UTDRAG: Katerina Janouch nya bok ”Bilden av Sverige”

Foto: Katerina Janouch
  • Fredag 2 Mar 2018 2018-03-02
E-post 513

Läs två kapitel ur Katerina Janouchs nya bok ”Bilden av Sverige” (Palm Publishing).

2017 blev ett omvälvande år för Katerina Janouch. Efter en intervju i tjeckisk media så utbröt en debatt om ”Sverigebilden” och hon hamnade i ett medialt och politiskt drev. Det gick så långt att statsminister Stefan Löfven gick ut och kritiserade henne. I de här kapitlen berättar Katerina Janouch om hur hon inte ångrar något, aldrig funderat på att vika ner sig och inte kommer att ”pudla”. Hon berättar också om hur hon under våren 2017 kom att kräva Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarskis avgång.

Katerina Janouch är förutom författare även krönikör för Nyheter Idag. Hon driver också sajten Katerina Magasin. Hennes nya bok kan köpas på bland annat Adlibris och Bokus.

Jag blir en bråkstake

Mitt i drevet är det svårt att tänka klart och jag läser vad andra före mig upplevt. Jag läser om människor som får ta emot hat och hot, som gömmer sig, som slutar arbeta, som gråter, som hyperventilerar. Människor vars barn inte vill gå till skolan. Människor som sjukskriver sig för att deras krafter tar slut. De jagas och hånas och hängs ut, pöbeln vädrar blod, och många viker sig. De orkar inte. De ger hellre upp än fortsätter kämpa.

Ju mer jag läser, desto mer förbannad blir jag. Jag har alltid varit en person som är allergisk mot orättvisor. Instinktivt känner jag i magen när ett fel begås. Och är det något jag inte tål så är det mobbning och förföljelse på falska grunder. Jag avskyr när ett mäktigt kollektiv ska klämma åt en ensam stackare, som kanske bara sagt vad alla andra tänker i smyg, men inte haft orken eller modet att säga ifrån högt och offentligt. Jag avskyr feg tystnadskultur, är inte uppväxt med ideal där man är flera mot en.

Detta är långt före #metoo och alla de tusentals kvinnor som kliver ut och berättar om hur de ofredats sexuellt. Där i november 2017 kommer de att få kraft av varandra, av ett mäktigt kollektiv vars revolutionära anda binder samman och stärker. I mitt fall fanns inget #metoo. Jo, framåt november hittar jag på hashtaggen #rasistanklagad, men den lyfter aldrig på samma sätt.

För det är skamligt på riktigt, att bli rasistanklagad i Sverige. Det är faktiskt det fulaste man kan bli, misstänkt för att ska i grumliga bruna vatten, där alla människors lika värde försvunnit i något lerigt och suspekt.

Jag fortsätter att få många stöttande brev och mejl. Många uttrycker en rädsla att jag ska ”vika ner mig” – det vanliga scenariot i drevsammanhang. Att man pudlar, som det heter. Den jagade personen får nog, gör ett offentligt framträdande och ber om ursäkt, slätar över, förklarar att uttalandet feltolkats eller inte var menat att låta som det gjorde. Man schavotterar offentligt, böjer på nacken för att få etablissemangets förlåtelse. Kanske släpps man in i värmen igen – kanske inte.

Jag har aldrig funderat en enda sekund på att vika ner mig. Jag hatar det där pudlandet. Okej, om man verkligen blivit missförstådd så kan det vara på sin plats att förklara. Men jag har inte alls blivit feltolkad, och jag ångrar ingenting av det jag sa (kanske det med vapen, det hade räckt att säga att kvinnor intresserar sig mer för självförsvar istället för att ge motståndarna möjlighet att sänka mig genom att börja anklaga mig för att jag vill gå runt med skarpladdad revolver och skjuta ner folk på öppen gata).

Är det svenskt att pudla? Måste man kanske vara en utlänning för att sträcka på sig och bita ifrån? Jag vet inte. Kanske är det en kombination av era olika faktorer. Att jag är äldre, trygg i mig själv. Att jag har en framgångsrik författarkarriär i bagaget. Att de flesta av mina barn är vuxna. Att jag inte bryr mig så mycket om att bevaka någon position, eftersom jag inte tycker att den där jolmiga kändisvärmen är särskilt mycket att ha.

Kanske trivs jag faktiskt bättre mitt i stormens öga, där jag kan få argumentera, bli ifrågasatt, bråka högljutt. Ett liv i ständigt kvalmigt samtycke är ju mer som en tillvaro i graven. Något slags halvdött vegeterande, kliniskt befriat från action och intressanta sammandrabbningar.

Därför bestämmer jag mig för att göra precis tvärtom.

