Recension: Internets historia berättad utan originell vinkel

Hagberg och Lundberg. Foto: Privat / Lars Dareberg
  • Onsdag 19 jan 2022 2022-01-19
E-post

Jonathan Lundbergs bok om internet är en intressant berättad historia om internets framväxt i hippiekulturens kölvatten. Men den saknar originellt perspektiv och filosofiskt djup och blir lite enögd i sin fixering vid ensamma män med teknikkunskaper, menar recensenten Oskar Hagberg.

I den ideala demokratin är medborgaren klok och välinformerad. Medierna levererar allsidig och konsekvensneutral journalistik, så att vi tillsammans kan fatta kloka majoritetsbeslut.

Problemet är förstås att verkligheten inte liknar idealet. Rationellt kalkylerande för allas bästa är inte mänsklighetens starkaste sida. Det behöver man inte vara någon Freud för att förstå. Gruppsykologi kan vara riktigt otäcka saker. Tänk på allt från häxbränningar till AIK-matcher!

Som alla vet kan medier användas för att styra människor, och medier har medvetna eller omedvetna politiska agendor. Om folket, som ju ska ha makten, i sin tur kan kontrolleras av propagandister, kan man då tala om äkta demokrati?

Måste det inte till reglering mot dem som vill använda yttrandefriheten för att undergräva demokratin? Eller är det att såga av den gren vi sitter på? Vem ska i så fall utföra regleringen? Stater eller storföretag?

Detta är klassiska demokratiska frågor och dilemman. I sin nya bok Från världskrig till nätkrig: hundra år som formade internet (Piratförlaget 2021) ställer Jonathan Lundberg dem i relation till internetåldern. Han är varken politisk debattör eller filosof utan journalist. Han ger inga svar. Frågorna kommer som biprodukter när han berättar en historia.

Bokens styrka ligger i den raka och medryckande berättelsen om hur internetkulturen föddes ur hippieeran. Efterkrigstidens erfarenheter av två världskrig skapade misstro mot alla auktoriteter. Efter att två generationer marscherat i takt rakt in i döden, skulle individen befrias med hjälp av sex och droger. Men när samhällets normer lyftes framträdde inte den autentiska människan utan en rätt trasig gestalt.

Lundberg drar en parallell med när internet växte fram och den libertarianska drömmen om fria droger stöptes om till friheten på nätet, av hippies som sadlat om till hackers.

Porren exploderade. De som teoretiserat om att nätet skulle ge marginaliserade grupper en röst hade nog inte framför allt tänkt på ”furries”, personer som går igång på fantasier om människoliknande pälsdjur i olika sexuella situationer. (För den som tidigare inte stiftat bekantskap med internets mer kuriösa subkulturer har boken sannerligen underhållningsvärde.)

Inte heller hade visionärerna räknat med att en stor grupp ensamma unga män med teknikintresse skulle ägna tid åt att tillsammans hata kvinnor och män som lyckats bättre i kärlekslivet än de. Dessa brukar ju kallas ”incels”, men Lundberg sorterar hellre in dem under det lite bredare begreppet ”anons”, alltså personer som föredrar att vara anonyma på nätet.

De höga idealen om nätfrihet känns väldigt avlägsna när Lundberg skriver om hur skämtsamma ”anons” tog sig in på ett nätforum för epileptiker och fick skärmen att sända ljusblixtar som framkallade krampanfall. Lyckligtvis dog ingen. Andra ”anons” tog sig in på det virtuella barnforumet ”Habbo Hotel” och spred nazism, inte för att de skulle vara nazister, utan bara för glädjen i provokationen.

I ”anons” outsiderkultur skapades dock inte bara trams utan mycket av det vi tar för självklart på internet idag, memer inte minst. Men framgången innebar konkurrens. Facebook lockade ”normies”, alltså vanliga människor, till nätet. De återkommande flörtarna med nazism lockade riktiga nazister. Åsikter som marginaliserats av politisk korrekthet fann en ny arena, och så är vi framme vid Trump, bilattacken i Charlottesville och stormningen av Capitolium.

Spänstigast i berättelsen är kopplingen till alternativkultur: Aldous Huxleys och Timothy Learys LSD-experiment, Beatles, Grateful Dead och The Doors, Marshall McLuhans tankar om ”The Global Village”, innan internet var påtänkt, och festivalen ”Burning Man” i Nevadaöknen, som sömlöst förde hippieideal över i hackerideal.

Jonathan Lundberg debuterade 2019 med Sverigevänner: ett reportage om det svenska nätkriget. Den är något så ovanligt som en nyfiken men kritisk undersökning av Sverigedemokraterna. Man slipper skräckfantasierna om stöveltramp och får en långt intressantare bild av hur ett uppstickarparti kunde vinna framgångar med hjälp av det nya mediet internet. Han intervjuar kommunikationschefen Joakim Wallerstein, Kent Ekeroth och andra som på olika sätt spelat roll i framväxten av den SD-vänliga sfären.

I Från världskrig till nätkrig lyser originalintervjuerna dessvärre med sin frånvaro. Referenslistan är på modiga 45 sidor. Lundberg har gjort sitt litteraturstudium ordentligt, men han har ingen riktigt egen vinkel, som hade kunnat uppstå vid personliga möten. Särskilt sedan coronakrisen gjorde datorintervjuer till det normala, borde det ha varit möjligt att tala med någon intressant aktör personligen.

En annan invändning kan sammanfattas i frågan som slog mig under läsningen: Var är #metoo? Var är cancel culture? Var är Woke Capitalism? På ett lite paradoxalt sätt bekräftar Lundberg ”högerpopulisternas” världsbild. Han skriver om frustrerade, mer eller mindre konservativa, pojkar och män mot ett etablissemang där även Black Lives Matter och radikalfeminister tycks ingå tillsammans med stater och techbolag. Detta etablissemang verkar inte själv kunna dras med av nätets irrationalitet utan funderar som nervösa ordningsmän över vad man ska göra med avarterna. Frihet i demokratins namn eller förbud som riskerar att bli en bot värre än soten?

Men även vänstern har förändrats i grunden av internet. Greta Thunberg är lika mycket en nätprodukt som Donald Trump. Lite provokativt kan man säga att Lundberg ser och reflekterar över den ”toxiska maskuliniteten” men verkar blind för den ”toxiska femininiteten” med safe spaces, trygghetsnarkomani och sexualneuroser. Det gör det verkliga skeendet svårbegripligt, eftersom det mest intressanta sker i dialektiken dessa poler emellan.

Tyvärr bär boken prägel av att lite slappt vilja kapitalisera på förra bokens succé. Det skulle ha behövts en klok redaktör som fått Lundberg att gå djupare in på sina frågeställningar, antingen genom ett mer gediget journalistiskt arbete med originalintervjuer och egna, oväntade, kopplingar. Eller så kunde det filosofiska perspektivet om demokratins möjlighet i informationssamhället ha fördjupats.

Men det blir varken eller, bara ett uppradande av läsefrukter. Som sådant är det för all del välskrivet och underhållande. Det räcker för att den som inte har järnkoll på internethistoria kan rekommenderas boken, men jag hoppas Lundberg siktar högre i nästa bok. Jag har nämligen en känsla av att han kan bättre.

Oskar Hagberg

Läs även: ”Nationalism och konservatism är liberalism för vuxna”

Läs även: Recension: Fichtelius bekräftar bilden av mediers förtigande

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag