“Lögnen finns kvar – även när man ropar Putin”

Publicerad: 20-01-2016   17:32

Gilla artikeln:

Ilan Sadé kommenterar hela affären med DN och händelserna i Kungsträdgården. Foto: Privat samt CC Stockholms Stad
Ilan Sadé kommenterar hela affären med DN och händelserna i Kungsträdgården. Foto: Privat samt CC Stockholms Stad

KRÖNIKA Av vad som hittills kommit fram i dagens ljus, är det värsta i DN-affären inte att tidningen lät bli att göra nyhet av övergreppen på ”We are Sthlm” i augusti 2015, utan det värsta är att tidningen har farit med osanning i efterhand. Här finns fakta som inte ens kan trollas bort med haranger om näthat och främmande makts psykologiska krigföring. Etablerade tidningar gräver sin egen grav helt på egen hand.

Denna publikations granskning av Dagens Nyheters tipshantering gällande sexuella övergrepp under en ungdomsfestival i Stockholm har väckt stor uppmärksamhet. Vad exakt som sades och gjordes inom DN-skrapans fyra väggar den där sensommaren 2015 har inte läckt ut, och kommer sannolikt aldrig att bli helt känt. Däremot är det desto mer känt hur DN har valt att hantera affären efter Nyheter Idags publicering den 9 januari 2016. Och det, gott folk, är ingen vacker syn.

Låt oss bringa lite ordning. Lördagsmorgonen den 9 januari 2016 – d v s runt 12 timmar innan Nyheter Idags första publicering – lade DN ut en krönika av journalisten Lasse Wierup som framförallt behandlade de ofredanden som hade ägt rum i Köln och i Kalmar under nyårsnatten. I krönikan förde Wierup plötsligt fram uppgifter som dittills inte hade varit allmängods, nämligen om liknande massofredanden under föregående sommars ungdomsfestival ”We are Sthlm”. Wierup visste uppenbarligen saker och ting som inte hade publicerats än.

Därefter kom Nyheter Idags första artikel om övergreppen under ungdomsfestivalen, med udden riktad mot DN, som trots kontakter med åtminstone två olika källor hade valt att inte skriva någonting om saken.

Dagen därpå gick DN ut storstilat med nyheten att det var polisen som hade valt att lägga locket på om händelserna i somras. Vidare förklarade redaktionschefen Caspar Opitz att tidningen visserligen hade fått in ett konkret tips om vad som hade hänt under festivalen, men att uppgiften inte hade gått att få bekräftad. Påståendena om medveten mörkläggning avfärdades som osanna. Till Journalistförbundets husorgan Journalisten sade Opitz att DN bara hade fått tag i en enda källa, som dessutom inte var polis.

Detta påstående vederlades av Nyheter Idag den 12 januari. DN hade både haft kontakt med en psykolog och med en polisinspektör. Båda källorna kom senare att intervjuas av det norska journalistförbundets magasin, som liksom sin svenska motsvarighet går under namnet Journalisten. Till skillnad från den svenska utgåvan, som valde att växla några kärvänliga, kollegiala ord med Caspar Opitz om vad man ska göra ”när högerextrema/alternativsajter sätter igång sådana här drev”, tog sig det norska journalistfackets organ tiden att faktagranska. Intervjupersonerna bekräftade och utvecklade vad som hade framgått av Nyheter Idags artiklar. Optiz ville däremot inte svara på det norska journalistmagasinets frågor.

Här är det på sin plats att stanna upp ett litet slag. Vi har alltså ett påstående från Nyheter Idags sida om att DN valde att inte skriva om en ytterst allvarlig händelse av högsta nyhetsvärde, trots att minst två sinsemellan oberoende källor var i kontakt med tidningen. DN:s redaktionschef valde att gå till motangrepp med påståenden om lögner. Detta har i sin tur vederlagts av flera sinsemellan oberoende medier. Det är DN:s redaktionschef som har spridit falska uppgifter.

I det här läget vore det på sin plats med en gnutta självrannsakan och en dementi från DN:s sida, eller rentav en ursäkt. Kanske inte främst för att DN underlät att skriva om massofredandena i augusti 2015, utan för att tidningen så uppenbart har försökt att bemöta kritisk granskning med lögnens hjälp.

