för att ens nå halvvägs.

Men ingen kunde väl veta att nästa akuta situation skulle handla om ett smittsamt virus? Nej inte den här gången, inte nu. Men att det skulle komma någon gång, får nog ändå betraktas som ganska förutsägbart.

Det vi nu kan konstatera är att Sveriges marginaler för extrema situationer har tunnats ut rejält. Att den beredskap för kriser som Sverige under decennier byggde upp, civilt och militärt, har monterats ned.

Energipolitiken styrs om av ideologiska skäl, beredskapslagren har i princip avskaffats, importbehov av viktiga mediciner och komponenter har ökat och vi är långtifrån självförsörjande på livsmedel.

Utöver det har vi under många år successivt ökat befolkningen med människor från andra delar av världen. Ett stort antal, exakt hur många vet ingen, befinner sig dessutom här illegalt. Ett stort ekonomiskt och socialt åtagande kantat med prövningar.

Och hur vården, som redan före coronakrisen hade stora problem, skall klara detta nu vill jag knappt tänka på.

Det kommer att vara viktigt att återkomma till vilka brister som fanns i vår beredskap, hur regeringens politik redan innan corona tänjt vården till bristningsgränsen och hur regeringen hanterade krisen initialt. Men den tiden är inte nu.

Idag försöker regeringen och ansvariga myndigheter manövrera efter bästa förmåga och behöver, så långt som möjligt, stöd i detta.

Det betyder inte att oppositionen ska lägga skorna på hyllan under en kris. Tvärtom behövs det då en konstruktiv och aktiv opposition som ser till att hålla regering och myndigheter på rätt kurs, som ser till att rätt prioriteringar görs.

Slutligen tror jag att coronakrisen blir en tankeställare för många. Att allt fler kan se att vi har stor nytta av våra nationsgränser, ett funktionellt försvar, höjd inhemsk kompetens och beslutsförmåga.

Att vi dessutom behöver nationell sammanhållning och en nationell gemenskap. Att vi har en stat som klarar av att genomföra obekväma men nödvändiga beslut, en offentligt finansierad och välfungerande vårdapparat och – sist men inte minst – ett politiskt etablissemang som ligger steget före och inte steget efter. Ett politiskt ledarskap som ”ser det komma” innan det är försent.