Vad är svenskhet?

Fika - en svenskhet? Foto: Nyheter Idag
  • Måndag 24 Feb 2014 2014-02-24
E-post 0

Debatten i svensk media om begreppet ”svenskhet” är i mina ögon absurd. Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen man ska ifrågasätta allt, inte minst det till synes självklara – begrepp som blir plattityder – fria att fylla med det innehåll man själv önskar.

Men det är nog bara i ett så fullständigt ideologiskt inavlat sammanhang som det svenska media- och kulturetablissemanget man kan ifrågasätta ett begrepp som ”svenskhet”, utan att någon genast påtalar det uppenbara hyckleriet i att detta görs med ett verktyg lika flytande som svenskheten – det svenska språket.

Tillåt mig utveckla, innan du hostar kaffe latte över skärmen i indignerad upprördhet.

Vad använder vi för att diskutera ”svenskhet” som begrepp? Jo, det svenska språket. Finns det ett svenskt språk? Ja självklart, är nog ditt intuitiva svar. Men låt oss testa argumenten mot ”svenskhet” och se vad som händer.

– Vad som är ”svenskt” ändras över tid, vi influeras av andra kulturer och alla svenskar är inte likadana. Därför är ”svenskhet” ett meningslöst begrepp.

Samma argument mot det svenska språket skulle kunna låta:

– Vad som är ”svenska ord” ändras över tid, vi influeras av låneord och hittar på nya i takt med att samhället ändras. Därför är ”svenska språket” ett meningslöst begrepp.

Ett annat mer värderingsinriktat argument som återkommer är:

– I Sverige för hundra år sen hatade vi bögar, vi hade ingen jämställdhet och vi var religiösa nästan allihop, alltså finns det inga ”svenska värderingar”.

Språk-varianten hade kunnat låta:

– Det ”svenska språket” för hundra år sen hade inga ”datorer”, inget ”pride” och det räcker att läsa en gammal bibel för att knappt förstå ett ord vad som står. Du hade inte kunnat kommunicera begripligt med en människa från Sverige för ett par hundra år sedan. Alltså finns det inget ”svenskt språk”.

Varje tänkande människa inser snart det absurda i att börja definiera sociologiska koncept efter en naturvetenskaplig standard. Det är heller ingenting som görs av samma människor som ifrågasätter svenskhet när de diskuterar andra områden. Försök definiera genusteorins grundpremisser utifrån en naturvetenskaplig standard, så inser du snart det absurda i denna dubbla måttstock.

Inom sociologi och biologi så är nästan alla begrepp approximativa, dvs ”ungefärliga”. Det finns undantag till snart sagt alla definitioner. Inga arter föder någonsin en avkomma som inte är av samma art som dem själva, ändå vet vi att genom evolution så uppstår med tiden nya arter. Det kan tyckas motsägelsefullt, men det är precis samma princip som gäller i språk.

Språk ändras över tid och det uppstår nya språk, men det betyder inte nödvändigtvis att det ursprungliga språket försvinner, eller att det inte också ändras och utvecklas med tiden. Latin utvecklades till Franska, Spanska, Italienska mfl, men det finns fortfarande ett språk som heter Latin (låt gå att ingen längre talar det) och på samma sätt har Svenska, Norska och Danska utvecklats ur fornnordiska, som i sin tur lever kvar i sin närmsta kusin Isländska. Amerikansk engelska utvecklades ur Storbritanniens engelska, men likväl finns den senare kvar och förändras i sin tur utifrån egna förutsättningar.

Etniciteter och kulturella identiteter är precis lika flytande som språk. Det är kulturen som skapar nationen, som i sin tur förstärker kulturen och bevarar dess särart, utan att för den skull förhindra dess utveckling. Det definieras i relation till sin omgivning, inte i form av en absolut oföränderlig sanning.

