Välfärdsstaten är något vi svenskar känner oss stolta över. Tanken om ett homogent samhälle som gemensamt bygger grundskyddet för våra medborgare förenar oss och har resulterat i en stark tilltro till staten. Nuvarande och tidigare regeringars politik riskerar dock att rasera det samhällsbygge som generationer slitit för att bygga. Ska välfärdssamhället bestå krävs ett radikalt skifte inom politiken där grundläggande social trygghet premieras, skriver företrädare för Ungsvenskarna.

När vi reser utomlands förunnas utländska medborgare ofta över allt som den svenska staten erbjuder. Gratis skola, vård och skäliga levnadsvillkor till de allra svagaste i samhället. Tanken är att folkhemmet ska inrymma alla svenska medborgare oavsett socioekonomiska förhållanden. Den ska som entitet finnas där som ett grundläggande skyddsnät när vi som mest behöver den.

Även om vi gärna lyfter allt som är bra med vår samhällsmodell så är vi inte lika snabba med att säga vad vi betalar för den. Sverige har idag bland det högsta skattetrycket i världen och allt fler frågar sig, vad får vi egentligen för pengarna?

Där det en gång fanns trygghet, tillit och stabilitet finns idag sönderstressade undersköterskor och stafettläkare. Den kommunala välfärden försvinner från landsbygden och skapar stora avstånd som gör att familjer tvingas föda sina barn i bilen. Resursmässiga ojämlikheter mellan de mer befolkningsfattiga kommunerna och regionerna skapar klyftor mellan stad och landsbygd.

I dagens folkhem får varannan person vänta längre än vårdgarantins 90 dagar i väntan på operation. I ett uppmärksammat fall tvingades en man som varit med om en svår bilolycka vänta i flera veckor på att opereras trots att han brutit 10 ben i kroppen.

Bland unga eskalerar den psykiska ohälsan. På skolorna är det inte längre en självklarhet att en skolkurator finns på plats under veckans alla dagar. När djupt oroade föräldrar till barn med allvarlig psykisk ohälsa hör av sig till Barn- och ungdomspsykiatrin blir de i vissa fall bemötta med att kötiderna är över ett halvår – i vissa regioner är den siffran 2 år.

Trots vidlyftiga löften om mer pengar till vården och hård kritik mot de borgerliga partiernas tid vid makten kan det konstateras att samhällskontraktets värde sjunkit medan skattetrycket ökat under socialdemokraternas styre.

Den enkla förklaringen är att regeringen inte längre prioriterar svenska medborgare. Istället öppnar vi portarna för utländska medborgare med svaga möjligheter att etablera sig i samhället och därmed bidra till välfärdsnätet. Vi skänker bort pengar till tvivelaktiga utländska regimer. Under pandemin betalade vi exempelvis av Somalias statsskuld, trots att vi själva tvingades låna pengar för att finansiera statsapparaten.

Om den svenska välfärdsstaten ska överleva behövs det en regering som inser att svenska skattemedel i första hand är till för svenska medborgare. Det är inte en pott med pengar som man kan fördela ut på vad man vill till bekostnad av att statens skyldigheter försummas.

Det är därmed inte folkhemstanken som är fel utan snarare regeringens syn på dess skatt, skyldighet och medborgare. Vi kan inte göra något åt de som redan lidit eller till och med dött i väntan på vård, men med rejäla satsningar och en politik som värnar om samhällskontraktet kan vi åtminstone försöka se till att inte ett till barn, vuxen eller pensionär tvingas lida i väntan på vård.

Tobias Andersson, nationell talesperson Ungsvenskarna
Deniz Norgren, socialpolitisk talesperson Ungsvenskarna