Kan vi se oss själva i ögonen om vi låter IS-terrorister gå fria i Sverige? Redaktionschefen Pelle Zackrisson om IS-terroristerna som återvänt.

Under helgen publicerades en läsvärd intervju i DN av Niklas Orrenius med den yezidiska kvinnan Jemila. Hon såldes som sexslav av IS-terroristerna och utsattes för de vidrigaste övergrepp du kan tänka dig, mycket mer därtill.

Artikeln har lett till delningsfest på sociala medier. Med tillhörande känslosamma kommentarer, vilket är förståeligt.

Statsminister Stefan Löfven har också fått läsa texten och kommenterar till DN: ”Det mest vedervärdiga jag läst”.

Problemet är, att som ofta i Sverige, så kommer det sannolikt att stanna där. Vid gillningar och delningar på Facebook och Twitter. Eller ett ”det är oacceptabelt/vedervärdigt/inte okej”.

I Orrenius text beskrivs hur den yezidiska kvinnan Jemila kommit till Sverige och chockas av att se sina plågoandar fria, att behöva vara rädd för dem även här.

En naturlig reaktion på Orrenius text kunde ha varit: Hur ser vi till att hon och andra brottsoffer slipper se IS-terroristerna fria, hur ser vi till att de får sona sina fruktansvärda brott?

Men nej. I stället nöjer man sig med att lajka och dela på Twitter och Facebook. Någon skriver lite upprört över att ”vi” varit senfärdiga. Och så låter man det vara.

Det hela är egentligen ganska enkelt. Vi har åtminstone 150 IS-terrorister som redan är tillbaka i Sverige enligt Säpo och som inte straffats för att de åkte till Syrien. Fler är på väg tillbaka.

Lagstiftning för samröre med terrororganisation finns inte utan är på gång. Eftersom att vi inte har retroaktiv lagstiftning kommer ingen av IS-terroristerna att dömas för detta. Straffet är som längst sex år, med den vanliga straffrabatten blir det fyra år.

Folkrättsåklagaren Karolina Wieslander sade i en intervju i SVT:s Agenda att det finns möjligheter att straffa återvändande IS-terrorister – om det finns bevis. Hon sa också att terroristerna: ”måste ges en möjlighet att komma tillbaka till det svenska samhället”.

Call me crazy, men jag blir något oroad av det uttalandet.

Läs mer: Åklagare: ”Måste ges en möjlighet att komma tillbaka till det svenska samhället”

Det innebär att vi står inför ett val. Att antingen ändra lagarna, genom retroaktiv lagstiftning om så krävs, för att se till att alla IS-terrorister straffas. Ändra straffsatser, ta bort straffrabatter.

Eller låta terrorister från vår tids värsta mördarsekt gå fria i Sverige.

2013 lämnade bland annat Richard Jomshof (SD) och Staffan Danielsson (C) in motioner om att lagstifta mot terrorresor. Riksdagen, med Morgan Johansson som ordförande i justitieutskottet, röstade ner motionerna.

Som man bäddar får man ligga, brukar det heta. Har man skitat ner får man städa upp, och så vidare.

Priset för att ge dessa terrorister deras rättmätiga straff är att vi kan tvingas ändra lagen på ett sätt vi inte kommer vara helt bekväma med. Kanske införa tillfälliga lagar, använda krigslagar.

Det är inget vi ska göra lättvindigt. Med retroaktiv lagstiftning passerar vi en gräns. Vi behöver tänka hårt och länge innan vi passerar den.

Men alternativet – vad gör det med ett samhälle om man låter personer som anslutit till en mördarsekt som IS komma undan ostraffade? Vad kommer nästa generationer att säga om säg, 30-40-50 år? Blir det ett ”vi var naiva” igen?

Vad skickar det för signaler till övriga medborgare, att män och kvinnor som anslutit till IS kan åka hem och i stället för straff få stöd av socialtjänst? De här terroristerna har aktivt valt att vara del av en av de grymmaste mördarsekter som världen skådat. Ska de kunna gå fria, ostraffade?

Vi behöver göra ett val. Oavsett vilket val vi väljer behöver vi sakligt och ärligt erkänna de konsekvenser som valen leder till.

Till sist några ord om att låta andra länder tvätta vår smutsiga byk.

För det är vad allt snack om tribunal, att utvisa till länder där brottet begåtts, att utlämna till länder som vill straffa terrorister och så vidare egentligen handlar om. Det är feghet. En ovilja att erkänna att vår egen lagstiftning och strafflängder inte är tillräckliga. Och en ovilja att göra något fundamentalt åt det. I stället för att erkänna bristerna hoppas man på att något annat land ska ta hand om problemet åt oss.

Kanske det är dags att vi tar hand om vår egen smutsiga byk den här gången?