BLOGG Kör det runt en shariabuss i Malmö där lättklädda kvinnor avvisas? Eller mötte Amanda Hansson en vrängd skånsk gubbe som hade en dålig dag? Frågan blev glödhet efter en Facebookstatus och efterföljande medierapportering om händelsen. Nobinas kommunikationschef David Erixon hävdar bestämt att varken religiösa eller politiska motiv ligger bakom. Å andra sidan har han själv inte pratat med chauffören i fråga.

För några dagar sedan blev Amanda Hansson nekad att åka med en buss i Malmö med motiveringen att hon var för lättklädd. Händelsen blev snabbt en nyhet och en stor snackis i sociala medier. Att Malmö redan dras med ett problematiskt rykte bidrog till spekulationer om att chauffören på bussen kan vara en potentiell islamist.

Så såg debatten ut i sociala medier och kanske är det inte så konstigt. Dagligen sker händelser både i Malmö och snart sagt alla mellanstora och stora städer i Sverige som för tankarna till ett mindre utvecklat land. Bara senaste dygnets rubriker i riksmedier vittnar om att en pojke blev yxmördad i norra Stockholm och ytterligare ett misstänkt mord inträffade i Uppsala.

Till det ytterligare minst fyra rubriker om separata våldtäkter eller våldtäktsförsök. Och så en explosion utanför en pizzeria i Kristianstad.

Det är inte svårt att måla Sverige i mörka färger. Likadant påverkar dessa händelser också samhällsdebatten. Inget av det här är något nytt. Men det är också lätt hänt att snabba slutsatser dras, ibland lite för snabbt. Ett exempel är hur debatten kom att se ut efter händelsen med busschauffören i Malmö, något som Sydsvenskan uppmärksammar.

Flera medier, inklusive Nyheter Idag, har följt upp storyn med uppgifter från David Erixon, kommunikationschef på Nobina – det företag som kör bussar på uppdrag av Skånetrafiken. Erixon hävdar bestämt att det inte finns några politiska eller religiösa motiv, utan det är mer ett fall av att det det helt enkelt blev fel.

Men om jag tolkar Sydsvenskans egen journalist rätt är osvuret bäst. ”Varför föraren gjorde som han gjorde är fortfarande inte känt. Medan Sydsvenskans reportrar gräver djupare i saken så snurrar de sociala medierna vidare”, avslutar tidningens journalist Jonathan Lundberg sin artikel.

Om jag, eller någon annan, vill döda storyn och påståendena om att det kan handla om en islamist – då fodrar det också ett svar på vem chauffören egentligen är. Kan det vara en gammal sur och krängd skånsk chaufför som hade en dålig dag på jobbet? Kan det vara något annat som förklarar händelsen?

Trots att min kollega på Nyheter Idag tidigare talat med Erixon testade jag att slå en signal en lördagkväll. Finns det något mer vi kan få veta om detta, en liten hint – ja någonting som leder oss i rätt riktning?

– Det är en förare som jobbat inom bussföraryrket i 20 år och han har jobbat för oss i tio år. Tyvärr uttrycker sig och agerar även erfarna bussförare felaktigt ibland. Något skäl eller anledning till detta är svårt att säga, det säger han själv också att i samma sekund som han uttrycker sig och pratar med Amanda känner han att det var olämpligt och att sådär borde han inte ha sagt. Men då var skadan redan skedd.

Jag får även veta att chauffören har några år kvar till pension. Men mycket mer än så vill inte Erixon berätta.

– Vi kommer inte gå in på vem vår förare är, men det är en man i 60-årsåldern, bekräftar han.

Och varför skulle Erixon berätta mycket mer än så? Som företag har man också ett ansvar gentemot sina medarbetare och det vore förmodligen ganska oansvarigt om Nobina lämnade ut identitet på sin chaufför. Samtidigt när jag frågar Erixon om han själv pratat med chauffören är svaret nej.

Uppgifterna som Erixon förmedlar har han fått via andra medarbetare på företaget som i sin tur pratat med chauffören. På journalistsvenska kallas det ”andrahandsuppgifter” och är sådant man normalt ska tolka försiktigt. Vidare, även om Erixon själv suttit och pratat med chauffören har jag och alla andra journalister inte annat att förhålla oss till än att helt enkelt lita på Erixons omdöme här.

För att jag ska komma närmare ett definitivt svar på frågan krävs att jag, eller någon annan utifrån, faktiskt får möjlighet att prata med chauffören och skapa sig en bild av vem han är. Förmodligen är det så att händelsen är mer oskyldig än vad många tror, men ska jag kunna övertyga om detta måste jag kunna redovisa just sådana uppgifter som just nu inte gå att redovisa.

Det blir ett slags journalistikens moment 22. Och ibland får man kanske helt enkelt acceptera att det inte går att få alla svar. Men som Lundberg på Sydsvenskan själv konstaterar – hur mycket man själv än försöker komma närmare ett svar på den stora snackisen lär spekulationerna fortsätta i sociala medier.