Sverige och Norge har valt två ganska olika vägar när det gäller att hantera spelbranschen. Sverige har sedan 2019 byggt ett system där många aktörer konkurrerar, men under hård reglering. Norge har låtit Norsk Tipping, som är deras motsvarighet till Svenska Spel, hantera spelmarknaden genom sitt statliga monopol, tillsammans med Norsk Rikstoto som sköter hästspel.

I praktiken innebär det att Sverige försöker styra tryggheten genom tillsyn och krav på operatörer genom Spelinspektionen, medan Norge försöker skapa trygghet genom begränsad tillgång och statlig kontroll genom Lotteritilsynet. Trots den stora skillnaden i metoder så har båda länderna samma problem med unga spelare, olicensierade aktörer och digitala spelvanor över nationsgränser.

Två modeller för spelarskydd

Sveriges licenssystem bygger på tanken om att många operatörer får verka på marknaden, men under strikt reglering. Spelinspektionen ställer bland annat krav på omsorgsplikt, måttfull marknadsföring och verktyg som Spelpaus, som låter spelare stänga av sig helt från den svenska spelmarknaden. Tanken är att skapa en trygg och kontrollerad marknad där spelare väljer mellan olika reglerade alternativ.

Norge har istället ett monopol som liknar det Sverige hade tidigare innan 2019. Staten kontrollerar utbudet via Norsk Tipping och Norsk Rikstoto och tanken är att begränsad tillgång ska minska riskerna och att statliga aktörer ska kunna styra spelandet mot lägre risknivåer. Det finns samtidigt information för norska spelare om sikker pengespilling i Norge för att hitta trygge norske casino, men den informationen når inte heller ut till alla.

I båda dessa system är den centrala frågan om reglerna når de grupper som står utanför de nationella systemen. Det handlar inte minst om unga som spelar på utländska sidor, riskutsatta som vänder sig till oreglerade aktörer och spelare som inte fångas upp av nationella verktyg. Här blir skillnaden mellan de två ländernas metoder mindre tydlig. Båda modellerna har svårt att nå spelare som aktivt undviker de reglerade miljöerna.

Unga blir systemens stresstest

I Sverige ser man att licenssystemet prövas hårdast när det gäller just unga spelare. Regeringen har därför tillsatt en utredning den 3 september 2026 i syfte att kartlägga problemet och hitta bättre metoder för att motverka det. Men en sak är tydlig, befintliga skydd som Spelpaus, omsorgsplikt och marknadsföringsregler är inte tillräckliga och når inte fullt ut de unga som rör sig i digitala miljöer.

Även den norska modellen utmanas av ett liknande problem. Unga möter både statliga och internationella sajter, vilket innebär att monopolet inte längre fungerar som en total barriär. När ungdomar rör sig mellan reglerade och oreglerade miljöer blir båda systemen stressade av beteenden de inte helt kan kontrollera. Det går inte heller att helt blockera tillgången till oreglerade aktörer utan att börja diskutera mycket omfattande internetbegränsningar.

Förebyggande stöd utanför spelmarknaden

Folkhälsomyndigheten har i Sverige utrett frågan och lyfter i en rekommendation från 2026 att skolhälsan bör ta upp spelvanor vid utvalda hälsobesök, något både Sverige och Norge kan behöva arbeta med. Det skulle innebära att ansvarsfullt spelande och 18-årsgränsen inte bara hanteras av operatörer, utan också av samhällets bredare stödstrukturer.

Genom att koppla spelandet till elevhälsa så är tanken att problemet upptäcks redan innan spelandet når operatörerna, ett skydd som måste finnas även när spelandet redan har börjat påverka vardagen. Folkhälsomyndigheten menar med andra ord att man bör se det hela som en folkhälsofråga och inte bara en marknadsfråga.

Norska erfarenheter bland minderåriga

Norge har tyvärr också många av de problemen som vi ser i Sverige. En studie från 2026 visar att av 8 793 elever har 19 % spelat för pengar det senaste året och 7 % visar tecken på spelproblem. Så trots den begränsade tillgången har spelproblemen ändå blivit ett faktum bland ungdomar i Norge och siffran har dubblats sedan 2010.

Det visar att tillgångsbegränsning inte automatiskt eliminerar spelproblem, särskilt när internationella aktörer är ett klick bort. Båda länderna har ett liknande problem trots två olika tillvägagångssätt. Det finns samtidigt en hel del begränsningar kring vad man kan göra åt problemet. Internet är en självklar del av ungas liv, vilket begränsar möjligheterna att helt kontrollera deras exponering.

Skydd som fungerar i praktiken

Det är tydligt att tryggheten för spelare inte avgörs av om ett land har licenssystem eller ett monopol. Det handlar istället om hur väl tillsyn, förebyggande insatser och tillgången till reglerade alternativ fungerar tillsammans.

I Sverige har vi en egen spellicens med stark tillsyn och många olika verktyg, men utmanas av olicensierade aktörer. Norge har en begränsad tillgång men utmanas ändå av att unga söker sig till internationella sajter med sämre reglering och tillsyn.

Det är därför tydligt att ingen modell skyddar alla spelare per automatik. Trygghet kräver kontinuerlig uppföljning och att samhället arbetar från flera olika håll för att fånga upp olika problemgrupper. Målet bör vara att upptäcka spelproblem tidigt, innan de syns i statistiken. Det handlar med andra ord om att inte bara se spelproblem som en marknadsfråga utan istället som ett hälsoproblem i samhället, på ett sätt som liknar hur samhället arbetar idag med psykisk hälsa.