KRÖNIKA Har statsmedier som SVT kommit att granska folket åt makten? Det har länge varit ett raljant uttryck i sociala medier, men nu funderar Katerina Janouch på om det inte finns en sanning bakom uttrycket efter en granskning av undersköterskan Fredrik Antonsson som opinionsbildar om vårdkrisen.

Vi lever i en historiskt ny spännande tid. Mycket av det vi varit vana vid förändras snabbt, eller kanske till och med försvinner. Ideal svänger. Saker är inte som de ser ut att vara. Jag funderar på hur jag själv är uppfostrad och vilka ideal jag växte upp med. Ändra mig om jag har fel, men är inte ni också uppväxta med att man ska vara rättvis, schysst och hjälpsam? Att man ska vara modig och säga sanningen, så gott det går. Visa civilkurage och stå upp för de svaga och utsatta. Jag har läst sagor om elaka härskare som blir satta på plats av sluga bondsöner, och förstås också legender som till exempel den om David och Goliat. Någon liten som fäller en stor. Gärna en person utan makt som lyckas välta en stor koloss och på det sättet rädda – tja, säg, en hel by. Eller ett kungarike.

Jag har alltid beundrat rebellerna, de modiga som gått före och med livet som insats kämpat mot diktatur. Många strök också med. Tror någon enda person att dessa frihetskämpar haft det lätt? Maktmissbrukare och diktatorer har alltid avskytt dem som sätter sig upp och ifrågasätter. De skulle tystas och kuvas till varje pris.
Ett bra exempel är kvinnokampen. Tror du att till exempel Fredrika Bremer hade det lätt på 1800-talet när hon kämpade för att ogifta kvinnor skulle slippa förmyndare? Inte fasen sågs hon med blida ögon av etablissemanget, men hon är en av de viktigaste rösterna för kvinnors jämställdhet och fick även mycket internationell uppmärksamhet under sin livstid. Men hon var en nagel i ögat på dem som tyckte att hennes idéer var farliga och subversiva.

Jag hoppar fram i tiden, till en annan kvinna som gjorde skillnad. 1997 larmade en ung undersköterska, den då 23-åriga Sarah Wägnert, om missförhållanden på sin arbetsplats, ett äldreboende i Solna som hette Polhemsgården. I Rapport på SVT berättade hon att de gamla kunde ligga i timmar och ropa på hjälp och att de ofta fick liggsår. Sarahs vittnesmål ledde till stor medial uppmärksamhet och det privata vårdföretaget ISS Care, som drev Polhemsgården, fick återlämna skötseln av äldreboendet till kommunen. År 1999 kom så en ändring i socialtjänstlagen, den så kallade Lex Sarah. Men nog var det tufft för Sarah privat, hon blev utsatt och ifrågasatt. En liten människa som satte sig upp mot en stor vårdkoncern. Även om hennes insats i efterhand förefaller som självklar.

Att minnas Sarah Wägnert visselblåsarinsats känns lite ironiskt idag. Hade hon kallats alarmist om hon klev fram och berättade om en pågående vårdskandal? Eller skulle SVT avfärdat hennes berättelse som ”skrämselpropaganda” och till och med kallat henne högerpopulist eller något ännu värre?

Anledningen till mina funderingar är just SVT:s nya giv, att granska privatpersoner och opinionsbildningen i sociala medier. 1997 fick undersköterskan Sarah Wägnert respekt. Tjugo år senare, 2017, hängs Fredrik Antonsson ut, som arbetar som undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, som en suspekt person med dunkla motiv. Antonssons ”brott”? Han har samlat en rad nyheter om en vård i kris och skapat en Facebooksida som han döpt till ”Rädda vården”.

En del av nyheterna kommer från public service, andra har varit publicerade i andra, mestadels etablerade medier, men tilltaget är alltså så pass graverande i SVT:s ögon att Antonsson hängs ut med namn, titel och arbetsplats, trots att han velat att åtminstone delvis stå i bakgrunden. Det är i mina ögon en fullständigt absurd granskning. Dessutom är det på sin plats att fråga sig – var börjar problemet? Är det verkligen människor som påtalar en brist och kommer med rättmätig kritik som är en fara för samhället? Eller består samhällsfaran i en vård där operationer skjuts upp, där kvinnor får föda i bilar och där personalen larmar om bristande patientsäkerhet vecka ut och vecka in?

I Fredrika Bremers fall var problemet att ogifta kvinnor var omyndiga. I Sarah Wägnerts fall var var vanvård av gamla ett övergrepp. I Fredrik Antonssons fall är det nog så att han är less på att vården missköts, och han kämpar på med de medel han har för att försöka förändra situationen både för vårdpersonalen och för patienter som far illa. Är det då verkligen en ”alarmist” som ska granskas, stävjas och helst tystas ner? Eller är det ett större problem att Sverige blivit ett dysfunktionellt land där skattepengar bränns likt de 100.000 som Gudrun Schyman satte fyr på i grillen den där julidagen 2010 i Almedalen?

Själv tänker jag försöka fortsätta leva som jag lärt mig som barn. Säga ifrån när orättvisor begås, kräva att de åtgärdas. Ställa makthavare mot väggen. För det är en ohygglig skandal att de med mycket pengar, muskler, resurser och stora plattformar ska försöka sätta munkavle på små gräsrötter som förtvivlat försöker få till en förändring.

A working class hero is something to be…