”Anledningen till att Sverige inte har krossats av välfärdsbyråkratin är på grund av våra stora sociala resurser. Vi litar på varandra, och vi litar på varandra för att vi varit pålitliga. Men efter decennier av rovdrift börjar dessa sociala resurser tryta” skriver författaren Jakob Sjölander.

Naturresurser delas in i förnybara och icke-förnybara. De icke-förnybara, som olja, kol, och uran, växer inte till sig om de lämnas ifred. Men det gör de förnybara, som skog, fisk, och grödor. Åtminstone så länge vi inte låter vårt användande övergå i plundring. Vi bör inte fiska så mycket att vi utrotar fisken, hugga så mycket att skogen försvinner, eller bara skörda och strunta i att så. Detta är sunt förnuft.

Men något som är svårare att se är att detta inte bara gäller naturresurser, utan även ”sociala resurser.” Detta är sådant som tillit och gemenskapskänsla. Dessa är förnybara, eller är det åtminstone om de vårdas. Tilliten stärks om folk visar sig förtjänta av den, och vår tillgivenhet för varandra stärks om vi får tillgivenhet tillbaka.

Samhällen står och faller med sina sociala resurser. Utan dessa så slutar de att vara samhällen, och blir bara ett antal människor som råkar bo nära varandra. De sociala resurserna är det nät som binder oss samman, de är vad som gör oss till ett ”oss,” snarare än ett stort antal ”jag.”

De sociala resurserna är långt viktigare för ett lands välgång än naturresurser som land, klimat, mineraler, eller olja. Det finns gott om fattiga länder med rikliga naturresurser, och rika länder som knappt har några.

Israel ger oss ett bra exempel – tack vare sociala resurser (vårdade av kloka lagar) har man fått öknen att blomstra, och genomsnittsisraelen är nu minst tio gånger rikare än egyptiern, jordaniern, libanesen, eller palestiniern.

Men tyvärr har vi i väst och i Sverige i synnerhet i allt högre utsträckning byggt samhällen som tär på dessa sociala resurser. Vi bedriver rovdrift – vi skördar men struntar i att så. Vi gör oss sårbara för parasitism. Bidragsfusk och kriminalitet är solklara exempel.

Jag talar inte här om invandringen, även om det bidragit. Snarare har det bara påskyndat ett förfall som redan varit på gång.

Problemet är välfärdsstaten. Välfärdsstaten fungerar genom att flytta resurser från de som sköter sig till de som inte gör det. Det kan inte vara på något annat sätt, eftersom bara de som sköter sig har resurser att ta. I teorin ska de som inte sköter sig vara de som inte kan sköta sig, på grund av respektabla skäl som sjukdom, handikapp, eller ett hårt öde. Vi vet alla att detta sällan är sant i praktiken.

Sverige är ett välfungerande land. Eller var åtminstone länge det. Men Sverige fungerade bra trots snarare än på grund av den förda politiken. Sverige blev rikt innan välfärdsstaten, de höga skatterna, och den stora byråkratin. De länder som försökt bygga välfärdsstater utan att först bli rika (se Afrika) har misslyckats katastrofalt. Välfärdsstaten är ett symptom på vår framgång, inte dess orsak.

Anledningen till att Sverige inte har krossats av välfärdsbyråkratin är på grund av våra stora sociala resurser. Vi litar på varandra, och vi litar på varandra för att vi varit pålitliga. Men efter decennier av rovdrift börjar dessa sociala resurser tryta. Detta är vad som händer om man inför ett lättutnyttjat system – det utnyttjas.

Vi har kunnat ha en välfärdsstat då svenskar har varit hederliga. Denna hederlighetskultur har byggts upp av århundraden av ansvar och hårt arbete. Denna kultur vittrar nu sönder, eftersom politiker tar frukterna av detta arbete och detta ansvar och använder dem för att köpa röster. Vår kultur förändras. Problemet är att vi genom den lättutnyttjade välfärdsstaten belönar de som inte sköter sig.

Det är mycket fashionabelt att måna om miljön. Men den viktigaste miljö vi människor lever i är inte geografisk, utan social. Även denna måste skötas på ett hållbart sätt. Vi får inte låta vår vilja att hjälpa varandra leda till politik som underminerar vår vilja att hjälpa varandra.