Det är samma kategori av maktlydiga akademiker som skönmålar dagens invandring som blundade för de dystra orsakerna till att nästan en fjärdedel av den svenska befolkningen utvandrade till USA. Vilhelm Moberg konstaterade nyktert att akademiska meriter inte är en garanti för omdöme, skriver Robert Mathiasson.

Corona ställer till det på många sätt. En konsekvens är att det inte blir någon säsong 2021 av programserien Allt för Sverige. Programmet som går ut på att ättlingar från den svenska folkförlusten under sena 1800- och tidiga 1900-talet reser till Sverige för att tävla om att träffa släktingar från den del av släktträdet som blev kvar i hemlandet. Den massiva folkförlusten på nästan en fjärdedel av den svenska befolkningen har blivit söndagsunderhållning i statlig tv. Vi kan sitta uppkrupna i soffan och skratta medkännande med de gråtmilda amerikanerna som bölar inför en husgrund eller ett svartvitt foto på någon avlägsen släkting. Det är visserligen känt att amerikaners tårar ska tas med flera nävar salt, men det ständiga gråtandet i serien vittnar trots allt om det trauma som migration innebär. Såväl för de enskilda människorna, för de länder som drabbas av folkförlust och för de länder som emigrantströmmarna styr mot.

Folkförlust som folknöje är en ganska sen företeelse. När Vilhelm Moberg började sitt stora forskningsarbete inför det som kom att bli Utvandrarserien slogs han av det totala ointresset för frågan inom det svenska etablissemanget, inte minst inom akademierna. Det dröjde ett halvt sekel efter det att migrationsvågen hade stoppats innan akademiernas folk vågade börja rota i detta sår.

Varför? Därför att det faktum att 1,2 miljoner svenskar, eller en fjärdedel av befolkningen vid den tiden, hade drivits ut ur landet var ett av de största underkännandena för Sveriges ekonomiska och politiska elit. Samtidigt som den framväxande kapitalistiska eliten i Sverige berikade sig hutlöst och samlade ihop grundplåtarna för de förmögenheter som gör det möjligt för några av dessa att än idag topprida vårt land. Samtidigt som detta rofferi, eller snarare på grund av detta rofferi, förmådde landet inte ta hand om sina egna medborgare. Fattiga människor skickades på export och en fjärdedel av befolkningen drevs till emigration.

Det dröjde därför fram till 1950-talet innan etablissemanget vågade börja peta i detta öppna sår. Först när den extrema fattigdomen höll på att avskaffas och den stridbara arbetarrörelsen hade infogats i samförståndets underordnade roll kunde migrationskrisen behandlas vid universiteten och muséer över folkfördrivningen öppnas. Som Vilhelm Moberg skrev: ”Det dröjde fram till 1900-talets första år, innan man i Sverige kom till insikt om vad den stora folkförlusten betydde, och då bildades föreningar mot emigrationen. Men det skulle dröja ytterligare mer än ett halvt århundrade innan utvandrarna blev kvalificerade för vetenskaplig behandling av våra fackhistoriker.”

Det är samma skrå av fackhistoriker vars nutida efterträdare lydigt ställt upp de senaste årtiondena och försvarat dagens folkomflyttningar. Lika tysta om migrationen som de var under första hälften av 1900-talet, lika högljudda är de idag att tala om just migration.

En av dessa maktlydiga och trendkänsliga historiker är professor Dick Harrison. I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2014 ”Invandrarna är en vinst för Sverige” hävdade han rakt av att både de första stegen mot svenskt riksbildande på 1200- och 1300-talen och stormaktstidens 1600-tal berodde på invandring. Det Harrison pratar om är en inflyttning av några hundra eller tusen tyska köpmän och bergsmän på medeltiden och runt 2500 valloner, någon enstaka promille av dåtidens svenska befolkning, på 1600-talet som importerades specifikt till järnbruken. Dessa tyskar och valloner må ha varit mycket skickliga i sina yrken, men att det var de som låg bakom både riksbildande och stormaktsvälde är en historieskrivning som får stå för Harrison.

Men ännu viktigare än dåtid är nutid. Och frågan är vad detta överhuvudtaget har att göra med idag? På vilket sätt utgör detta någon parallell till dagens situation i Sverige? Detta svarar givetvis inte historieprofessorn på. Hans uppgift, liksom de tigande historikerna på Mobergs tid, är att vara makten till lags. Att använda den status som akademisk position ger till att berätta för en trilskande befolkning att det som händer är inget nytt och så här har det alltid varit. ”Det som makthavarna gör är klokt, det kan jag som professor gå i god för”, är budskapet.

Men som Vilhelm Moberg konstaterade inför den akademiska tystnaden om folkförlusten: ”Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen.”

För övrigt borde Mobergs historiebok ”Min svenska historia – berättad för folket” vara obligatorisk läsning i skolan. Ett bra motgift mot bilden av svenska folket som ett genom historien fogligt, underdånigt och mot överheten lydande folk. Att knyta näven i fickan har inte varit något svenskt karaktärsdrag och många är de makthavare som störtats när de blivit allt för maktfullkomliga, giriga och hycklande.