”Sverige har fortfarande ett trevande förhållande till hur den beskäftiga naiviteten gick upp i pinsam falsett 2015. Det kanske inte är så konstigt att skönlitteratur som bearbetar detta inte riktigt vet vilken genre den ska tillhöra. Men ibland blir det varken hackat eller malet” skriver Oskar Hagberg om Oliver Dagnås nya roman En humanitär stormakt.

I det fiktiva landet Svedala styr statsminister Rövén men minst lika mycket en viss Henrik Asstad, chef för Värdegrundsmyndigheten, vars främsta uppgift är att demonstrativt titta bort från det som händer i landet och dessutom hindra andra att se. Minst av allt vill myndigheten veta att det håller på att växa fram en IS-liknande terrorrörelse vid namn Månfronten, som redan tagit över i flera förorter. Dess brutala offentliga avrättningar rapporterats aldrig i medierna.

Läs även: Eddie Meduza: Den pinsamma kusinen från landet som etablissemanget försökt stuva undan

Tre personer försöker på olika sätt undersöka Månfronten. Värdegrundsmyndighetens Jon väljer att tro på det han ser istället för på chefen Asstad och tar kontakt med Frank Chick på sajten Näthat Idag. Den tidigare journalisten vid Statstelevisionen – i Svedala heter den faktiskt så – Linda börjar också förstå att något inte står rätt till. Hon utsätter sig för stora faror för att rapportera om Månfronten till Chicks sajt. Gangstern Amir blir tvungen att göra något när islamisterna tränger undan hans kriminella nätverk men börjar samtidigt så smått att utveckla en moralisk kompass

Oliver Dagnås nya En humanitär stormakt (Lava förlag 2023) pendlar mellan grovkornig satir och kriminalromanens korsklippning mellan luggslitna figurer genom vilkas ögon vi får se ett samhälle i förfall. Om nu någon skulle ha missat det: Svedala är Sverige i lätt förklädnad. Händelserna tar sin början 2015 när politikerna ännu trodde att de kunde gå på tvärs med nästan alla jämförbara länder och bli en ”moralisk stormakt”.

Ett problem med att göra satir av detta är förstås att det inte går att skruva så mycket mer. Charaden med ensamkommande ”barn” med grånande tinningar är satir som den är. Rosa Åmson i Svedala får på sin presskonferens snörvla mer än sin förebild, och Rövén svamlar ännu lite mer än Löfven i Sverige, men som läsare nickar man mer igenkännande än skrattar sig fördärvad.

Därför är det skönt när Dagnå lämnar det igenkännbara och låter Svedala följa en annan väg än den Sverige gjorde. Rövén blir på det klara med hur mycket stöd Värdegrundsmyndigheten givit Månfronten. I en lång dröm, eller uppenbarelse om man så vill, träffar han Palme, Per Albin, Karl XII och till och med gamla asagudar.

Det leder till ett ”Jimmie moment”, och han vänder på en femöring. Gustav Falafelstrand, partiledare för ”Alternativ för särbarn”, insätts som ny chef på Värdegrundsmyndigheten. Karoliner patrullerar gatorna. Asatron blir statsreligion. Den som vågar påstå att det finns en nedre gräns för hur få invandrare landet kan ta emot hängs ut som svedalafientlig.

Svedalademokraterna brännmärks som PK. Med en bäver på huvudet förbereder sig Rövén teatraliskt för slutstriden mot Månfronten, Han räknar med att få avsegla till Valhall. Så läggs en smula fantasy till blandningen av satir och samhällsroman.

Läs även: Recension: Många brister i ”När humanismens fördämningar brister”

Sverige har fortfarande ett trevande förhållande till hur den beskäftiga naiviteten gick upp i pinsam falsett 2015. Det kanske inte är så konstigt att skönlitteratur som bearbetar detta inte riktigt vet vilken genre den ska tillhöra. Men ibland blir det varken hackat eller malet. Gangstern och journalisten har antydningen till en romans, men det blir inget mer. Månfronten håller den mytomspunne ledaren Omar X liberala syster i någon sorts sexslaveri, men syskonförhållandet undersöks inte på ett sätt som kunde motivera den groteska konstruktionen.

Svedalademokraternas Jimmie Sauronsson blir en Loke-liknande tricksterfigur i nordisk mytologi bakom mordet inte bara på Palme utan även på Gustav III och Karl XII. Poängen med detta blir lika oklar som varför det måste vara så många runda ord bland namnen: Nina Pung, Malena Stjärtman, Fredrik Fittanen och så vidare. Det kan vara kul, men ibland skulle man önskat tillämpning av principen ”less is more”. Annie Dööv är en bättre omskrivning, mer träffande.

Bokens stora behållning är, kunde man kanske säga, ett porträtt av ”den banala godheten”. Nästan alla godhetsposörerna stannar kvar på Värdegrundsmyndigheten när den byter ideologi till sin motsats. Den som opportunistiskt kan hetsa mot vita män kan förstås göra det mot ”blattar” om så krävs, för att inte tala om ”kaosblattar”, ett ord den nya Värdegrundsmyndigheten gärna använder.

En humanitär stormakt läses rimligen av den som länge tyckt att svensk invandringspolitik varit naiv och hycklande, men den stryker inte helt en sådan läsare medhårs. När polerna vänds visar det sig att motståndarsidan hyser lika stor förmåga till banalitet och tondövt floskelrytteri. Ditt ansvar som människa har du, oavsett vilken på sida du står.

I En humanitär stormakt är Rövén banalitetens främsta inkarnation. Han bottnar aldrig moraliskt i det han gör. Ständigt sneglande på vad andra ska tycka gör han det som låter bra. Han handlar som så många av oss när vi känt oss manade att lalla med i påbjuden konsensus om klimaaaatet, genus eller offerkulter kring ras och hbtq. Svensken har vant sig vid att välja det lätta framför för det rätta.

Däri ligger bokens moraliska nerv. Som samhällsroman låter den oss uppröras över de problem den banala andliga lättjan bara låter växa och känna solidaritet med dem som drabbas. Den satiriska fantasyn får oss att se vilket luftslott alltihopa är. Vändningen av polerna får läsaren att vända blicken mot sig själv.

Alla trådar knyts inte ihop, men En humanitär stormakt är ändå en tankeväckande reflexion kring vad som är felet med vårt land.

Läs även: Recension: Stämningen sjunker rejält i Henrik Jönssons bok

Oliver Dagnå är medarbetare på Nyheter Idag. Boken släpps 2 februari.