Dagens Nyheter, den pompösa tidningen, full av ängsliga män i manchesterkostymer och med uppblåsta självbilder, tycker att de utifrån sin mäktiga plattform kan sätta sig på mig. Chefredaktören Peter Wolodarski driver en stenhård agenda där han gärna offrar människor som det passar honom. Dagens Nyheter är en talande symbol för allt det jag tycker är äckligt och skenheligt i den svenska mediebranschen 2017.

Jag imponeras inte av kulturmän som ryggdunkar varandra och låtsas vara feminister, fast de egentligen föraktar kvinnor. Självgoda typer som osar av snobbism och folkförakt, vakuumförpackade i homogena medel- och överklassmiljöer utan mycket kontakt med den verklighet de anklagar mig för att förvränga.

Därför bestämmer jag mig för att göra det man minst av allt väntar sig. I svensk offentlighet och inom kulturetablissemanget är det ovanligt att någon vägrar pudla trots drev, brunsmetning och att man kallas högerextrem, för alla är så ängsliga och vill tycka likadant. Ännu mindre van är man vid att den jagade går till mot- attack. Jag tänker chocka dem.

Jag kräver att Wolodarski ska avgå

Det känns som det har gått era månader sedan den tjeckiska intervjun sändes, men faktiskt har det bara förflutit knappt 72 timmar. Så intensiva är dessa dagar att minuterna försvinner och det händer ständigt något nytt. Jag är sömnlös, rastlös och kanske har jag stirrig blick. Det spelar ingen roll. Jag drar på mig mina mentala combatbrallor och slänger mig ner i skyttegraven. Wolodarski känns inte som någon jättemodig kille. Han tror att alla har respekt för honom för att han är chefredaktör. Därför skriver jag ett Facebookinlägg, som sedan blir en debattartikel, där jag kräver att Peter Wolodarski ska avgå. Det är den 12 januari.

Jag skriver många texter de här dagarna. Debatten vill aldrig ta slut och jag pratar och chattar med hundratals personer nästan dagligen. De flesta uttrycker sitt stöd. De är trötta på att inte våga säga vad de tycker. De är less på otryggheten och den tilltagande kriminaliteten. De vill spränga Åsiktskorridoren för att det fria ordet ska få luft under vingarna.

Hela mitt liv har präglats av kampen för det fria ordet. Mina föräldrar har förföljts och vi tvingades fly hemlandet. Min uppväxt är kantad av förföljelse på grund av det fria ordet. Rätten att ha sin åsikt, rätten att uttrycka sig utan att bli tystad, fängslad och torterad.

Aldrig kunde jag tro att Sverige som blev mitt land, landet jag lärt mig att älska, skulle börja likna det forna Tjeckoslovakien som lydstad under sovjetisk ockupation. Där åsikter förbjuds, där orden censureras, där vi inte får tycka vad vi vill utan att riskera att med dagens cyberverktyg fängslas, förnedras, hatas och drivas mot ett digitalt kättarbål.

Den 10/1 får Hynek Pallas utrymme på paradplats i Dagens Nyheter där han hänger ut mig fullständigt, han felciterar, förvanskar, tar saker ur sitt sammanhang, svartmålar mig och anklagar mig för att sprida rysk desinformation. Dagens Nyheter är Sveriges största dagstidning. Att en journalist tillåts använda en sådan plattform för sin personliga vendetta är just inget annat är riktigt otäckt. Det har länge diskuterats hur media styrs, hur bara vissa åsikter får publiceras, hur orden skall vridas så att människor i Sverige inte får ’fel’ uppfattning. Nu ser ni alla ett praktexempel på en hatkampanj som egentligen saknar allmänintresse.

Jag flydde från detta, från åsiktsförtryck. Flydde från ett ockuperat land där det fria ordet kvävdes av kommunism. Jag flydde från ett land där åsikter inte var ok och nu upprepas ett liknande scenario i Sverige. Jag beljugs, kränks och förnedras i etablerad media som inte tycker mina åsikter är ok. Att jag får tusentals röster till mitt stöd av dem som inte håller med denna media förtigs för att ges intrycket att jag får ’stark kritik’. Det är också lögn.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kände naturligtvis till Hynek Pallas och min Twitterdiskussion. Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. Hur DN kan publicera något sådant utan att jag intervjuas, utan att fakta granskas är inte längre bara skamligt, det är farligt. Om just detta har det sedan länge talats om, hur framförallt DN styr sin rapportering, granskar andra tidningar utan att opartiskt låta granska sin egen i samma artikelserie. Hur man förföljer kvinnliga skribenter som anses uppträda misshagligt.

Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. Denna makt måste förvaltas med respekt, inte ges bort till hatiska vänstermän med dokumenterade problem med kvinnor.

