Tvärtemot vad klåfingriga och historielösa identitetspolitiker och aktivister vill göra gällande är yttrandefriheten inte till för de vanliga, allmänt accepterade åsikterna. Vår grundlagsfästa yttrandefrihet ska skydda udda åsikter, satir och uttryck. När vi inte står upp för yttrandefriheten blir konsekvenserna att viktiga röster som Lars Vilks kan förföljas och jagas av extremister, skriver Edward Nordén från Medborgerlig Samling.

Varför har jag valt att bli jordbruksminister i Ladonien? En påhittad stat, ett svartbygge i ett naturreservat – skapad av en konstnär som kanske mer än en miljon religiösa fanatiker vill mörda?

Den svenska konstnären Lars Vilks blev världskänd 2007 efter att ha utmanat konstetablissemangets självcensur med en bild på en religiös ledare som levde i mellanöstern för mer än tusen år sedan. Egentligen en replik på den återkommande självbilden där det svenska konstetablissemanget menar sig vara radikalt och ifrågasättande av de viktiga och känsliga frågorna.

Det spred sig dock snabbt utanför konstnärskretsen. Flertalet religiösa diktaturer och ett rätt kompakt svenskt etablissemang fördömde Vilks konstnärliga tilltag. Religiösa uppskattar av uppenbara, och rimliga, skäl inte när de upplever att deras tro förlöjligas. Det i sig är inte konstigt. En del andra har däremot ansett att konstverket och konstnären ska bemötas med våld, hot och mord. Det är också främst därför svenska politiker, journalister och tyckare fördömer konstverket.

De är rädda och obekväma med fel sorts satir. Den reaktionen är däremot både konstig och värd att förakta.

Det finns tusentals hädelser av kristendomen och Jesus som ingen känt sig manad att fördöma. Från konstnärer till musiker och satiriker. Man hade kunnat skratta lite åt ängsligheten om det inte vore för allvaret. Det är dock inte bara en enskild konstnär som satts på spel.

Det som satts på spel – och ur spel – i detta sammanhanget är istället yttrandefriheten.

Yttrandefriheten är en given rättighet och grundlag. Den är inte given av politiker till medborgarna, den är den enskilda medborgarens helt egna rättighet oavhängig tillfällig regering och tillfälliga politiker. Vi lånar inte våra rättigheter av några politiker som vi röstat fram, eller tjänstemän som har blivit tillsatta. Vi lånar ett förtroende till politiker med fyra års mellanrum.

Det är medborgarna som bestämmer i Sverige. Vi har dessa rättigheter och vi ska utveckla dem och försvara dem. Mot både klåfingriga politiker och extremister. Mot apologeter som vill bjuda bort den frihet vi har för att blidka de mest aggressiva och hotfulla. Mot de som inte kan hantera en fungerande demokrati. Men också mot de passiva som tycker att andra ska försvara och upprätthålla deras friheter åt dem.

Att fritt få yttra sin mening är en förutsättning i en demokrati och utan yttrandefriheten så har vi inte en fungerande demokrati. Det finns ingen myndighet, politiker eller parti som vet bättre och ska ”föra folkets talan” som kompenserar friheten att få yttra sig. Vi väljer representanter för våra åsikter – inte tvärtom. Inskränkningar av yttrandefriheten som görs av staten är alltså en mycket större sak än en enskild sakfråga. Det är en politisk, civil och mänsklig rättighet i enlighet med FN:s deklaration och Europakonventionen.

Inskränkningar på grund av hot och våld är ett ociviliserat sätt att visa att man inte förstår hur ett demokratiskt samhälle ska fungera.

Tillåts olika ideér och yttranden i fri diskussion så kommer sanningar att stå sig bättre än lögner, förnuft bättre än dumheter och spadar kommer att likna spadar vid jämförelser. Det finns inga diktaturer, religiösa dogmer, sekter eller förtryckande strukturer som uppmuntrar eller tillåter en mångfald av ideér och uttryck.

Det är inte en slump.

Genom att inte ta den här striden så blir vi alla delaktiga, medlöpare,  i både förfallet liksom att vi ska leva med konsekvenserna. Problemet är att många svenskar tror att yttrandefriheten handlar om att vanliga åsikter får uttryckas, men att udda, kränkande eller extrema åsikter inte ska störa det goda samhället.

Det är tvärtom. Yttrandefriheten är till för att udda, kränkande och extrema åsikter ska få uttryckas. Dess funktion betyder att vi som är fria individer i en demokrati måste lära oss att hantera att andra människor tycker annorlunda. Utan att tysta dem eller att utsätta dem för våld.

Nimis är ett olovligt uppfört konstverk av Lars Vilks i nordvästra Skåne. Uppfört för snart exakt 40 år sedan. Idag ett känt turistmål vid Kullaberg där verket sedermera köptes av det kända konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude

Ladonien är en påhittad stat – ett konceptuellt konstverk – där man kan söka gratis medborgarskap via nätet (här). Mer än 20 000 människor runt om i världen har gjort så för att visa sitt stöd för konstens och ordets frihet. Från kända konstnärer till snickare, lärare, konstnärer, poliser, studenter, hemmaföräldrer och en före detta domare vid Haag-tribunalen.

Komplikationerna kring Vilks är en konstinstallation i sig. Liksom alla som är i kontakt med det. Det är standard och kutym att konstnärer vill få oss att tänka, resonera och reagera.

Att se reaktionerna över Vilks verk är tyvärr mindre smickrande. Konstauktioner vågar inte sälja verken, studenter vågar inte gå på föreläsningar, människor vågar inte bjuda in, vågar inte stanna kvar på samma plats, hittar på allsköns ställningstagande som inte existerar för att undvika kontakt med konstnären.

Problemet här är att när så många duckar så syns den individen som är en måltavla mycket tydligare och antal exempel att behöva statuera blir färre. Tystar man upphovsmannen eller kvinnan så tystas resten också. Av rädsla.

Det är inte en fråga om religiös hänsyn jag tar upp. Vilks verk är inte mer hädiskt än valfri hårdrocksskiva, Monty Pythons Life of Brian eller århundraden av religiöst ifrågasättande. Att hävda vikten av att få välja bort, ifrågasätta, kritisera eller göra satir av religion utan att tystas av hot om våld är något annat. Utan dessa friheter så hade ironiskt nog inga religiösa minoriteter överhuvudtaget kunnat verka öppet i Sverige.

Ju fler som står upp för yttrandefriheten, desto mindre kan extremisterna påverka och desto fler kan delta i debatten utan att vara rädda för att säga fel saker. Desto fler möts i en rimligt balanserad syn på den gemensamma verkligheten.

I Sverige bestämmer medborgarna, inte våldsamma extremister. I verkligheten så är extremisterna få till antalet. Om vi faktiskt visar på detta så kan de inte fortsätta vila på lögnen att de talar för fler än sin egen lilla grupp. Det är viktigt att visa.

Det är därför jag är jordbruksminister i ett svartbygge, i ett naturreservat, i en påhittad stat -skapad av en konstnär som kanske mer än en miljon religiösa fanatiker vill mörda.