Men icke. Den medarbetare på tidningen som hade kontakt med källorna, Hanne Kjöller, har skrivit ett försvarstal som går ut på att konspirationsteorier är ett otyg (ja, det är de), samt att hon har tagit emot ovett och vämjeliga kommentarer på nätet (ja, det har hon). En typisk dimridå i förhållande till sakfrågan, med andra ord. Eller, om man så vill, en halmdocka.

Redan innan Kjöllers missriktade salvor fyrades av, hade det dock hunnit spåra ur ordentligt på annat håll. Plötsligt var detta med konspirationsteorier inte längre så farligt, så länge de kan gynna den egna saken. Den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz anförde i en artikel i Svenska Dagbladet den 12 januari att ”man måste ta ett steg tillbaka” och förstå vad angreppet på DN egentligen handlar om: Vladimir Putins infiltration och psykologiska krigföring i Sverige. Nej, Hadley-Kamptz skrev inte detta rakt ut, men hon skrev tillräckligt för att läsaren själv ska kunna lägga ihop ett och ett:

”Vi vet inte om de högerpopulistiska nätkretsarna betalas av Ryssland, men det är enkelt att se att propagandan från Putin, om till exempel kriget i Syrien, präglar rapporteringen på flera av de här sajterna. På sajten som lett drevet mot DN är en av de ledande reportrarna, Chang Frick, helt öppen med att han också arbetar åt RT – det som tidigare hette Russia Today – Putins propagandakanal.”

Sedan kommer den där klassiska reservationen: ”Det här behöver inte betyda något samband.” Nej, naturligtvis inte, men budskapet har gått fram med önskvärd tydlighet. Någonting är inte kosher i herr Fricks gefillte. För att vara Putin-kritiker, måste man säga att Hadley-Kamptz har låtit sig inspireras ordentligt av sin vedersakares metoder.

Att artikeln över huvud taget har passerat tröskeln för publicering hos SvD är ett fattigdomsbevis. Likaså att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski valde att sprida Hadley-Kamptz utgjutelser på Twitter om samma sak och med samma budskap, efter att en journalist på Sydsvenskan, Andreas Ekström, hade sammanfogat dem i ett fint litet dokument.

Men priset i smutskastnings-SM tas nog ändå av ett Bonnierägt nätmagasin, som – givet att svenska uttalsregler gäller – har ett i detta sammanhang passande namn. Nätpublikationen KIT är, enligt sitt eget motto, ”en sajt om vår tids stora frågor”. Den 14 januari publicerades där ett försök till granskning av en av dessa ödesfrågor för samtiden, nämligen Chang Fricks privatekonomi. Det övergripande temat sammanfattas i en av underrubrikerna: ”Så hur försörjer sig mannen bakom Nyheter Idag?”. En annan undrar förstås var själva sakfrågan blev av, d v s att DN valde att inte följa upp trovärdiga tips om massövergrepp på tonårsflickor och senare valde att ljuga om sakförhållanden. I stället tycker diverse företrädare för Bonnierkoncernen att vi ska prata om Fricks hushållskassa.

Något som slår mig när jag läser hur DN-kretsen har valt att försvara sig, är att det uppenbarligen finns en förnämlighetsordning inom den svenska journalistvärlden. I DN nämns konsekvent varken Nyheter Idag eller Chang Frick vid namn. Det är ett totalt och kliniskt frånkännande av all personlighet som gäller. Detta kan jämföras med hur exempelvis den anrika danska publikationen Weekendavisen väljer att återge affären för sina läsare, där alla blir sakligt och korrekt benämnda och läsaren själv får döma.

I Expressen går det däremot an att tilltala den man hoppar på vid namn. I KIT går allt.

Dagens Nyheter har vid det här laget ertappats ett antal gånger med att sprida falsk information utan efterföljande dementier, vilket sätter tidningens förhållande till sanningen i fråga. Invändningar bemöts genom att man sätter sig på sina höga hästar, buntar ihop saklig kritik med det berömda näthatet och ibland – som här – går till motangrepp mot person i stället för sak. Med ett sådant agerande fordras det ingen Vladimir Putin för att etablerad massmedia ska förlora marknadsandelar och trovärdighet. Det klarar man av alldeles utmärkt på egen hand.

Vänligen notera
Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar INTE kommentarsfältet. Du är som kommentatör helt ansvarig för det du skriver.

MER FRÅN NYHETER IDAG

SENASTE NYTT

Annons