”Det är en person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande”

Knappt tio dagar efter min tjeckiska intervju, den 18 januari, ger sig självaste statsminister Stefan Löfven in i leken. Vid ett möte i Davos blir han intervjuad av Expressens Niklas Svensson och får då frågan om vad han anser om mina uttalanden. Istället för att bete sig som den statsman han borde vara, svarar han så här: ”Det är en person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande. Respekten är stor för den svenska och den nordiska modellen, att vi kombinerar produktivitet med jämlikhet, bra arbetsvillkor för löntagare med produktiva och effektiva företag och en välfärd som bidrar. Det finns en stark tilltro till det.”

Därmed är karusellen igång igen. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Metro, SVT, i princip alla större medieaktörer skriver om Löfvens reaktion. Många ifrågsätter dock att landets statsminister kommenterar en enskild medborgare. Trots att det fortfarande heter att mina uttalanden är ”hårresande” (till exempel är det så PR-konsulten Paul Ronge uttrycker sig i Aftonbladet) så blir Löfvens inblandning något som får många att höja på ögonbrynen. Ska det verkligen vara så här i ett demokratiskt samhälle? Själv ber jag att få bli inbjuden till Rosenbad för att diskutera saken närmare, men min propå får ingen respons. Jag gissar att Löfven inte är särskilt sugen på att utveckla vad han menar, och framför allt för att han riskerar att stå svarslös. Jag vet att det jag ser hända i Sverige har god verklighetsförankring och jag är inte rädd för att argumentera för min sak.

Den 20 januari ser sig SVT:s marginella program Kulturnyheterna föranlett att göra entré på scenen med en alldeles egen version av Sverigebilden-affären. Man tar in två översättare samt låter tre reportrar granska mina uttalanden. (Detta vet jag eftersom jag talat med redaktionen.) Resultatet blir en text med rubriken ”Sant och falskt i Janouch-debatten” som kommer att delas flitigt på sociala medier under hela 2017.

Jag får leva med en ful bild på mig själv, både hur jag ser ut och vad jag säger. Rosenklänningen har jag inte använt sedan den 8 januari 2017. Kulturnyheterna dissekerar min intervju och skapar helt egna fejkade nyheter med tolkningar som de upphöjer till sanningar. Har Kulturnyheterna någonsin ifrågasatt någon som överdrivit åt andra hållet? Frågan är retorisk, då detta givetvis aldrig skulle inträffa. Naturligtvis är Kulturnyheterna inte intresserade av att tala om Sveriges problem, utan det viktigaste är att hacka sönder det jag sagt för att på detaljnivå ”bevisa” att jag ljugit.

Kulturnyheterna slår sig för bröstet och hävdar att det inte stämmer att pensionärerna svälter och att folk dör i cancerköerna. Medan larmrapporterna duggar tätt och tidningarna fylls av nya katastrofsiffror och berättelser om överfulla avdelningar, personal som inte hinner gå på toaletten och dessutom tilltagande våld på akutmottagningarna, verkar det viktigt att visa upp en förskönad bild av verkligheten från public service sida. Kulturnyheternas överreaktion visar att de själva inte haft förmåga eller kompetens nog att bedöma hur samhället förändrats, kanske för att detta gått snabbt, något som de medelklassjournalister som arbetar på redaktionen inte noterat från sina privilegierade bostadsrätter, radhus och villaområden.

Bilden av Sverige har blivit skamfilad, något som måste åtgärdas. Jag har begått dödssynden att säga något ofördelaktigt, men samtidigt sanningsenligt, om landets tillstånd.

Kanske är det ett eko av före detta socialdemokratiske statsminister Görans Perssons klassiska uttalande från 14 juni 1995: ”Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.

Göran Persson är faktiskt lite intressant i sammanhanget. Brännmärkningscitatet är nog ett av hans mer kända. Mindre spritt är däremot hans iakttagelse av medierna. Men redan 2005 gjorde han en vass analys och kallade media ”snuskigt”. Jag är i viss mån böjd att hålla med honom: ”Jag tror att vi lever i en tid som är ohyggligt fixerad vid person och det styrs av media utifrån dramaturgin, löpsedeln, 30-sekundersinslaget, det tillspetsade, personkonflikten. Aldrig bakgrund, aldrig sak utan det är personen och kan man få till stånd någon slags konflikt omkring hur någon människa ser ut, eller påstås ha sett ut, så är det så ohyggligt mycket intressantare att lyfta fram så till sist skymmer det allting annat. Vi lever i en sådan tid. Media är snuskigt och inte minst våra kvällstidningar anför ju detta, men tyvärr så sprider sig ju ringarna på vattnet. Jag känner mig dyster när jag ser detta.”

Kulturnyheternas försök att slå fast att det jag sagt inte stämmer blir mest ett slag i luften. Samtidigt gör den fristående bloggen Projekt Morphaeus en mer neutral jämförelse av mina uttalanden – och här ges jag, inte helt överraskande, rätt i det mesta.

Katerina Janouchs nya bok kan köpas på bland annat Adlibris och Bokus.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag