Det är naturligtvis inte Rasmus Paludan som kostat skattebetalarna och polisen miljontals kronor. Det är våldsverkarna. När medier och även Sveriges Radio ger en bild av motsatsen uppstår det en otydlighet. Sverige är byggt av lagar och våra grundlagar ska följas oavsett om olika individer känner sig kränkta av olika uttryck och åsikter, skriver Edward Nordén och Anna Jung, Medborgerlig Samling.

Dansk-svenska advokaten och Stram Kurs partiledare Rasmus Paludan har de senaste två åren blivit känd för att velat bränna koranen i Sverige. Syftet var att visa på integrationsproblem och oförmåga att upprätthålla yttrandefriheten. Följderna har varit omskakande. Upplopp, öppna mordhot och hundratals skadade poliser och politiska försök att hindra Paludan för att slippa se konsekvenserna bör vara en djup tankeställare för alla samhällsintresserade.

De senaste dagarna rapporterar flera medier att ”Rasmus Paludan har kostat polisen miljonbelopp”. I statsfinansierade P4 Göteborg rapporteras det att ”under 2022 har Paludans sammankomster kostat polisen många miljoner kronor”. Detta återrapporteras i flera större medier och tabloider. Aftonbladets titel är att ”Paludans koranbränningar har kostat polisen miljoner”.

Rasmus Paludan har naturligtvis inte kostat vare sig polisen eller skattebetalarna någonting. Det är ju inte Rasmus Paludan som bränt personbilar, polisbilar, däck, sopor eller misshandlat, mordhotat eller försökt mörda poliser. Det är våldsverkarna som stått för de enorma kostnader på egendom och för polisbeskydd. Ingen annan. Inte Paludan, inte polismyndigheten, inte grundlagen.

Det här är en mycket viktig distinktion som inte ska blandas bort bara för att så många tycker att det blir enklast så. Den här typen av självbedrägeri – där hovnarren ska betraktas som problemet – är djupt osunt. I flera fall har Paludan inte ens varit på plats eller inte bränt någon koran.

Att så många tunga medier – inkluderat Sveriges Radio – beskriver problemet med de värsta upploppen i modern tid som en situation där upploppsmakarna inte bär huvudansvaret är anmärkningsvärt.

Det spelar ingen som helst roll vad man tycker om Paludan. Sverige har grundlagsfäst yttrandefrihet och demonstrationsrätt. Det innebär att man får yttra sig på ett sätt som andra ogillar. Samt att polisen ska skydda medborgarens rätt att yttra sig utan repressalier och våld. Det gäller islamister, Miljöpartister, fredsdemonstrationer mot kriget i Ukraina, vaccinmotstånd och 1a Majtåg med flera.

Att någon ogillar dessa åsikter är självskrivet men inget skäl att inskränka demonstrationsrätten. Tanken om att man inte ska tillåta åsiktsyttranden, performancekonst eller demonstrationer om någon känner sig kränkt är infantilt. Den som vill förbjuda andras åsikter är en antidemokrat och den som med våld vill hindra andras åsikter hör hemma i fängelse eller i en diktatur.

I fallet med Paludan kunde polisen knappt kunnat upprätthålla grundlagen. Det massiva våld och de tusentals dödshot som korankravallerna inneburit har hittills bara lett till en handfull domar. Det duger inte. Flertalet inblandade och dömda är män som tydligt saknar förståelse för demonstrationsrätten och yttrandefriheten samt varför dessa grundlagar existerar som demokratikriterier.

När medier, politiker och även skattefinansierade Public Service är otydliga i ansvarsfrågan bidrar man till okunskapen. Det här är en allvarlig fråga och en viktig distinktion. Att så många förleds att tro att demokratisk principer kan förkastas om man bara inte gillar en åsikt eller individ är i sig att inte förstå demokratins logik.

Istället för att låtsas som provokatörer är problemet återstår hundratals upploppsmakare som ska dömas och än fler som ska betala kostnaderna för de miljoner som vi skattebetalare fått pytsa in när våldsamma dårar förstör egendom och attackerar poliser.

Vad skulle alternativet vara? Att brott mot grundlagen, självcensur, statlig censur och partiellt hädelseförbud mot islam ska införas? Att den grupp som blir mest våldsam mot upplevda kränkningar ges specialbehandling? Det är lika dumt, odemokratiskt som farligt för att tala klarspråk.