LEDARE Det behövs liberaler som lägger politisk korrekthet åt sidan, menar jag. Skit i vad journalister, proffstyckare och annat ”fint” folk tycker och tänker om dig – de är lika nervösa som du. Ingen kommer ihåg en fegis.

Jag var ungefär fjorton år och hängde med en polare vars mamma är socialdemokrat. Eftersom jag denna gång skulle sova över hos honom fick jag helt enkelt följa med på finmiddag, de kunde ju inte lämna mig ensam.

– Nu får du skärpa dig Chang när vi kommer fram. Det är hemma hos kommunstyrelsens ordförande och jag vill inte behöva skämmas för dig, förklarade polarens mamma i bilen.

Kommunstyrelsens ordförande hade vit mustasch, stor rund mage och gav intrycket av att vara socknens store hövding. Redan då, när jag var fjorton år, hade jag en aversion mot sossar. Det var alltid SSU-folk som klagade och gnällde på andra, och det var dem som alltid tyckte att ”någon annan kan betala” – de som har pengar.

Jag hade inga pengar. Men jag hade en rund moderat-pin och den satte jag på mig väl synligt när jag klev in i lejonkulan av ständigt missnöjda socialdemokrater.

– Ta genast av den där!, röt en äldre man och pekade på moderatsymbolen jag bar på tröjan. Fruktlöst försökte jag kräva min rätt mot dessa frihetens antagonister, eller det kändes iallafall så. Och polarens morsa skämdes ögonen ur sig, denna högtidsstund där hon skulle frottera sig med de lokala högdjuren slogs i spillror av den där ungjäveln som alltså var jag.

Jag var inte alls politiskt korrekt. Den där lilla moderatsymbolen som jag fick ta bort från tröjan kunde likväl varit ett hakkors att döma av reaktionerna. Men varifrån fick jag dessa hemska, borgerliga värderingar, undrar kanske vän av ordning?

”Förbannade socialister – bränn dem på bål”

Det fanns även en annan polare vars familj satt sina spår i mig. Hans farsa var bonde, de hade kossor och höns samt en stor portion misstänksamhet mot allt som är statligt.

– Ja, de ska vara så jävla fina i kanten. Med huset upplånat till skorstenen så de kan få råd att åka utomlands bara för att visa grannarna hur fina de är, röt hans farsa gestikulerande.

Han var alkis och alltid skitigt klädd. Samtidigt miljonär, familjen äger inte helt oansenliga arealer av mark och skog. Vi snackar om en ganska typisk småländsk skogsbonde här. Och han hatade grannarna i byn några kilometer bort som alltid hade ont av andras lycka.

På den här tiden var det Volvo 740 som gällde och Bingolotto på fredagar. Varje sommar åkte familjerna till samma camping som året innan, och morsan och farsan i varje familj hade exakt likadana rosa träningsoveraller. Väl på campingen bodde man granne med exakt samma människor som man annars bor granne med resten av året. Och för säkerhets skull, samma människor som man även står bredvid och arbetar med på det lokala bruket.

– Åt helvete med skatterna! De första som flyr ett sjunkande skepp är råttorna, gormade polarens farsa än en gång. Han började bli mer än salongsberusad och var nu rejält debattsugen. Han var från den generationen som arbetat ihop varenda pinal han äger och inte fått något gratis från staten.

Utifrån den verkligen han levde i och även jag växt upp i, behövdes något radikalt, något som bröt mot den gråa förutsägbara verklighet som sjuttio års socialdemokrati hade skapat med människorna i Sverige. Det behövdes något politiskt inkorrekt, något som utmanade.

Vi har kört fast igen

När jag var på sossemötet sågs jag som dödsnazist för ett moderatmärke på tröjan. Du skrattar kanske åt det och tycker att det låter oskyldigt, men människor där var verkligen upprörda – några funderade på fullt allvar att ringa socialtjänsten och tipsa om att det inte stod rätt till med mig.

Likaledes var bondpojkens farsa sedd som en tokstolle, en politiskt inkorrekt nersupen gubbe som kunde häva ur sig lite vad fan som helst. Men han hade likförbannat rätt. Utvecklingen i byn några kilometer bort har än idag inte rört sig en millimeter. Folk har fortfarande ont av en granne som köpt en ny bil, sådant sticker i ögonen.

– Avskyvärt att bli utsatt för trakasserier. Däremot bör alla vara försiktiga med den där sajten…, skriver Tanvir Mansur på Facebook i en lång diskussion som har sin grund i att någon länkat till nätblaskan du just nu läser.

Det går igen det där. Med en världsbild från vänster tycks många ha ont av individer som inte rättar sig i de sociala leden. De ”politiskt inkorrekta”, de som alltid ska vara besvärliga. Det finns de som kallar sig liberaler, men som ändå köpt socialisternas världsbild.

Du känner alltid igen socialisten på att denne har ont av vad andra gör. De vill uppmana andra vad de ska läsa, ta del av och tycka. När inte det går försöker de ta till ordningsmakten istället.

Vi har inte kommit längre.