Det som hänt sedan globaliseringen tog fart på allvar är att gränserna suddas ut allt mer. Vårt språk influeras allt mer av andra språk. Våra värderingar influeras allt mer av andra kulturers värderingar. Vi reser mer och nationsgränserna får allt mindre betydelse. Men det betyder på inget sätt att begreppen länder, språk och kulturer blivit meningslösa. Vi har fortfarande ett svenskt språk. Vi har fortfarande svenska värderingar. Vi har fortfarande en svensk kultur. Att begreppen inte är absoluta och oföränderliga betyder inte att de saknar existensberättigande.

Det är också helt grundläggande att förstå att ett språk inte bara är ord, utan i lika hög grad beroende av en kulturell förståelse, av seder och värderingar. Det mesta av vår kommunikation är trots allt ickeverbal. Att som svensk förstå engelskans begrepp ”dating” blir omöjligt, utan referenser till hur det i praktiken ser ut som företeelse. För vi har ingen ”dating” i Sverige, precis som Amerikaner inte har något ”fika” och de flesta av oss har aldrig varit på något liknande (även om jag förstått att begreppet lokalt tagit fäste på vissa håll i storstäderna). Vi tar en fika, eller möjligen en lunch, men det är långt ifrån de föreställningar, värderingar och outtalade förväntningar som skulle prägla ett datingscenario om det utspelade sig i USA, där begreppet är hämtat ifrån. Och detsamma gäller förstås omvänt för begreppet ”fika” för en amerikan. I den mån vi tar till oss dessa begrepp, så kommer de förändras till en svensk eller amerikansk variant. Precis som Tacos i Sverige inte ser ut som Tacos någon annanstans i världen. Det vi kallar Tacos och Kebab är inte några genuina matkulturella anammanden, utan försvenskade mattraditioner fjärran sitt ursprung. Dom har integrerats i den svenska kulturen och är idag svenska kulturyttringar.

Att man måste lära sig svenska språket för att komma in i samhället har blivit ett i samhällsdebatten accepterat faktum. Att det mesta av vår kommunikation inte är verbal och att för att förstå svenska språket så måste man förstå våra seder, värderingar – ja vår ‘svenskhet’ – verkar däremot fortfarande vara en tabubelagd sanning.

För hur ska du förstå begrepp som ”fika” om du inte har några referenser i form av praktisk erfarenhet? Hur ska du förstå vad ”vänner med särskilda privilegier” betyder, om du inte förstår den i Sverige kulturella självklarheten att man umgås och har vänner oavsett kön och att sex inte är något förbehållet äktenskapet – eftersom de flesta av oss inte ens gifter oss – trots att vi lever tillsammans i långvariga relationer och skaffar barn mm?

Det krävs en extrem hemmablindhet för att undgå dessa i mina ögon uppenbara självklarheter. Har du som jag spenderat mer än fem minuter med någon från ett annat land så inser du snabbt att det du själv tar för givet, i själva verket är väldigt märkliga och ofta unika företeelser, som är en lika integrerad del av att ”vara svensk”, som språket vi använder för att kommunicera i övrigt.

Att förneka svenskhet är därför lika naivt och obildat som att förneka det svenska språket. Och det är först när samhällsdebatten accepterat detta faktum som vi kan gå vidare från denna pseudodebatt till att börja diskutera hur vi ska få den introverta och konfliktundvikande svensken att möta andra kulturbärare på ett icke självförnekande sätt. Det borde vara självklart att man tar seden dit man kommer, precis som man inte pratar hälften svenska och hälften… ja, vad man nu talar för språk, om man vill fungera på sin arbetsplats och i samhället i övrigt.

Det hindrar oss inte att influeras, att ta in låneord och gradvis förändra vårt språk och vår kultur, på samma dynamiska sätt som alltid skett. Men mångkultur som koncept, i meningen att man ska kompromissa på lika villkor – i Sverige – är ingenting annat än ignorant, obildat och låt mig säga – ironiskt nog – typiskt svenskt.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag