LEDARE Chang Frick bemöter påståenden från sajten Politism om att du just nu läser en ”rasistisk sida”. Vi tycker det är dags att stå upp mot mobbare. Det kan du göra genom att sprida den här texten på twitter och Facebook.

De stod i en ring och skrattade. De stod alltid i en ring. Jag stod utanför och tittade på dem.

– Han är klassens lipsill, skrattade någon och pekade på mig.

Ja, jag var lipsillen i skolan. Det där oönskade elementet som var till besvär. Smutsen som de ville hålla ifrån sig. Ingen vågade prata eller synas med mig, man kunde själv bli mobbad då. Jag var ömsom juden, omsom tattarungen. Och min morsa kom från Polen och gud vet allt som var fel med mig.

De bruna kängorna

Men jag var aldrig ensam. Det fanns fler lipsillar som mig. Fler människor som inte var välkomna i gänget. Fler människor som det var fel på. Där allt var fel. För att det bara var så. För det hade någon bestämt. Men det visste jag inte då.

– Titta! Vilka fula bruna skor, skrattade en av tjejerna och pekade.

Jo så var det. Det var ett par kängor morsan hade köpt på Ica Maxi inför vintern när jag gick i femman. Hela mitt människovärde kunde där och då sammanfattas i ett par fula kängor som jag hade på fötterna. Det räckte så.

Jag hade många gånger ont i magen men jag visste inte varför. Ingen visste varför. Jag fick till och med ligga på sjukhus en vecka för ingen kunde begripa vad som var fel med den här tioåringen. Det slutade med psykolog, något måste ju helt enkelt vara fel i huvudet på den där Chang.

Några år senare var jag med i en teatergrupp. Vi hade funnit varandra, skolans nördar. De som inte passade in. Plötsligt var jag inte ensam längre. Där fanns fler personer som det var fel i huvudet på, exempelvis den där killen som alla trodde var bög. Det kanske han var, jag vet faktiskt inte. Men vi var kompisar och vi hade kul.

De oönskade människorna

Teater var kul. Jag har alltid gillat berättandet. Att skriva, sätta ord på tankar och idéer. Att skildra omvärlden, att ställa frågor, att försöka nå lite längre. Förbi ytan, förbi etiketten ”bög”. Förbi de bruna kängorna.

Idag skriver jag nyheter på sajten Nyheter Idag. Jag ringer människor och ställer frågor, undersöker och skrapar på den där ytan. Man vet aldrig vad man hittar, men varje gång man har en människa framför sig har man en berättelse. Något unikt som bara den personen bär på. Och det vill jag återge. Sätta ord på. Stort som smått.

Jag har varit medlem i Sverigedemokraterna. Det är en lika stor dödssynd som att vara född med fel föräldrar. Eller att vara kompis med den där bögen som gillade teater. Allt man tar i förvandlas till smuts. De som står i ringen varnar varandra, akta er för Chang. Akta er för sajten Nyheter Idag. De behöver inte förklara något, det räcker att de pekar och resten av gruppen nickar instämmande.

Den av LO finansierade sajten Politism varnade för ett gäng sajter man absolut inte ska länka till. Eller läsa, antar jag. Där ingick Nyheter Idag, alltså mina texter och berättelser.

De visar inte vad jag skriver som de tycker är fel. Det är ingen specifik text som de menar är förkastlig. Utan det är ytan det är fel på, eller ens inte det. Argumentet är att Kent Ekeroth minsann registrerat domännamnet. Domänen togs över av en piratpartist långt innan första texten publicerades och har sedan dess ägts av denne piratpartist. Men det kvittar. De bruna kängorna är där ändå.

Man vinner genom att vara bättre

Det kvittar vad jag gör. Det kommer ändå vara fel. Det är så mobbare fungerar. Deras självkänsla bygger på att peka på fel och brister hos andra. När de inte finner några fel och brister, då letar man efter dem. Till slut hittar man något att hålla fast vid. Ett par fula bruna kängor.

Jag tänker såklart fortsätta skriva artiklar. Om oroliga lastbilschaufförer som protesterar mot orättvisa regler i åkeribranschen. Om den muslimske killen från Irak som oroar sig över ISIS. Om svenska radikala nationalister som åker till Ukraina för att delta i väpnad strid. Och allt annat som kan tänkas engagera dig som läsare.

Jag tror både Eric Rosén och Margit Atladottir mår dåligt. De som skriver på Politism. Jag tror de är rädda för sådana som mig. De är rädda för mångfald, de är rädda för berättelserna som de inte har kontroll över. Det okända och det främmande.

Vi har anslutit oss frivilligt till det pressetiska systemet. Det betyder att pressombudsmannen kan pröva, och fälla oss, om vi skriver något elakt om en person. Därför kan inte jag skriva vad som helst om personerna bakom Politism.

Det behöver inte sajten Politism rätta sig efter, de är inte anslutna till det pressetiska systemet. De kan i princip skriva vad som helst om mig eller om sajten Nyheter Idag utan att behöva ta ansvar för det.

Jag säger inte att jag är perfekt. Det har jag aldrig varit. Jag har gjort många saker jag inte är stolt över. Men jag gör allt jag kan för att bli bättre. Och det tänker jag fortsätta med.

Det är så man vinner över dem som pekar på ett par fula kängor från Ica Maxi.

Ps. Den här texten får du inte dela på Facebook för Politism och LO.