Kultur- och mediemän som Calle Schulman och Fredrik Strage har den senaste tiden koketterat med att de inte kommer slåss för att försvara Sverige om landet invaderas. Nyheter Idags kulturman Johannes Nilsson menar emellertid att män med intellektuella yrken borde böna och be om att få bli kanonmat i ett eventuellt krig – eftersom alternativet är mycket värre. 

Rysslands invasion av Ukraina har fått många svenskar att visa förstärkt försvarsvilja på olika sätt. En del mer konkreta, som att ansöka till Hemvärnet, andra mer teoretiska, som att skryta på sociala medier om att slåss till sista kulan.

De sistnämnda har förstås lett till reaktioner från det samhällsskikt där det ingår i varumärkesprofileringen att förlöjliga vanliga Svenssons. Jag menar förstås de så kallat kreativa klasserna, urbana människor som arbetar med kultur och media i olika former.

Ett exempel är producenten och kändisbrorsan Calle Schulman, som i P3:s ”Morgonpasset” koketterade med att han skulle fly om Sverige invaderades. ”Jag är ingen jävla rasist. Jag tänker dra!” flabbade Schulman.

Läs även: Calle Schulman i P3: Kommer fly om Sverige invaderas

Ett annat är pop- och kulturskribenten Fredrik Strage, som i sin Dagens Nyheter-krönika i ämnet visserligen lovar att göra sin medborgerliga plikt som vårdarbetare i totalförsvaret vid en invasion, men kategoriskt vägrar att ”offra sitt liv för Sverige”, som ur hans perspektiv inte skiljer sig från ”Luxemburg eller Australien eller något annat meningslöst ställe”.

Jag inser förstås att utspelen från både Schulman och Strage främst är skämtsamma och framförallt utgör uttryck för storstads-hipsterns svala blandning av självironi och folkförakt. ”Haha, titta vilken charmigt självmedveten ynkrygg jag är, till skillnad från taco-pöbeln som leker Rambo på Facebook”.

Men några av deras yttranden säger ändå något väsentligt om deras självbild – och det självbedrägeri som utgör dess grund.

”Det finns massa andra länder och värderingar som är bättre än våra” säger Schulman, som verkar tänka sig att han vid ett krig bara slår sig ned någon annanstans och fortsätter som förut. Strage å sin sida skriver att han trots allt är redo att ”ta en hel salva från en AK-47:a om Putin attackerade Berlin eller något ställe som jag verkligen älskar”.

Gemensamt för båda dessa kommentarer är att den egna nationens särställning underkänns till förmån för hela världen, som man verkar se som ett enda stort smörgåsbord där man tror sig kunna plocka godbitarna efter eget behag.

Man verkar helt enkelt identifiera sig med en global elit som enkelt kan flytta bopålarna till vilken plats på jorden som helst om de svenska galoscherna inte längre passar på grund av rysk invasion.

Det är visserligen korrekt att Fredrik Strage just för tillfället har betydligt större frihet att bosätta sig var som helst på jorden än exempelvis en rörmokare. Strage skulle kunna skriva sina krönikor om populärkultur till Dagens Nyheter från Berlin, Paris eller New York. Den populärkultur han skriver om finns ju tillgänglig även där, och den färdiga krönikan kan mejlas lika snabbt till DN från Södermalm som från Brooklyn.

Om kriget kommer förändras emellertid detta förhållande drastiskt och tämligen omgående. Var ska Strage mejla sina krönikor när DN-skrapan står i brand? Guardian och New York Times lär knappast öppna sina spalter för en internationellt okänd skribent med svenska som huvudspråk.

Personer som Calle Schulman och Fredrik Strage har gjort sina karriärer i Sverige, med svenska kontaktnät, på det svenska språket, i den svenska kulturen. Detta gäller förstås även mig. Jag skriver på svenska, för en svensk marknad med svenska pluskunder och en svensk målgrupp för våra annonsörer.

Som krigsflyktingar från ett sönderslaget Sverige skulle vi ha ytterst lite att erbjuda de lokala arbetsmarknaderna. Där finns redan producenter, krönikörer och reportrar med lokala kontaktnät, som kan språket och kulturen. I konkurrens med dem är vi chanslösa.

Men det är värre än så. Efter att ha ägnat merparten av våra liv åt intellektuella yrken är vi sannolikt odugliga för de hårda arbeten med svåra villkor som erbjuds migranter i de flesta länder. Om vi rör oss utanför lagens råmärken är vi knappast tuffa nog att börja ägna oss åt kriminalitet, och för gamla och fula för att prostituera oss.

Vi är helt enkelt så pass odugliga som krigsflyktingar att vi vid fall av krig gör bäst i att raskt bege oss till fronten, i hopp om att snarast möta den ryska kulans snabba nåd.