LEDARE Att Sverigedemokraterna växer och att det politiska samtalet allt mer kantrar åt höger är ett resultat av en offentlig vänster som lägger mer energi på att tycka synd om sig själva än att på allvar diskutera samhällsproblem. Men det finns också bra exempel och de rösterna måste vi uppmuntra att ta mer plats.

Du känner kanske igen beteendet där någon på vänsterkanten börjar mucka gräl, får tillbaka med samma mynt, för att sedan göra sig till internets största lipsill och tigga ryggdunkningar från sin svans. Beteendet har blivit så etablerat att till och med individer runt Avpixlat har börjat med detta oskick.

Ger man sig in i leken får man leken tåla, brukade det heta en gång i tiden. Men numera används metoden som ett sätt att göra karriär i brist på egen förmåga och kompetens.

Som en konsekvens av den märkliga och stundtals surrealistiska offentliga debatt som förekommer har eldsjälar startat en Facebookgrupp som heter ”Hatklubben”. I debatter och diskussioner deltar kända profiler som Mattias Svensson från den numera nedlagda tidskriften Neo, vi hittar marxisten Mattias Wåg från Researchgruppen, antirasisten Henrik Johansson från ”Inte rasist men”, kändisen Alexander Bard, smygfascistiska identitärer som Daniel Friberg och en rad andra namn, kända, okända som ökända.

Klubben är en sandlåda för att kunna svinga hejvilt, raljera och puckla på varandra. Här slipar man sina vassaste personangrepp, tränar in slagen under bältet och lär sig att själv få ta emot tjuvsmällar av allehanda slag. Helt enkelt en bra plantskola för den som vill förbereda sig, eller för den delen bli bättre på, det offentliga samtalet. Man kan även se gruppen som den perfekta platsen för att vräka ur sig skit om folk, för att sedan med bättre psyke kunna hålla en mer anständig ton i mer offentliga kanaler.

I vart fall efterlyste jag häromdagen den svaga punkten hos UNT:s kulturkofta Kristina Lindquist. Hon hade nämligen satsat järnet på att leka moralpolis på Twitter och stigmatisera människor som läser denna sida. Nu skulle hon få tillbaka och jag dundrar på med en efterlysning värdig Hatklubben.

Det ska sägas att jag inte har koll på vem denna Lindquist är, men eftersom hon är en offentlig person och arbetar hos en konkurrent, är det självklart påbjudet att puckla på tillbaka.

Jag fick snabbt svar på det jag efterlyste om denna människa. Och de stämde med vad jag själv kunde notera, en karriärist som inte missar ett tillfälle att låtsas spela offer – en gren hon uppenbart har svart bälte i. Mitt smått svavelosande inlägg i Hatklubben passade hennes syfte perfekt för att tigga ryggdunkar på Twitter och ett litet fågelhjärta talade till och med om en stödgrupp för samtal, om jag inte missminner mig.

Visst, hela grejen är sandlåda både från min och ”deras” sida. Jag vill hävda att det till och med finns ett värde i att få tramsa ibland. Men det finns även en annan sida av myntet som faktiskt bekymrar mig.

Det beteende jag beskriver har i många aspekter kommit att bli synonymt med den offentliga vänstern. Ett slags beteende som är hämtat från de så kallade ”Social Justice Warriors” i USA – ett begrepp intimt förknippat med identitetspolitik. De har tyvärr fått ta en stor plats i det offentliga samtalet och de företräder allt mer den offentliga vänsterrörelsen, både i USA men numer även i Sverige.

Och vad händer med det offentliga samtalet när tramset upphöjs till allvar? När ”journalister”, som borde förstå bättre, istället för att avfärda saker som trams istället blir aktivister och tar dumheter på allvar?

Jag menar att fenomen som Donald Trump i USA, men även Sverigedemokraterna och sajter som Avpixlat, är en direkt konsekvens – en motreaktion – mot en vänster som inte tar sitt ansvar. När människor som egentligen ska företräda arbetarklassen istället lägger all energi på den egna karriären och att i alla lägen plocka billiga poäng undviks också viktiga samhällsfrågor. Vi har sett hur vänstern har kommit att bli allt mer irrelevant i frågor som rör utanförskap och de som har det sämre ställt i samhället.

Det är frågor som vänstern egentligen ska vara bra på, de ska så att säga ”äga” de här frågorna. Nu är det SD men på senare tid även Moderaterna och KD som kommit att adressera människors oro – samtidigt som små fågelhjärtan på vänsterkanten skakar av skräck över några bitska rader i sociala medier.

På sikt är det här farligt av flera anledningar. Den största anledningen är att med en dålig vänster får vi en dålig höger. Man brukar säga att med en bra opposition får vi en bra regering. Av den anledningen har jag, men även många andra debattörer på högerkanten, ett egenintresse i att det finns en stark och vettig vänsterrörelse.

Istället för att prata rasfrågor, identitetspolitik eller leka Twitterpoliser och ”Social Justice Warriors” bör vänstern istället fokusera på klassfrågor. Är det verkligen relevant att lägga tid och energi på könsneutrala toaletter när arbetare i förorten inte kan ta sig till jobbet för att deras bil brunnit upp under natten? Ska vänstern uppfinna nya ord som ”intersektionalitet” och ”rasifiering” istället för att fundera på vad som händer om Sverige går med i Nato?

Allt handlar inte heller om mer resurser och skattefinansierade bidrag. Vilka värderingar ska vi tillåta? Är det okej att den rika medelklassen på Södermalm kan åtnjuta modern och hipp jämställdhet samtidigt som vi accepterar reaktionära idéer i förorten där kvinnor förtrycks av män på riktigt?

Men allt är inte skit, det finns många bra individer på vänsterkanten. Tyvärr är det sällan de personerna som syns i medier och det är kanske inte så konstigt. Gräl och konflikter, hur dumma de än är, ger i regel mer läsare än en djupintervju med någon som verkligen funderat på saker. Men jag ska i vart fall försöka bli bättre på att ge utrymme till den mer sunda vänsterrörelsen som lägger större vikt på samhället än den egna karriären.

Inte för att jag själv är vänster utan för att Sverige blir bättre med en vettigare vänster.