De som varnade för Rysslands invasion av Ukraina hade rätt. Men de som förespråkar Natomedlemskap har fortfarande fel. De har rent av ännu mer fel, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Jag hade fel. Jag trodde inte att Ryssland skulle invadera Ukraina. Jag, och många med mig, har uppenbart underskattat de förändringar i världspolitiken som sker inför våra ögon, det som ibland kallas geopolitikens återkomst.

Läs även: Mathiasson: Låt inte rysskräcken få dig att tappa fattningen

Det stämmer i alla fall hos mig till eftertanke. Lite av den energi som just nu läggs på att med rätta fördöma den ryska invasionen borde även gå till att dra slutsatser för svensk del av det som sker.

Den ryska invasionen av Ukraina visar nämligen att vi inte längre lever i en unipolär värld. Den epok som inleddes med sovjetblockets sammanbrott, en värld präglad av endast en supermakt, är över.

Makthavarna i Beijing spanar noga in det som sker för att avgöra möjligheten att invadera Taiwan. Därmed vill Beijing lägga hela Kina under sin makt och avsluta 1940-talets inbördeskrig som gör att vi idag har ett land som heter Folkrepubliken Kina och ett som heter Republiken Kina – Taiwans officiella namn – och som båda anser sig göra legitima anspråk på hela det kinesiska territoriet.

Ukrainakriget är sannolikt inledningen på en skakig och skrämmande resa. Eftersom vi i 30 år levt i en unipolär värld har vi nästan svårt att tänka oss något annat. Men det är hög tid att vi för svensk del vågar tänka denna tanke fullt ut och inse att geopolitikens återkomst och den multipolära världen är ett faktum.

Låt mig därför gräva upp det skändade liket ”svensk neutralitet”.

Det är lätt att utifrån dagens svenska debatt tro att neutralitetspolitiken skulle vara någon sorts socialdemokratisk skapelse. Icke! Neutralitetspolitiken föddes långt innan socialdemokratin ens var påtänkt.

Läs även: Mathiasson: Svenska EU-medlemskapet var en blåsning redan från start

Den föddes i och med importen av en fransman till den svenska kungatronen. Den första bernadotten Karl XIV Johan lyckades kyla ner känslorna i Stockholms maktkretsar och få dessa att inse att Sverige inte är någon stormakt. Vi var och är ett ganska litet och glesbefolkat land, som aldrig kommer att kunna bygga upp en militär kapacitet för att gå i konfrontation med någon stormakt. Den svenska säkerhetspolitiken har ett och endast ett syfte, att skydda Sverige mot utländsk makt och värna svenska folkets säkerhet.

”Neutralitet” kommer från det latinska ordet ”neuter”, som kan översättas med ”ingen av de två” eller ”ingendera”. Det är inte liktydigt med att inte ha uppfattningar och åsikter om det som händer i världen. Neutralitet förutsätter inte någon kålsuparteoretisk syn på världen. Det handlar om en realistisk syn på verkligheten och ett litet lands reella möjligheter att skydda det egna landet gentemot stormakter.

Den bernadottska neutralitetspolitiken höll oss utanför 1800-talets och 1900-talets kraftmätningar mellan Tyskland, Ryssland (Sovjet), Frankrike, Storbritannien och senare USA. Den som menar att denna politik var fel, bör svara på frågan när den blev fel. Var det vid fransk-tyska kriget 1870, första världskriget 1914, andra världskriget 1939 eller när? De som idag beskriver denna politik som moraliskt förkastlig bör även inse att de krafter som då var mot denna linje – de som företrädde en mer äventyrlig och aktivistisk politik – främst var de som både 1914 och 1939 (eller snarare 1941) förespråkade att Sverige skulle gå in i krigen på tysk sida.

Jag för min del anser att den bernadottska politiken varit riktig. Och den är ännu riktigare och viktigare i den multipolära värld som framträder ur Ukrainakrigets aska.

Sedan 1990-talet har den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget kommit att bli närmast ett skällsord. Slutsatsen tycks vara att Sverige har en moralisk skuld att agera världssamvete. Utan någon ordentlig konsekvensanalys kastas landet in i olika krig och konflikter långt bortanför våra egna landsgränser. För att nu inte nämna den galna svenska migrationspolitiken, som är andra sidan av myntet på denna moralistiska äventyrspolitik.

De ryska bombplanen över Kiev och denna nya multipolära värld borde få oss att rejält omvärdera den utopiska politik som gällt sedan 1990-talets början. Byggd på en utopisk tanke om att framtiden kommer vara en evig seglats på de fria marknadskrafternas ocean under evigt beskydd av Washington och Bryssel.

Utifrån denna utopiska tanke har försvaret monterats ner och gjorts om till en krigsmakt anpassad efter insatser i andra länder. Självförsörjning av mat, beredskapslager och överlag en nationell plan för krislägen har avskaffats och privatiserats. Redan innan den ryska invasionen visade störningarna i de globala distributionskedjorna hur skört och rent livsfarligt det system är som den utopiska politiken förlitar sig på.

Är det något Ukrainakriget visar är det att när det väl är skarpt läge står Ukraina ensamma. Lika ensamma som Sverige kommer att stå i ett skarpt läge. Ju snabbare denna pollett trillar ner, desto bättre. Inga skarpa fördömanden, inga applåder för ambassadörer i riksdagen och inget flaggande med den ukrainska flaggan ändrar detta faktum.

Den ryska invasionen av Ukraina väcker med rätta starka känslor, men är det något vi behöver just nu är det förnuft och eftertanke. Var är kloka och kyliga politiska ledare som Karl XIV Johan och Per-Albin Hansson när vi behöver dem som bäst?

Läs även: Mathiasson: Därför polisanmälde jag Sveriges ÖB för landsförräderi