Vi måste konfrontera dem mer

Chang Frick. Foto: Albin Lindstedt
  • Tisdag 16 Sep 2014 2014-09-16
E-post 0

VALET 2014 Jag har roat mig med att läsa reaktionerna efter Sverigedemokraternas framgångar i valet. Några ifrågasätter hela idén med demokrati och andra försöker sig på hemmasnickrade analyser. – Förvirringen verkar just nu total bland Sveriges innerstadsjournalister och övriga gentrifierat gynnade kulturarbetare och opinionsbildare, skriver Joakim Lamotte på SVT Opinion.

Texten Joakim Lamotte skriver har hittills fått över 5000 delningar i sociala medier. Han menar i korthet på att journalister, proffstyckare och mediekändisar sviker landsbygden. Han har både rätt och fel, samtidigt är han farligt nära att själv hyckla.

Svek är inte rätt ord. Klassförakt ligger närmare sanningen. En av dem som uppmanade till att inte rösta på just Sverigedemokraterna var Joakim Lamotte själv. Några dagar innan valet bloggade han om att han visserligen kunde förstå missnöjet med etablissemanget, det etablissemang han i slutändan själv tillhör, men samtidigt garderade han sig med en uppmaning om att inte rösta fel.

– Men det måste få kosta att vara medmänsklig, och ett utanförskap i Rosengård kommer alltid att vara bättre än en massgrav i Syrien. Visst finns det motsättningar, men större inflytande för Sverigedemokraterna gör bara att polemiken ökar och att landet drar isär än mer, skrev Lamotte på sin blogg.

Något alternativ till Sverigedemokraterna erbjöd aldrig Lamotte i sin text. Jag vet inte hur han har tänkt sig att Sverigedemokraternas väljare skulle rösta istället, det vet han kanske inte själv.

Går inte att ha kakan och äta den samtidigt

Jag upplever att jag och Joakim överlag har en hyfsat gemensam syn på vad som händer i Sverige. Det är sällan han bloggar eller skriver något som jag inte kan känna igen mig i, men ändock står vi på helt olika sidor i det mediala landskapet. Splittringen är större i medier än vad den rent krasst är politiskt. Det är en svår balansgång för Joakim.

– Fortsätter media och politiker att ljuga, mörka och mobba ut oliktänkande kommer SD öka till precis samma storlek som liknande partier i övriga europeiska länder, men förmodligen mer än så då vi i Sverige tar in så otroligt mycket mer invandrare än alla andra länder i Europa, skriver en person i kommentarfältet på Joakims blogg.

Jag förstår att Joakim vill ta den lilla människans parti här. Han önskar företräda den bredare arbetarklassen, människor ute i bruksorter och anta den lilla människans perspektiv. Han vill återge deras världsbild i medier, och det är en välvillig ambition. Samtidigt arbetar han för SVT och där krockar det. Det går inte att ha kakan och äta den samtidigt.

Medier, oavsett om det är public service eller privatägda, har ställt sig i opposition till folket. Den bilden skymtar när vi läser vad Lamotte skriver, han ser samma saker som jag. Men sedan skiljer vi oss åt.

– Det jag har sett och upplevt i mitt yrke som journalist har gjort att jag aldrig någonsin skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna, skriver han.

Lamotte refererar till flyktingar han mött och de livsöden han fått ta del av. Han menar att hade han aldrig mött de människorna och tagit del av deras berättelser, då hade kanske även han tyckt att Sverigedemokraterna varit lockande.

När jag var i tjugoårsåldern bodde en flyktingfamilj från Irak hemma hos oss. De hade ingenstans att ta vägen. Det var en mamma, pappa och en dotter i förskoleålder. Det var tufft för dem, pappan arbetade svart på en pizzeria och fick i princip kaffepengar i ersättning. En gång skjutsade jag dem till stranden i Åhus för att de skulle få lite miljöombyte. Jag hjälpte till så gott jag kunde. Samtidigt, redan då, identifierade jag mig med Sverigedemokraterna.

Och här någonstans hittar vi skillnaden. Vår medieelit, där Lamotte faktiskt själv ingår, gör allt för att beskriva människors livsöden. Ju mer tragik, ju mer känslor de kan väcka, desto mer klick och credd ger det. Men jag undrar hur många av dem som själva är beredda att släppa in en flyktingfamilj i sin egen lägenhet.

Att inte svara är också ett svar

Det är Joakim Lamottes journalistkollegor som fisförnämt kallar mig rasist. Människor i vårt etablissemang som lever på klassförakt. De tjänar sina pengar på att skriva än mer indignerade texter om vilken lågutbildad, arbetslös och inskränkt idiot du är. Lamotte undviker att gå i den fällan, det börjar bli alldeles för uppenbart att det inte håller i längden. Men om man nu inte ska ta avstånd från Sverigedemokraternas väljare, som Lamotte tycks mena, vad ska han göra istället?

– Installerar mig på frilanskontoret efter 8 månaders pappaledighet. Hör av er om ni vill ge mig uppdrag!, skriver Lamotte på twitter den 22:a augusti.

Jag mejlade honom givetvis, det var för två veckor sedan. Lamotte hade passat perfekt för ett reportage som vi skulle vilja ha gjort för nätblaskan du just nu läser. Givetvis är vi beredda att lätta på lädret för att kunna höja nivån på Nyheter Idag. Och här hade Lamotte haft en fantastisk möjlighet att visa prov på det hans själv skriver, att inte ta avstånd från Sverigedemokraternas väljare. Jag lämnade förvisso SD för två år sedan, men jag har på inget sätt tagit avstånd från vare sig SD eller något annat parti. Man kan säga att jag utan snack representerar en person som kan rösta på det partiet och jag ser precis det samhälle som Sverigedemokraternas väljare ser.

Lamotte svarade aldrig på min jobbförfrågan. Jag är ett levande lackmustest och jag tror Lamotte ser vart jag vill komma här. Jag uppmanar fler att konfrontera människor ur medieetablissemanget som efter valresultaten menar att man inte ska ta avstånd från Sverigedemokraternas väljare.

Låt dem visa om de lever som de lär.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag