De senaste veckorna har en teologisk debatt blossat upp huruvida Tidöavtalet är förenligt med kristendomen, bland annat på grund av förslaget om åtstramning av invandringen. Men om Jesus inte är för striktare migrationspolitik, vad hade han då sagt om plastpåseskatten och andra inrikespolitiska hetpotatisar? Det frågar sig Ilan Sadé i veckans krönika.

Professor Yeshayahu Leibowitz (1903-1994) var naturvetenskapsman, religionsfilosof och till följd av sina dogmatiska hållningar i frågor om religion och politik en omstridd personlighet inom israeliskt samhällsliv. I ett hopklippt sammandrag från ett debattprogram från början av 90-talet som ligger på Youtube uttalar han sig i frågan huruvida det är förenligt med judisk religiös lag att riva upp judiska bosättningar i områden som intogs av staten 1967.

Leibowitz tar hjälp av en påhittad liknelse. En slaktare frågar rabbinen om vilka kosherregler som gäller för kniven som ska användas för svinslakt. Vissa religiösa urkunder tar nämligen upp renhetslagar avseende slaktknivar. Men vad gäller för kniven som ska brukas till att slakta en gris?

Svaret är givetvis att det inte finns några påbud gällande knivar för sådant bruk. Själva frågan är absurd och närmast stötande. Sak samma, menar Leibowitz, beträffande spörsmålet vad den judiska lagen kan tänkas säga om vräkning av egna bosättare. De religiösa urkunderna och den samtida israeliska statsbildningen och dess lagar befinner sig så långt ifrån varandra att frågan inte är meningsfull (Leibowitz var för övrigt en närmast fanatisk motståndare till bosättarrörelsen, men grundade det motståndet på andra resonemang, antar jag).

Läs även: Sadé: Og det var Danmark, og det var Danmark, olé olé olé!

Över till Sverige och till kristendomen. Under de senaste två veckorna har en debatt blossat upp med anledning av att biskopen Fredrik Modéus i Växjö stift i Expressen har förklarat Tidöavtalet mellan SD, M, KD och L för okristligt. Med hänvisning till några kända bibelcitat om vikten av stöd till den svage och gästfrihet gentemot främlingen förklarar biskop Modéus att Tidöavtalets förslag om åtstramning av invandringen, övergivande av enprocentsmålet för biståndet, tiggeriförbud och lägre drivmedelspriser går emot kristen idétradition.

Biskopen lägger till följande rader:

”I kristen idétradition görs inte skillnad på människor, varken på grund av kön, etnicitet, sexualitet eller religion.”

I en uppföljande kulturartikel i samma tidning kastar teologiprofessorn Joel Halldorf ytterligare bensin på fromhetsbrasan. Halldorf menar att det visserligen är förenligt med kristen tradition att av pragmatiska skäl förorda ”viss reglering” av invandringen, men att Tidöavtalet går längre än så. I sin artikel tecknar Halldorf en nidbild av vad nationalism innebär, menar därefter att Tidöavtalet är ett uttryck för sådan nationalism och konkluderar:

”De borgerliga partierna hävdar att de har mandat att driva den här politiken från såväl väljarna som riksdagen. Om det stämmer får framtiden utvisa. Men oavsett vad som sker kan de inte hävda att deras nationalistiska politik har något med kyrkan, Jesus eller den kristna tron att göra.

”Det är inte bara min personliga övertygelse, utan ett teologiskt konstaterande.”

Hoppla. Domen är fälld. En annan kan ju undra lite över det där med ”viss reglering” av invandringen, som ju Jesus enligt teologiprofessor Halldorf tydligen inte hade någonting emot. Det spelar ingen roll. Halldorf har placerat Tidöavtalet bortom den där pragmatiska regleringen (vad den nu kan tänkas bestå i) och förseglar sin drapa med att det är ett ”teologiskt konstaterande”. Slutdiskuterat!

Läs även: Sadé: Rysslands försvarare liknar woke-vänstern

Att Jesus då och då sägs blanda sig i svensk inrikespolitik är också – för att använda biskop Modéus uttryck – en kristen idétradition. Heliga Birgittas täta uppenbarelser och påföljande angrepp på kung Magnus Eriksson, som antyddes ha ett sexliv som inte bara omfattade drottning Blanka och inte bara kvinnor, är kanske det mest kända exemplet. I dag är det nog rätt att säga att Magnus Eriksson, som slutligt förbjöd träldomen inom sitt rike, lät stifta en enhetlig landslag och styrde i 44 år under en oerhört svår och orolig tid, var en ovanligt lyckad kung. Men enligt Birgitta i Vadstena hade Jesus en annan syn på saken med anledning av kungens påstådda sängkammarvanor. 1300-talets Jesus lär dessutom ha haft ett och annat att säga om biskop Modéus syn på kristen idétradition.

Av detta kan vi dra endera av följande två slutsatser. Antingen har Jesus värderingar förändrats med åren, eller så har varje tid tolkat honom och hans lära på ett sätt som kan ge stöd i samtidens politiska trätor. Av någon anledning lutar jag åt det sistnämnda. Det är bara att läsa och förundras över hur Joel Halldorf snirklar till det. ”Viss reglering” av invandringen är minsann förenlig med kristendomen, menar han. Men inte Tidöavtalet. Varpå han lägger till att hans påstående inte blott är en felbar människas övertygelse, utan ”ett teologiskt konstaterande”. Kyrkomötet i Nicaea, släng dig i väggen.

Vad skulle då Jesus säga om plastpåseskatten? Hur skulle Moses ställa sig till skärpta villkor för arbetskraftsinvandring?

Tja. Vilka kosherregler gäller för knivens renhet om man ska slakta en gris?

Läs även: Sadé: Rädda gaykulturen från barnen