Trots att man under decennier misslyckats fortsätter regerande politiker att prioritera en extrem invandringspolitik före att göra Sverige till ett tryggt land. Och det är vanligt folk som får betala priset, bland annat i form av grova förnedringsbrott mot barn, skriver Jessica Stegrud, Europaparlamentariker för Sverigedemokraterna.

Som mamma till två tonårssöner undrar jag varför inte deras trygghet och framtid prioriteras lika högt som den misslyckade och extrema invandringspolitiken? Och vad säger man till en orolig son som följer nyheterna, har vänner som rånats och vars skola ligger ett par hundra meter från den pizzeria där en ung kille nyligen sköts ihjäl, en vanlig lördagskväll?

Två tonårspojkar kidnappas, hålls fångna en hel natt på en kyrkogård i Solna. De förnedras å det grövsta. De våldtas, hotas, rånas, torteras grovt. Utredande poliser beskriver det som ”det värsta vi varit med om”. Medieuppgifter gör gällande att de grävts ner levande.

Det verkar kort sagt, varit en helvetesnatt som ingen ska behöva uppleva. Allra minst två minderåriga pojkar.

En ung student dras in i en bil av fyra rånare och hålls fången medan förövarna under dödshot torterar honom och pressar honom på pengar. I en annan del av landet tvingar tio killar, under knivhot, en 18-åring att ta av sig alla kläder och lämna ifrån sig mobilen.

Dessutom skär de av honom delar av örat.

I ytterligare ett uppmärksammat fall tvingas en tonåring under ett rån att klä av sig kläderna och blir därefter urinerad på. I flera fall filmas dessutom övergreppen. Det är utstuderat, planerat och sadistiskt. Förnedringen är total. De psykiska efterdyningarna oöverskådliga.

Listan kan tyvärr göras oändligt mycket längre, för händelserna utgör inte längre några exceptionella undantag utan en stadig ström av en ny sorts kriminalitet. Det handlar inte längre ”bara” om rån, utan dessutom om förnedring och misshandel, ibland med sexuella inslag, våldtäkt.

Gärningsmännen har ofta utomeuropeisk bakgrund medan offren vanligen utgörs av till synes etniska svenskar. Ett nytt och växande problem.

Så – hur hamnade vi här? Och varför ser det ut som det gör? Ren rasism säger någon. Socioekonomiska faktorer, säger en annan. Oavsett ståndpunkt är det ganska uppenbart att det vi ser nu i form av utanförskapsområden, ökande och allt grövre kriminalitet och etniska konflikter utgör en konsekvens av en rakt igenom misslyckad invandrings- och integrationspolitik. Som bedrivits i årtionden.

Under paroller som ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa bygger inte murar” har svenska medborgare inte bara tvingats öppna plånböckerna utan också fått ta följderna av västvärldens mest extrema invandringspolitik. Med sina stora visioner har makthavarna inte låtit sig hindras av vare sig verklighetens utfall eller det skrala faktum att resurserna inte är oändliga.

Tvärtom verkar vissa utgiftsposter varit fria från begränsningar. Under många år har det exempelvis spenderats åtskilliga miljarder av skattebetalarnas pengar för att hålla igång en aldrig sinande ström av invandring och på olika former av verkningslösa integrationsprojekt. Inte minst skolan och äldrevården har fått fungera som integrationsåtgärder. Men pengar har till exempel även lagts på fantasifulla kamelfarmsprojekt och bonusar för den som kostnadsfritt gått med på att studera svenska på SFI.

Resultatet är dock undermåligt och långt ifrån humant. Allt fler barn växer upp i segregerade områden. Andra och tredje generationens invandrare blir i många fall mer kriminella och avståndstagande till det svenska majoritetssamhället än sina föräldrar. De etniska konflikterna ökar.

Vi har med hjälp av delar av den före detta Alliansen fått en vänsterliberal, socialdemokratisk samhällsordning med många förlorare.

Hederliga medborgare, arbetarklass, både invandrade och etniska svenskar, som vill göra en klassresa, som vill assimilera sig i det svenska samhället, göra sin plikt innan de kräver sin rätt, drabbas hårdast. Inte välbetalda politiker bosatta i omsorgsfullt valda områden på behagligt avstånd från problemen.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur det kunde bli viktigare att driva en politik för massinvandring än att prioritera att lämna över ett funktionellt samhälle där barn kan gå trygga till skolan, träningen eller festen kompisen bjudit in till? Ett samhälle där rättsstaten fungerar, vittnen vågar vittna och där man kan röra sig fritt utan att rånas och förnedras?

Jag undrar också varför vissa frågor uppmärksammas mer än andra?

Med en statsminister som ”inte sett problemen komma” och gång på gång tillstyrkt att regeringen ”varit naiv” i frågor som rört brottslighet och invandring återstår bara ett alternativ. Att bytas ut.

För inte tyder de accelererande problemen på att trenden kommer vändas med samma politik som redan förts i decennier.