Till dig journalist

Chang Frick Foto: Albin Lindstedt / Nyheter Idag
  • Söndag 23 mar 2014 2014-03-23
E-post 0

För snart ett dygn sedan skrev jag rakt och skoningslöst vad jag tycker om guldspaden. Om Jim Olsson. Om vad jag tycker om journalistkåren. Samtidigt väcker det reaktioner. Etablerade journalister har hört av sig.

Vissa tycker att jag gick över gränsen när jag önskade att ”pk-journalister” skulle få uppleva samma sak som jag. Få stenar genom bilrutan, hot sprejade i trappuppgången, folk som spottar på en. Och så vidare.

Jag nämnde just de exemplen av en anledning. Jag skrev det för att det är sådant som hänt mig. Som ingen tidning har velat rapportera om. Jag skrev det för att journalister har vänt ryggen till när människor från AFA hoppat på mig. Jag skrev det för att vänner till mig levt i skräck, tvingats flytta, samtidigt som redaktioner, stora som små, i princip hejat på.

Det är enkelt att göra ett knäck om en lågutbildad dum jävla sverigedemokrat. Det är enkelt att mellan raderna implicera att den där Chang minsann, han är ju från vettet. Fattar han inte att han hänger med fel folk? Vill man bli något kan man inte synas med sådana där människor. Tillbaka till skolgården. Tillbaka till mobbningens logik. Tillbaka till alla de djävlarna som måste hitta någon att trycka ner på för det egna egots skull.

Det är så jag känner, alltför ofta tyvärr. Det färgar av sig när jag skriver. Det färgar av sig på en hel yrkeskår. På grund av dig som vände ryggen till den gången i Malmö när motdemonstranter flög på mig. På grund av dig som skriver att jag blivit kritiserad för min bakgrund av andra ”politiker”, när det var nazister du åsyftade. Nazister som älskar att raljera över att jag är ”judezigenare”. Ja, det har jag fått äta upp i tidningar med presstöd och ansvarig utgivare.

Och ja, folk på Expo noterade också, det berättade vederbörande i telefon. Men han höll tyst. Varje gång en händelse inte passat in i given mediedramaturgi har den inte varit värd att berätta. Det kan ju se illa ut för journalisten. Grupptänket. Jakten på credd från kollegerna. Det vete fan vad det beror på, men jag är inte ensam om den bilden. Långt ifrån.

Jag hintar om att jag skulle kunna släppa skit på journalister själva. Jag drar på något så in utav helvete. Ingen pardon. Det som hände Jim Olsson ska fan drabba er hela högen. I ett normalt samhälle hade folk bromsat mig, bett mig att lugna ner mig.

– Nej, Chang. Dra inte alla i en yrkeskår över samma kam, skulle de säga. Nu går du för långt.

Men så reagerade några få. Majoriteten ville se blod. Uthängningar. Skandaler och rubriker. Den feta svarta trycksvärtan etsar sig från offsetplåtarna på tunt papper.

– Stamp. Stamp. Stamp, låter det. Samtidigt som varje löpsedel trycks upp får en journalist sparken. I mina dagdrömmars tryckeri.

Och den spelplanen, den skapade ni själva. Tillsammans med chefredaktören, i jakt på lösnummerförsäljning och klick.

Jag kan be om ursäkt för mitt språk. Jag kan be om ursäkt för att jag önskar att journalister ska bli drabbade av samma saker som jag fått vara med om. Och allt det som många andra fått vara med om, inklusive de som står långt utanför Sverigedemokraternas partibok.

Förlåt.

Men jag undrar lik förbannat. När får Jim Olsson en ursäkt?

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag