KRÖNIKA För inte så länge sedan var många liberaler överförtjusta i filosofen Ayn Rand. Idag tar de till samma metoder som skurkarna i hennes romaner. Inom kort håller Centerpartiet riksstämma och allt annat än en känslofest i talarstolen blir en positiv överraskning.

”Det går ett spöke genom den liberalt sinnade borgerligheten. Utan vidare förklaring dyker ord som reardenmetall, Ragnar Danneskjöld och objektivism upp i diskussionerna […]. De mystiska referenserna ger nästan ett intryck av en ny väckelse – en kult.”

Så inledde jag år 2006 en artikel rubricerad ”Randevangeliet” i Tidskriften Rådslag, som var ett kortlivat blad för idédebatt inom centerrörelsen. Jag hade med viss häpnad märkt att tongivande liberala debattörer och ungdomspolitiker – däribland centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson, sedermera Lööf – förhöll sig till filosofen Ayn Rand som till en guru.

Timbro hade nyss översatt Rands tegelsten Och världen skälvde. Särskilt Federley var i extas. Han portionerade ut citat på sin blogg efter hand som han plöjde igenom den rafflande historien om Dagny Taggart och hennes svårigheter att hålla ihop sitt järnvägsbolag i ett USA där ett odugligt, utsugande politiskt etablissemang roffar åt sig och beskyller fröken Taggart för egoism och hjärtlöshet. Den ene entreprenören efter den andre ger upp och lämnar det sjunkande skeppet. En av Rands huvudpoänger i Och världen skälvde är att förtryck och plundring från en expansiv stats sida oftast motiveras genom att åberopa medmänsklighet. Eller som jag skrev då:

”Altruismen skapar dessutom ypperliga levnadsbetingelser för plundrartyper, som ockrar på andras känsla av skuld för att de inte är tillräckligt självuppoffrande.”

Jag har alltid tyckt att Rands idévärld är snäv och svartvit, men att hon ändå gör en och annan skarp iakttagelse. Just hennes kritik av altruism och hur begrepp som ”egoist” och ”hjärtlös” ofta används av personer och organisationer som lever i ett parasitärt förhållande till produktiva och kompetenta människor – den kritiken är inte att leka med. Medmänsklighet i sig, frikopplad från varje föreställning och vad som är rätt och rättvist, blir lätt översittarens och utsugarens tillhygge. Att bli utmålad som egoist med tvivelaktig ”värdegrund” är allas skräck och fasa. Vi har ju sedan barnsben fått lära oss att den själviske typen hör till den mörka sidan.

Att försöka utröna vad som är rätt och rättvist är politikens och den politiska filosofins kärnverksamhet. De gamla grekerna kämpade med frågan, vars svar senare kom att formuleras av ett annat folk på latin och även kom att bli Lunds juridiska fakultets valspråk: suum cuique. ”Åt var och en hans eget”, eller bättre: ”åt var och en efter egen förtjänst”. Vad det kan tänkas vara återstår förstås att reda ut. En sak är dock säker: rättvisan tar hänsyn till var och ens prestationer. Åt var och en efter egen förtjänst. Inte allt åt alla.

Principer om rätt och rättvisa behöver inte alltid sammanfalla med vad som kan ses som empatiskt och medmänskligt för stunden. Tvärtom, ganska ofta uppkommer motsättningar. Vad gör vi då? Ska känsla alltid gå före förnuft? Ensidigt givande före ömsesidiga prestationer? Nej. Ett samhälle som alltid låter den stora Medmänskligheten övertrumfa vad som är rätt och rättvist, kommer i förlängningen att lösas upp och bli direkt omänskligt.

Nu är det 2015. Samma liberaler som år 2006 hyllade Ayn Rands uppgörelse med medmänskligheten som giltig grund för politiska ståndpunkter är idag humanitetens nyfrälsta apostlar. Om några dagar kommer vi att se Annie Lööf ställa sig upp i talarstolen på Centerpartiets riksstämma och fördöma de hjärtlösa. Enskilda personers öden, olyckor och förhoppningar kommer att åberopas till stöd för hjärtlighetens evangelium, följt av rungande applåder.

O tempora, o mores.