KRÖNIKA De politiska utrensningarna inom fackförbunden kan mycket väl strida mot Europakonventionen och svensk grundlag. Den lucka som finns i lagstiftningen kan möjligen fyllas genom att de som har uteslutits riktar skadeståndskrav mot staten.

På dessa sidor rapporterades det häromdagen om lastbilschauffören Sammy Augustsson från Nybro, som är på väg att bli utesluten ur Transportarbetareförbundet för att han har förtroendeuppdrag för Sverigedemokraterna i kommunen. Just Transportarbetareförbundet har på senare tid varit särskilt flitigt när det gäller politiska utrensningar i medlemskåren. På sin hemsida förklarar förbundet sin hållning gentemot det misshagliga partiet och att aktiva sverigedemokrater systematiskt kastas ut.

”Precis som alla föreningar har Transport stadgar där föreningens målsättning regleras, liksom medlemmars rättigheter och skyldigheter i föreningen.

Och precis som i alla föreningar finns möjligheten att utesluta medlemmar som i andra sammanhang verkar emot föreningens syfte. Något förenklat är det självklart att en förtroendevald inom Rojalistiska föreningen skulle bli utesluten ur Republikanska föreningen.”

Därför är nyheten om Sammy Augustsson kanske inte helt överraskande. Men det borde den vara.

Det finns stadgar och det finns stadgar. Somliga står över andra. Sverige är bundet av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som dessutom har inlemmats i svensk lagstiftning och har förärats ställning som grundlag. Enligt Europakonventionen har alla rätt till åsiktsfrihet, föreningsfrihet och, för att citera rakt av, ”rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen”. Enligt konventionens fjortonde artikel ska dessutom allas rätt till de fri- och rättigheter som anges i konventionen ”säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt [min fetstilsmarkering], nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt”.

Nå, frihet att hysa åsikter och att gå med i föreningar innebär ju inte att föreningen i fråga är tvungen att acceptera någon som medlem, lyder den givna invändningen. Groucho Marx sade att han inte ville vara med i en klubb som godtar honom som medlem, vilket ju fortfarande ska vara möjligt att yttra. Europakonventionens bestämmelser riktar sig till staten och dess skyldigheter, varken mer eller mindre. Och Europadomstolen har rentav avgjort att en stat (i det aktuella fallet Storbritannien) i regel inte har rätt att bestämma över fackföreningars medlemsupptagning.

Problemet är bara att en svensk fackförening inte är vilken frimärkssamlarklubb eller rojalistförening som helst; det är en förening vars medlemmar åtnjuter lagstadgade förmåner på arbetsmarknaden.

Fackföreningsrörelsen i Sverige framhåller ofta sin stora betydelse i samhället, som delvis beror på svensk historia och en förhållandevis hög organisationsgrad, men som även sedan 1970-talet grundar sig på lag. En arbetsgivare som vill avsluta en anställning måste exempelvis förhandla med facket om den anställde är organiserad, oavsett om arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller ej. Om arbetsgivaren dessutom har kollektivavtal, följer ytterligare ett antal rättigheter. Allt detta följer av lag.

Facket är en klubb som har som ändamål att främja sina medlemmars ekonomi samt trivseln och säkerheten på arbetsplatserna, vilket möjliggörs genom den bitvis mycket långtgående arbetsrätten. Att de utkastade kan bilda ett eget fack om de så önskar är visserligen sant, men det hjälper inte den som – Groucho Marx till trots – önskar ett medlemskap här och nu, efter att ha fått se sina lagstadgade rättigheter på arbetsmarknaden försvagas till följd av uteslutningen.

Min slutsats blir att uteslutningar ur facket som grundar sig på medlemskap i ett visst politiskt parti sannolikt utgör en kränkning av åsikts- och föreningsfriheten. Inte en kränkning av friheten att gå med i facket, utan av friheten att gå med i och verka inom ett politiskt parti. Det perspektivet på frågan omfattades inte av Europadomstolens prövning i det omnämnda målet mot Storbritannien. Förhållandena i Sverige är dessutom säregna. Genom lagstiftningen har fackföreningarna fått makten att avgöra om jag, förutsatt att jag vill gå med i klubben, ska få ett förstärkt civilrättsligt skydd i förhållande till min arbetsgivare. Dessa privilegier håller de hårt i och skriker som stuckna fackpampar om någon borgerlig politiker vill röra ett kommatecken i medbestämmandelagen. Med makt följer dock ansvar. Frågan är om staten, som har ett ansvar att följa Europakonventionen, kan tillåta att facket beter sig som en intrigerande frimärkssamlarklubb (eller rojalistförening, för att ta Transports exempel) bara för att det råkar passa för stunden. Fackpamparna leker faktiskt med enskilda personers civila rättigheter, inte bara med rätten att vara medlem i klubben.

Svenska staten kan alltså mycket väl bryta mot Europakonventionen genom att öppna för godtycke och diskriminering på politiska grunder när det gäller en persons möjlighet att ingå i den personkrets som skyddas av vissa bestämmelser inom arbetsrätten. Diskrimineringslagen förbjuder visserligen uttryckligen diskriminering i fråga om medlemskap i fackförening, men problemet är att politisk övertygelse och aktivitet inte skyddas av den lagen. Detta innebär att var och en som blir utesluten ur facket på politiska grunder kan ha rätt till skadestånd från staten, eftersom felet sitter i själva regelverket, inte i hur det tillämpas.

Sammy Augustsson med flera: organisera er och se till att få saken prövad. Det borde inte vara så svårt att få ihop en summa pengar från bidragsgivare för att täcka kostnaderna för juridiskt biträde och risken för att stå statens rättegångskostnad i händelse av förlust. Utgången är nämligen långt ifrån säker. Även om ni inte tycker att medlemskapet var någonting att hänga i midsommarstången, handlar detta om grundläggande principer: om likhet inför lagen och att din politiska åskådning inte ska kunna försämra dina civila rättigheter.