LEDARE När den invandringsreligiöse översteprästen Anders Lindberg berättade om en profetia i Uppenbarelseboken mötte han häftig kritik. Men Lindberg har rätt, eftersom vänstern övergett klassanalysen till förmån för individualism, kommer profetian med all sannolikhet att bli verklighet.

Om man debatterar med en djupt religiös människa upptäcker man snabbt att falsifierbara, alltså vetenskapliga och rationella, argument inte biter. Det är känslor för hela slanten som gäller, det handlar om att tro. Den som är starkast i tron är också bäst. Den mest salige.

Svensk debatt om antirasism är tätt sammankopplad med en annan debatt, den om invandring. När den rödgröna regeringen under hösten 2015 höll väckelsemöte om integration gjordes inga försök att bryta den religiösa euforin, tvärtom stod där en halleluja-kör som en del av programmet. De som var där, och de som såg mötet på tv, skulle förstå att vägen till frälsning går genom öppna gränser.

Sen slog verkligheten våra makthavare rakt i ansiktet. Det är sannerligen en prövningarnas väg att vara så pass religiös, det ska gudarna veta.

Man kan tycka att det ändå är lite oskyldigt med halleluja-kören och euforin av känslor i debatten. De vill ju ändå väl, det är inget ont i människorna. Men om det vore så enkelt skulle jag antagligen inte ägna tid åt att skriva om fenomenet.

Våra invandringsreligiösa fanatiker har länge ifrågasatts, något som med tiden skulle kunna undergräva världsbilden om invandring som den sanna vägen till frälsning. För att skydda sig mot de onda, rationella argumenten krävs sammanhållning och att individen återkommande bekräftar sin egen övertygelse. Rörelsen börjar bygga en elitism. Det blir viktigt att i varje läge bevisa både för sig själv och för omgivningen att man minsann tar avstånd från allt det onda.

Den andliga reningen sker genom antirasism. Om det är våldsamma kravaller, att man stör ut en meningsmotståndare som håller torgmöte eller påtryckningar för att en misshaglig person ska bli av med jobbet, gör detsamma. Det viktiga är att man gör något, att inte bara prata.

Alla människor kan inte bli sådär galet religiösa. Många av oss har arbete och mer vardagliga bekymmer att tänka på. Antirasismen och de frälsta invandringsförespråkarna hittar vi framför allt hos kulturarbetare i svensk medelklass. Det kan vara operasångerskan i teverutan, en komiker som räknar ekonomi i pizzor men även en yngre förmåga med ambitioner att ta sig in i den mediala värmen.

Som all annan religion har även den invandringsfrälsta rörelsen kommit att bli allt mer auktoritär. Att ifrågasätta en religiös ledare har alltid straffat sig i alla tider och Sverige är inget undantag. Vi har idag en debatt med en stor grupp människor som dagligen avfärdas som troll, efterblivna, rasister och hatiska. De är smutsen.

I kontrast till detta har vi änglarna, de rättfärdiga och fullkomliga. Med salig operasång och pizzor istället för oblat ska allmogen frälsas, är det tänkt. Men det funkar inte.

Svensk vänster har tappat det mest grundläggande för en vänsterrörelse. De ser inte klasser längre, allt de ser är sig själva – individen. Skulle man vara så fräck att man ger sig på en klassanalys och tittar på vilka den här elaka smutsiga pöbeln är, de som röstar på ondskan, finner vi en avgrundsdjup skillnad mot de frälsta.

Det handlar inte bara om ekonomi, en klassanalys är inte nödvändigtvis lika enkel som förr när samhället bestod av mer homogena grupper. Aspekter som utbildning, var man bor och dagligt umgänge spelar också roll. Men samhällsklasserna finns där, inte bara arbetarklass i den traditionella bemärkelsen, vi har även en ny klass – prekariatet.

En grupp människor som inte hör hemma någonstans. De står utanför arbetsmarknaden, men i ett större sammanhang står de även utanför samhället. Det är en tacksam grupp att slå mot, det kostar inget att sparka mot dem.

Nyligen resonerade Ivar Arpi i en ledare på Svenska Dagbladet att det är betydligt enklare att komma ut ur garderoben som homosexuell än som Sverigedemokrat. Påståendet väckte häftig kritik och skarpa reaktioner från vänsterkanten. En homosexuell person kan inte välja sin läggning, en rasist kan minsann välja att vara rasist eller inte.

Påståendet om att en rasist faktiskt kan välja att vara rasist är i strikt akademisk bemärkelse korrekt. Men Arpi skrev Sverigedemokrat, han använde inte ordet rasist. För de religiösa har det blivit samma sak, är du inte med dem är du emot dem. Du är en rasist.

Om vi anlägger ett klassperspektiv kan vi byta ut ordet rasist mot prekariat. Eller på ren svenska, de arga unga lågutbildade männen. Idag är gruppen ”sverigedemokrater” mycket bredare än så, men den hårda kärnan hittar vi någonstans i den gruppen människor som saknar representation i media, har en allmänt svag ställning på arbetsmarknaden eller på annat sätt finner sig själv utanför det etablerade samhället.

Och att tillhöra prekariatet är inte nödvändigtvis något man själv väljer. Det borde svensk vänster någonstans förstå.

Samhället knakar i fogarna. De som representerar svensk vänster har kommit att bli religiösa individualister. De få gånger vi hör begrepp om klass är möjligen när bortskämda medelklassungdomar ur Afa skanderar slagord när de kastar sten och bråte mot de mindre lyckligt lottade. De som bakom rader av polismän och staket försöker göra sin röst hörd.

Vart leder det här samhället egentligen, vart är vi på väg? Som många andra inser den invandringsreligiösa översteprästen Anders Lindberg att de gamla tingen är till ända. Att han och hans rättrogna kolleger lever i de yttersta dagarna. Därför har han tagit hjälp av Uppenbarelseboken och där funnit profetian om apokalypsens fyra ryttare. Låt oss ta en titt på vad som står där, vad det är som skrämmer Lindberg.

Jag såg, och se: en gulblå häst, och han som satt på den hette Arpi, och han hade prekariatet i följe. De fick makt över en fjärdedel av opinionen. Till att argumentera med fakta och med siffror och med verkligheten och genom systemkollapsen på jorden.