”Nu begår en hel del inom den etablissemangskritiska högern exakt samma misstag som woke-vänstern. Efter att på frihetliga grunder ha kritiserat Västvärldens repressiva hantering av coronapandemin har somliga fått för sig att när en allt annat än frihetlig regim i Moskva verkställer det värsta angreppet på en grannstat i Europa sedan andra världskriget, då skulle detta vara Västvärldens och Ukrainas fel” skriver Nyheter Idags krönikör Ilan Sadé.

Under 1950-talet formulerades den så kallade tredje ståndpunkten inom svensk utrikespolitisk debatt, även kallad kålsuparteorin. Denna ståndpunkt bestod i att Sverige borde förhålla sig neutralt mellan de två stora blocken, Väst och Öst. Båda ansågs nämligen vara lika goda kålsupare.

Den officiella neutralitetspolitiken under de årtionden som följde kom att präglas av just kålsuparteorin. Särskilt under Olof Palmes tid vid rodret.

När man följer debatten i sociala medier i kölvattnet av Rysslands överfall på Ukraina samt Sveriges och Finlands motdrag att söka medlemskap i NATO, är det som att den gamla kålsuparteorin dyker upp igen, pånyttfödd, version 2.0.

Läs även: Putin-allierad islamistledare: Använd kärnvapen mot Ukraina

Den här gången är det inte socialdemokrater som är dess främsta förfäktare, utan tanken om att alla är lika onda, eller rentav att Väst egentligen är all ondskas moder, kommer numera oftare från höger.

”Jo”, säger den nya kålsuparteorins stödtrupper, ”Väst, USA och NATO är hycklare. Man har ockuperat Afghanistan och Irak och gjort Libyen till en slavmarknad. Då kan man inte komma och föreläsa för andra om att hålla sig borta från sina grannar. Det är snarare Väst och NATO som har provocerat och gjort så att det ryska angreppet blev oundvikligt. Backa från den ryska björnen, så kommer allt att bli bättre!”

Som kritiker av det egna samhällets eliter och etablissemang tycks det vara lätt hänt att tappa balansen och till slut inte kunna svara på frågan vilken samhällsmodell som är bäst. Den som – i och för sig på goda grunder – har tappat förtroendet för politiker och massmedia i Väst löper alltid risken att tappa sinnet för proportioner. Krig och konflikter i världen blir i alla lägen det egna samhällets och dess ledares fel.

Vänta ett slag; vad påminner detta oss om? Är det inte en blåkopia av den självföraktande woke-ideologi som den samtida vänstern har varit betuttad i så länge? Som pekar ut vita män med böjelse för kvinnor som förövare och ansvariga för allt från rasism och kolonialism till hemorrojder?

Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?

När det gäller somligas syn på Putins Ryssland och på Västvärldens roll tycker jag mig se samma benägenhet att falla in i det som filosofen Roger Scruton benämnde oikofobi: rädsla, eller snarare förakt, för det egna hemmet. Bristerna hemmavid slår över i självspäkning som går så långt att man inte längre kan skilja mellan vän och fiende – även om den där vännen beter sig illa.

Nu begår en hel del inom den etablissemangskritiska högern exakt samma misstag som woke-vänstern. Efter att på frihetliga grunder ha kritiserat Västvärldens repressiva hantering av coronapandemin (jag var en av kritikerna) har somliga fått för sig att när en allt annat än frihetlig regim i Moskva verkställer det värsta angreppet på en grannstat i Europa sedan andra världskriget, då skulle detta vara Västvärldens och Ukrainas fel.

En del anser tydligen att det är ett tecken på insikt att köra med kålsuparteorin i ny tappning. Vad hände där? Är det för att man till varje pris måste ha en annan uppfattning än det politiska etablissemanget?

Kålsuparteorin har drag av idealism i form av att sitta upphöjd i ett elfenbenstorn och döma mellan de olika lagen. Är internationell politik en uppsjö av hycklerier och är det egentligen den med störst påk som bestämmer? You bet! Har Västvärlden begått misstag, övergrepp och ibland cyniskt sett till ekonomiska och geopolitiska intressen snarare än mänskliga rättigheter och demokrati? Det kan du skriva upp! Men nu är det så att med alla sina brister är Väst vårt lag och det med rätta. Det visste till och med Palme innerst inne.

Ukraina är inne på samma spår. Att detta provocerar den sittande regimen i Moskva någonting oerhört är ganska givet. Men eftergiftspolitik har man provat förr i Europa. Det gick inte bra då och hade inte gått bra nu. Det är nu vi måste stå upp för vårt lag. Är Väst, såsom Putin hävdar, en förtappad, konflikträdd fegis utan värderingar, eller har Väst inte sagt sista ordet än?

Det är upp till oss.

Läs även: Fungerar Putins kärnvapen?