OPINION Första maj har historiskt varit en dag för arbetarklassen. För vanligt folk, mot överheten. Mot de som tjänar allra mest pengar på ditt och mitt arbete. Om att alla ska behandlas jämlikt. Inga styvbarn, inga kelgrisar. Men är det fortfarande så?

De mest inbitna ”proffsdemonstranterna” har gjort det till sin paradgren att gnälla. De ser gärna förjävliga ut ovanpå det, piercingar, tatuteringar, märkliga kläder och ett allmänt skabbigt intryck. Inte för att de tvunget måste se ut så, det är något de själva valt. De är ”vänster”.

Eget ansvar finns inte i deras föreställningsvärld. Allt är samhällets fel. Någon annans. De är bortskämda och kommer från medelklassen. De har fått det mesta gratis av sina curlingföräldrar. Men de vill vara ”goda” och detta visar de genom att kasta gatstenar och skrika fascist åt de som faktiskt har något att säga.

För att manifestera sin godhet är de noga med att hitta någon obskyr minoritetsgrupp att tycka synd om. Finns ingen sådan att tillgå, då hittar man på en egen. Det kan vara ”rasifierade kroppar” och fienden kan vara ”cis-män”. För en fiende måste det alltid finnas, hur ska man annars kunna bedriva den ack så viktiga kampen?

Nej, i mina ögon är de inte värda skiten under mina skor. Bortskämda snorungar som vill kalla sig ”arbetare” men nätt och jämnt klarar torka sig själva i arslet, har numera tagit över talan för arbetarklassen. Det är ett hån mot allt vad arbetarrörelsen stått för. Det är ett hån mot dig som faktiskt går till jobbet varje morgon för att bidra till välfärden. Det är ett hån mot dig som på riktigt kämpar för att få ett bättre liv.

Idag blir människor av med jobbet i en mördande konkurrens. Lyssna på en lastbilschaufför som blivit arbetslös på grund av märkliga regler som gör det betydligt dyrare för inhemska företag att frakta varor på svenska vägar jämfört med utländska åkerier. Lyssna på byggarbetaren som är orolig för att bli av med jobbet på grund av andra firmor som konkurrerar med löner långt under svenska kollektivavtal. Ta gärna en fika med undersköterskan på akutmottagningen och lyssna hur hennes arbetsmiljö ser ut.

Det skulle aldrig en sönderpiercad snorvalp från AFA göra. För han eller hon är det viktigare att på första maj åka till Jönköping och slåss med ett gäng nazister. Samtidigt som arbetarklassen verkligen behöver en rörelse som kan stå upp för dem i tider av internationell konkurrens, då väljer våra röda medelklasskämpar att lägga all energi på några skinnskallar. Det har blivit en uppvisning i meningslöst våld.

Jag såg en av dessa ”arbetarrörelsens kämpar” häromdagen. Det var i en rättegång mot Revolutionära Fronten. Vad det handlade om? Jo, de hade som vanligt misshandlat någon grovt, filmat det hela och stolt lagt upp det på internet. Vem dem misshandlade var? En vanlig arbetare som grät i rätten när åklagaren bad honom berätta vad som hände. Det här är vår röda gatuvänster i ett nötskal.

Här behövs en ny rörelse på gräsrotsnivå. Någon som utmanar det etablerade status quo. Någon som tar sig tid att besöka arbetsplatser och som med trovärdighet representerar de lägre skikten i samhället, de där ”lågutbildade, unga, arbetslösa männen”. Någon som förstår verkligheten utanför Stockholms tullar. Där ute, i resten av Sverige, där människor mer än något annat vill ha ett jobb att gå till. Tro mig, det är en helt annan verklighet än den som de bortskämda innerstadssocialisterna lever i.

Och du kan kanske gissa vem denna ”någon” för tillfället råkar vara? Ja, en del vill hindra honom och ni vet vilka dom är. De vill hindra honom från att besöka riktiga arbetare och riktiga arbetsplatser. Jag mötte några av dessa curlade, bortskämda ”arbetarklassens kämpar”. Innanför Stockholms tullar såklart. Det var vid slussen, de hade ett plakat de höll i.

Det stod ”Arbete förkortar ditt liv med åtta timmar varje dag”. Men oroa dig inte, vår röda gatuvänster kan ordna det snabbare än så med ett par knivhugg i ryggen.