Det är skillnad på flyktingar och ”flyktingar”, konstaterade SD-ledaren Jimmie Åkesson nyligen i en debattartikel i Aftonbladet. Åkesson må raljera och generalisera men vi kommer inte ifrån innebörden av det han säger, skriver Herman Gill, före detta polisinspektör som numera läser till sjuksköterska.

”You ask how to fight an idea. Well I’ll tell you how… With another idea!” (Ben Hur 1959)

Jag vet inte hur många artiklar de senaste veckorna som siktat in sig på att försöka smutskasta och kasta hat över Åkessons senaste uttalande om att det är skillnad på flyktingar och flyktingar. Att han företräder ett parti som ideologiskt sett har en mindre smickrande bakgrund och dessutom förenar detta med en problematisk nutid i form av de av media kallade skandaler som kantat partiet sedan dess inträde i riksdagen är känt för alla som inte bott under en sten det senaste decenniet. Därför behöver det inte behandlas så fort företrädare för partiet uttalar sig.

Susanna Kierkegaard, ledarskribent på Aftonbladet har författat en artikel med rubriken ”Åkesson tror att folk är dumma i huvudet”. Jag skulle vilja fråga om det i stället är Kierkegaard som tror att folk är dumma i huvudet? Som jag sa, partiets historia är känt och vi har matats med detta under drygt tio års tid. Hyllmeter av text som belyser detta har publicerats. De allra flesta torde alltså för länge sedan ha fattat galoppen.

Särbehandlandet av SD i negativ bemärkelse är tröttsamt men framför allt okonstruktivt. Dock är väl uttrycket ”som man bäddar får man ligga” passande när Jimmie Åkesson slänger sig med begrepp som proffsflyktingar och uttalanden som att det skulle vara skillnad på flyktingar och flyktingar. De är inte till Åkessons fördel om intentionen är att debatten ska föras framåt. Därför är jag lite förvånad att just han som är en av riksdagens skickligaste retoriker inte silar den typen av språkbruk.

Det som däremot inte förvånar är samhällets moralbärare i form av journalister och andra som allt som oftast tar den lätta vägen. Den vägen betyder oftast att dra fram de röda korten märkta ”rasism” och ”brunskjortor” i stället för att försöka få lite perspektiv och sätta saker i ett mer samhällsnyttigt sammanhang, om så bara för en stund. Nu senast en lång peka-med-fingret-föreläsning av Robin Vikström, tidigare asylhandläggare på Migrationsverket.

Varför envisas många journalister och andra opinionsbildare med att undvika kärnan i debatten och i stället ständigt håna och tillintetgöra oliktänkande röster? De gånger jag sett samma typ av beteende är när jag jobbat som mentor och klasslärare på låg och -högstadium. Elever som av en eller annan anledning inte kan uttrycka sig verbalt, inte vet hur man argumenterar eller helt enkelt känner sig hotade i sin ställning kan ta till dessa metoder. Jag kan bara dra en slutsats och den är att det finns en rädsla för att få sina utopiska bilder krossade. Att andra med en helt annan bild ska få människor att omvärdera och dra egna slutsatser om vad som är rimligt.

Invandring oavsett om den är betingad av flykt, ekonomiska faktorer, arbete, lycksökande och så vidare kommer alltid att påverka mottagande land. Ekonomi, arbetsmarknad, samhällskontrakt och inte minst trygghetskänslan för medborgare påverkas. Jag tror att de flesta håller med om att vi vill skapa ett samhälle där utvecklingen och tillväxten inom dessa områden pekar uppåt. Därför måste opinionsbildare och politiker prata och agera utifrån faktorer som riskerar att vända utveckling och upplevd känsla åt fel håll. Så också när det gäller migrationspolitiken. Vare sig utmaningarna är positiva, negativa eller både och så måste de föras upp till bordet, hanteras och kalkyleras med utifrån ett proaktivt förhållningssätt.

Vi kan väl börja med att konstatera att det faktiskt är skillnad mellan människor och människor. Håller vi med om det bör det ju rimligtvis också vara skillnad mellan flyktingar och flyktingar eftersom flyktingar är människor. Konstaterandet är ganska enkelt eftersom världen är full av konflikter och konflikter just grundar sig i skillnader och olikheter. Därför förstår jag vad Åkesson vill säga och är beredd att hålla med honom i ganska mycket. Vi kan välja att skala av det han säger och bli kvar med rasism som kärna eller så kan vi välja att skala av det han säger och stå kvar med en helt annan kärna. Nämligen att skillnaden mellan flyktingar och flyktingar är de skillnader i utmaningar, eventuella problem, risker och konsekvenser som uppstår.

Åkesson nämner klanstrukturer, gängkriminalitet, hedersförtryck, organiserat bidragsfusk och krav på religiösa särrättigheter som exempel. Inte som obetydliga ord i löst svammel utan som varningslampor som visar på verkliga konsekvenser. En realitet som inte försvinner för att vi stoppar huvudet i sanden. Som före detta polis är det inte så svårt att relatera till dessa begrepp med utgångspunkt i en usel migrations och integrationspolitik, samt misslyckad rättspolitik i ett samhälle där viktiga kärnverksamheter läggs på hyllan till förmån för sociala experiment.

De senaste åren har både polis och andra statliga institutioner visat på ett samband mellan de senaste årens invandring och vissa typer av brott. Det gör inte migranter till mer brottsbenägna per automatik men det är en stark signal som skall tas på allvar. De av Åkesson nämnda begreppen måste självklart diskuteras utifrån olika kunskapsfält och infallsvinklar. Dock är begreppen enormt viktiga och har bäring i en verklighet med både direkta och indirekta samband till migration och flyktingmottagande. Men infödda svenskar då, de begår också brott och kan skapa otrygghet? Visst är det så, men det hör hemma i en helt annan debatt även om den bör ske parallellt.

Extrema ideologier är både verklighetsfrånvända och dess invigda verkar oftast ha ett väldigt selektivt konsekvenstänk vare sig det gäller politisk vänster eller högerkant eller springer ur religiösa idéer. Det går oftast ganska fort att avväpna argument eller påstådda fakta som kommer från dessa. Men att smutskasta någon för smutskastandets skull och undvika debatten bara för att den riskerar att trampa någon på tårna avväpnar varken argument eller resulterar i konstruktivitet.

Kierkegaard använder Åkessons uttalande om att Ukraina är ”ett kristet land med en kultur som är mycket mer närbesläktad med vår egen jämfört med till exempel klansamhällen på Afrikas horn” för att påvisa Åkessons rasistiska människosyn. Men det skulle förvåna mig mycket om någon skulle höja sin hand och säga att han har fel i sak. Jag tror de flesta med någorlunda logik och slutledningsförmåga förstod sammanhanget.

Antropologen och sjuksköterskan Madeleine Leininger beskriver människan som en kulturvarelse och skriver också att vi måste se och förstå människan utifrån hennes kulturella och sociala sammanhang. Jag kan inte se vad som är så tabu med påståendet att det finns flera utmaningar i att integrera människor från helt andra kulturella sammanhang in i vårt. Det finns en anledning varför jag känner mig mer hemma i Norge än om jag åker till Indien eller till och med USA. Helt plötsligt är synen på vad som till exempel är brottsligt, vad som är okej att säga, vad som är hälsa och vad livet går ut på annorlunda. Ett samhälles samhällskontrakt ser annorlunda ut beroende på var i världen du befinner dig. Åkesson må raljera och generalisera men vi kommer inte ifrån innebörden av det han säger, hur stötande vi än tycker att det är.

På sjuksköterskeprogrammet lyfter man fram människors olikheter och de skillnader som finns hos människor utifrån kultur, miljö, socialt sammanhang osv. Här formar det en av de ledande teorierna som alltså visar vägen för blivande sjuksköterskor. Det skulle vara naivt att påstå att detta förhållningssätt till människor inte skulle gälla i andra sammanhang. Det vore också naivt att tro att samma förhållningssätt endast är förenligt med positiva sammanhang. Detta ska givetvis inte användas i ett vi och dem-argument. Inte heller ska det användas för att stämpla människor utifrån kultur eller etnicitet. Men vi måste använda den kunskapen för att bättre betänka olika alternativ och konsekvenser, arbeta proaktivt och rätt utifrån det vi möter.

Vill man syna Åkesson och partier som vill strama åt invandring och ställa högre krav på migration så bör man använda sig av lite finare verktyg än slägga. Om Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller migration och integration så måste vi även ta tag i de obekväma delarna. Det kanske till och med krävs att vi drar i nödbromsen och börjar om från början. Det kan inte göras med munkavle och skolgårdsmetoder. Låt verklighet, inte önsketänkande och tillrättalagda parametrar få leda debatten. Gillar vi inte Åkessons idé om migration och samhälle, well fight it… with another idea!